Han knackar där på andra sidan. Tre lätta som betyder ungefär »hej«. Hon knackar tillbaka, en hård bara, är inte på humör att vara välvillig. Efter någon minut skjuts en lapp in i springan under dörren. Han återanvänder papper, hon ser det, på baksidan finns flera av hennes tidigare meddelanden överstrukna med bläckpenna. Det är knappt hon vill läsa nu när han är på det där viset. Men naturligtvis tar hon upp lappen, sitter där på sängen och ser på de framåtlutade bokstäverna, de överdrivet stora versalerna som inleder varje mening, faller framstupa över resten av orden.
De har alltid skrivit till varandra. Tidigare, de långa omsorgsfullt formulerade breven. Sedan, de korta förtätade kärleksförklaringarna, små överraskningar som dök upp i bakfickan på hans jeans, i mitten av hennes bok, i lådan med knivar när det närmade sig middag. Och så nu, lapparna fram och tillbaka under dörren som skiljer dem åt. Minns hon hans första meddelande, det han skrev i smutsen på det varma plåttaket där de brukade sitta? Ja, tolv bokstäver bara. Och ett skevt hjärta format av hans pekfinger. En rovfågel rörde sig långsamt i uppåtströmmarna ovanför deras huvuden, som ett hovrande vittne. Efteråt sköljde de det röda vägdammet från sina kroppar, sötvattnet gjorde hennes vita trosor genomskinliga och de blev kvar där på flytbryggan, medan molnen vandrade och ljuset föll.
Till sin syster sa hon att han såg henne. Såg att hon ryckte till av höga ljud, att hon var rädd för stormen när den hackade sig fram över slätten och fick de yngsta träden att huka sig. Såg att hon bara gillade de gula godisarna.
När låste hon mellan dem för första gången? Hon kommer inte ihåg. Kanske efter grälet om skogen, det som precis som så många andra gräl handlat om något helt annat. De stod på en rastplats på väg någonstans när hon sa att hon hatade skogen, hatade den bruna lukten av jord och våta växter, den mörka tyngden av grönska som stängde ute all öppen himmel. Ingen vettig människa tycker illa om skogen, svarade han, det är ju som att hata liv.
De hade just klivit ur bilen när han föreslagit att de skulle gå en bit, inte äta matsäcken där det var tänkt att den skulle ätas, utan på något eget ställe där inne mellan träden, kanske på en mysig stubbe?
En stubbe, hade hon svarat, är väl per automatik inte mysig. Det är ju ett dött träd. Nej förresten, det är resterna av ett dött träd.
De åt i tystnad vid de uppställda borden. När långtradarna passerade la hon handen på smörgåspapperet för att hindra det från att lyfta.
Hon skriver dagens första lapp redan innan frukost.
Jag har förlagt mina glasögon, skriver hon.
Handväskan? skriver han.
Redan kollat, skriver hon.
Du har väl ett par extra i badrummet, skriver han, men då måste du tejpa ihop bågen.
Egentligen hade alltihop startat långt tidigare. Kanske den helgen då hon i en galopperande ilska över någon onödig kommentar, målade halva lägenheten i en färg han avskydde. Han svarade med att måla den andra halvan, tejpade fram en exakt skarp linje över dörrbladet. Hennes del av dörren som en brandgul skiva ost. Hans som en asfalterad vägsnutt, ställd på högkant.
En höst kom och gick. Hon bäddade allt oftare i soffan, den soffa som senare byttes ut till en säng. Till sin syster sa hon att allt var bra, de hade delat lägenheten i två bara.
Men vi delar samma tak. Vi delar samma höga tak där färgen börjat flagna.
Hon upptäcker en ny lapp vid dörren när det skymmer.
Du kan inte snyta dig på det där hårdhänta sättet, står det.
Det finns små ytliga blodkärl som kan gå sönder, står det.
Jag har lagat lasagne, står det.
Minns du när jag fortfarande kom in till dig och åt.
Alla dessa nätter de legat där i varsin säng, trampat vargtimmens vatten och lyssnat efter varandras ljud genom den tunna väggen, fångade i den gemensamma ödeläggelsen. De var två blixtar som klöv samma träd.
Förlåt, ville hon skrika, men ordet var för stort för hennes mun.
Hon vaknar mitt i natten. Golvet knarrar när hon smyger upp och trycker sin nyckel i hålet så att hans faller i golvet med ett välbekant klirr. Han sover på mage i sin säng som han brukar. Den bara ryggens regelbundna höjning, lugna dyningar hon känner så väl. Dörren lämnar hon på glänt för att hindra hans ansikte från att försvinna i mörkret. Försiktigt för hon sin hand mot hans kind, håller den helt stilla en centimeter ovanför den skuggade huden. Vet precis hur den känns. Strävheten. Värmen.
När hon kommer in till sig tar hon kudden och lägger sig på golvet intill tröskeln, inbillar sig att hon hör hur han andas där på andra sidan. Hon drömmer att han håller om henne med armar så långa att de lindas många varv runt hennes bröstkorg. En mjuk kokong som luktar snus och den där berusande doften hon inte har något ord för.
Ryggslutet värker när hon vaknar. På hennes nattduksbord ligger några ananaskarameller som inte fanns där igår. Ett svagt prasslande hörs när en lapp skjuts in under dörren.
Jag har dragit upp din klocka, skriver han.
På fel tid, skriver hon.
Men du gillar ju inte att komma sent, skriver han.
Hon blir stående en stund innan hon svarar:
Berätta något för mig som du tror att jag vill höra.
Svaret kommer på ett alldeles nytt, vitt papper. Han skriver:
Om du står på Mars så är himlen ovanför dig röd.
Juryns motivering
»Författaren vågar ta sin lätt absurda premiss på allvar och följa den hela vägen in i mål, utan att med stora gester försöka hamra in poängen. En berörande berättelse om kärlek och konflikter, om låsta positioner – och att försöka överbrygga avstånden.«
