När jag vaknar är jag död.
Inte helt, inte så att man inte har någon puls och alla gråter. Bara lite, där man har ena foten utanför verkligheten och hjärnan rör sig som sirap. Det är inte ovanligt att jag är lite död ibland när jag precis har vaknat. Jag ligger kvar en stund och väntar på att det ska gå över, men det gör inte det idag.
Jag försöker påbörja min morgon som jag hade gjort om dagen var igår. När det blir frukost är jag redo att slänga något i väggen bara för att få känna det spraka i huvudet. Jag vill att något ska hända, något som inte är samma som det varit i hundratals dagar redan och kommer vara i hundratals dagar till.
Mina händer arbetar automatiserat. Juice i glas, macka i brödrost, äggskal i munnen. Nej – inte det sista. Det spelar ingen roll, för jag gör det ändå. Det skulle helt enkelt kosta för mycket att inte bara följa med hjärnan nu. Jag tar det nykokta ägget i min hand.
Ett par minuter står vi bara där, innan jag biter rakt in i det. Äggmos blandas med skalbitar i min mun, Det bränns och river och jag älskar det. Mitt huvud är fyllt av fyrverkerier och jag krossar ägget med handen och slänger det på golvet, för nyhetens behag är över.
Döden i mig skriker efter mänsklig kontakt. Människan är ju ett flockdjur, vi förliser utan andra människor. Jag hungrar efter närheten. Den man får när det är mörkt och man sitter ute och tittar på stjärnorna och världen liksom vibrerar. Det är någon frekvens i luften då, precis rätt plats på själens radioapparat. Jag vill ha det nu.
Med telefonen i handen ringer jag upp 1177. Precis som alla andra är jag bara precis lagom hypokondrisk och har ringt dem tidigare med odefinierbara utslag och hjärtklappning. De brukar vara snälla, och kanske är det inte det första fallet av nästan-död de stöter på. Kanske har de en liten flik i sitt datorsystem där det står hur man avgör grad av död och vilka frågor och hemligheter man ska uppge för att skapa spraket i huvudet. Jag tror inte det, men jag törstar efter människan så som jag skulle törstat efter vatten under en lång ökenvandring, så jag ringer ändå.
»Hej och välkommen till 1177. Jag heter Jannica och är sjuksköterska. Kan jag börja med att ta ditt personnummer?«
Jag tar ett djupt andetag. Knyter fingrarna hårdare om telefonen. Jannica, som låter som att hon är lite trött efter en lång dag, ropar hallå i luren medan jag samlar mig. »Hej Jannica. Jag vet inte om jag har något personnummer. Jag är någon annan idag, så jag har svårt att tänka mig att det skulle vara samma nummer även om jag skulle minnas vad det en gång var.«
Hon börjar säga något, men jag avbryter henne, för jag orkar inte höra henne låtsas. »Jag är okej, jag lovar. Vad är din bäst gömda hemlighet?«
Jannica låter indignerad. »Ursäkta, men jag- Vi tar faktiskt inte- Är du sjuk eller?«
Det är lite oklart om hon menar huruvida jag har ett ärende som rör sjukdom, alltså det hon är kvalificerad att svara på, eller om hon undrar om jag är sjuk som ringer och ställer så konstiga frågor. Jag svarar så ärligt jag kan; »Ja, det är jag nog. Jag är lite död idag. När jag vaknade så var det bara något som var borta och jag vet inte vad det är än. Kanske kan jag bli hel igen av att prata med en människa, sådär på riktigt, inte som när man repeterar manus, utan när det sprakar för att man känner sig så nära. Så jag ringde dig. Kan du inte berätta en hemlighet?«
Jannica försöker få mig till psykiatrin. Så vitt jag vet kommer jag inte hitta livet där, så jag avböjer vänligt. Säger; »Om inte du vill är det okej. Det är okej, Jannica. Du verkar snäll. Jag är bara så trött på alla som låtsas. Det är inte din uppgift att göra det bättre. Jag ska gå nu.«
»Nej!«, kommer det ur luren. Hårt och snabbt. Sedan, mjukare; »Jag menar: Nej, snälla vänta. Jag är också trött på alla om som låtsas, jag kanske också är lite död numera. Klart du kan få en hemlighet.«
Jannicas röst låter som tomtebloss och bengaliska eldar. I det här ögonblicket älskar jag henne och jag tror hon känner samma sak. Det kommer gå över sen, men just nu finns bara jag och Jannica i hela universum. Hennes hemlighet är lång. Den slingrar sig runt mig, får mig att åka berg- och dalbana tillsammans med hennes livs toppar och dalar. Solen står högt på himlen. Jannica säger, skrattandes; »Jag tror jag får sparken idag. Det kanske inte gör något. Jag ska nog resa iväg. Tack för det här.«
Allt i mig känns större än mänskligt möjligt. »Tack själv. Jag hoppas din resa blir fin.» Jannica stannar mig innan jag kan lägga på luren. »Vänta, du då? Ska inte du också dela en hemlighet?«
Jag funderar en stund, och kommer fram till att det inte finns något jag inte skulle dela med henne. Jannica är den tryggaste person jag någonsin pratat med. »Jo, det kan jag väl. Den är kort, den är inte som din.« Jag är orolig för att göra henne besviken, att det ska kännas orättvist av mig. Hon får den första hemlighet jag tänkte på. »Idag, efter att jag hade kokat klart mitt ägg, tog jag ett stort bett med skal och allt. Det var det bästa ägg jag någonsin ätit.«
Jannica är tyst i luren. Ur tystnaden växer ett frustande, sedan ett fnittrande, sedan ett gapskratt. Hon förstår. Min kropp känns varm. Hon skrattar och jag med henne. Högt, sådär så man ser varenda tand i munnen. Hon lägger på luren när hon kippar efter andan.
Min hjärna äter upp den sista elektriciteten från Jannica fort. Ljuset från tomteblossen försvinner, och kvar finns mörkret. En stund funderar jag på om det är såhär det slutar, om jag är klar nu. Jag kan inte tänka en enda sak mer jag vill, förutom möjligen att rädda hela världen och få alla människor att ta varandra i händerna och känna hur det känns när verkligheten inte spelar någon roll.
Istället går jag ut till min balkong. Det är det enda stället i ens bokub där man inte är helt själv eller på låtsas, där hjärnan får små signaler av något annat. Man är en promille mer fri. Jag tittar på marken för att komma överens med mig själv om att jag bara vill bejaka att jag är lite död, inte att jag vill ta mitt liv. Det är långt ner, och jag känner mig själv fundera hur det skulle vara att hoppa.
Jag stirrar på varje individuell lampa som lyser, i varje litet fönster. Mina händer pirrar igen, abstinensen från spraket. Kanske är att riva och bygga ner inte en dålig strategi. Det funkade ju med Jannica. Kanske är det jag som är befriaren.
Gipsväggen i vardagsrummet hånar mig när jag går in igen. Det är där jag vill börja, det är bokuberna jag vill riva ner. Jag vill skapa ett människoparadis, ett där vi inte behöver något annat än varandra och stjärnorna. Väggen står i min väg. De vita prickarna i strukturtapeten snurrar och skakar, hånleendes.
»Kom an då«, säger jag högt till allas våra fångvaktare och jag slår. Något går sönder i mig men jag är osäker på om det är brosket i min knoge eller något mer abstrakt. Jag tror att jag blöder, om inte väggen gör det. Det är hål i oss båda nu. Genom hålet kan jag se den snälla familjen i lägenheten bredvid. Det luktar spiskummin och koriander från deras kök, och bordet står dukat. Långbord, de är många som lever ihop. Långt fler än jag förstått. De har varit mina grannar i nästan tio år. Jag stävjar impulsen att göra hålet större, kliva igenom och slå mig ner. Istället vinkar jag.
De ser rädda ut. Axlarna vid öronen, stora rådjursögon, händerna redo i försvar. Mitt skratt ekar i våra lägenheter. Jag har ju befriat oss. Förenat oss. Det finns inget världen har lärt oss att frukta mer. De behöver bara lite tid. Jag är i alla fall glad att se dem.
Ett par sekunder går där vi bara stirrar på varandra, de skräckslaget och jag förväntansfullt. Tystnaden är inte en punkt, närmare ett komma. Sedan springer de, alla åt varsitt håll. För bara ett ögonblick stoppar jag in huvudet i hålet. Deras hem ser inte ut som jag tänkte mig att det skulle. Det var Schrödingers lägenhet – innan jag slog upp hålet kunde där finnas precis vad som helst. Nu vet jag.
Det blir tydligt att jag behöver världen närmare, helst under huden på mig. Det finns en längtan i mina celler att bli en del av en ny biotop. Först idag har en tillräckligt stor del av dem vittrat sönder för att det ska märkas, först idag inser de att de måste fly för sin överlevnad, inte bara för sin tillväxt. Jag måste ut och iväg.
Innan jag går sätter jag på mig alla mina kläder fel. Jag är så utled på att vara rätt.
Utomhus är ett utforskande. Mina fötter reser framåt utan att ha en anledning, och jag håller händerna i fickorna för att inte krossa glas och slå in dörrar. Mina stämband vill skrika och sjunga. Internationalen ligger på tungspetsen.
Jag går igenom världen och tänker att jag vill till träden. När jag kommer in mot skogen är deras närvaro så tjock att luften surrar. Jag hör hur de viskar om min ankomst, väljer om de ska välkomna mig eller stöta bort mig. Jag vilar händerna mot deras bark, ett träd i taget, låter dem känna mig. Jag har inga rötter, men jag vill hitta dem. Jag vill inte vara rotlös längre.
Barren penetrerar min hud när jag lägger mig ner. Jag hör elektriciteten surra i trädens rotverk, alla miljontals meddelanden som talar om att jag är här hos dem nu och att det ska regna idag och att ingen någonsin behöver vara rädd här. Jag trycker min kropp mot underlaget, vill komma så nära rötterna som möjligt tills mina egna skjuter ut från mina bräckliga människoskal. De ser mig och de skulle fortsätta se mig även om jag förmultnade bredvid deras stammar. Vi är ett kretslopp. Vi är i det här tillsammans.
Jorden omkring mig myllrar med liv, och jag tar näve efter näve och bäddar ner mig själv. Det är kallt, men det gör ingenting, för jag kan känna hur det rör sig omkring mig och på mig. Vi är ett.
Jag vilar där, till slut. Låter mina ögonlock blir tunga, känner lugnet infinna sig. Jag blir ingenting. Det är den bästa känslan jag har haft. Mina elektriska impulser synkas med rotnätverket, och det känns i mina ben att jag äntligen är hemma. Människan är ju ett flockdjur, trots allt.