Deltagarna i novelltävlingen med temat Kärlek hade ett halvår på sig att skriva sina bidrag. Under Bokmässan i Göteborg fick tre yrkesförfattare i uppdrag att skriva varsin novell på samma tema, på en enda dag. Författandet skedde inför öppen ridå i Skrivas monter.
Callum Bloodworth
Kom från England till Sverige som tolvåring och har drygt 20 år senare skrivit ett tiotal böcker, för unga och för vuxna, oftast med kärlek som tema och motor i berättelserna.
Har du skrivit noveller förut?
– Några enstaka för 15 år sedan. Det var väldigt roligt och utmanande att försöka fånga läsare med så få ord, den erfarenheten tar jag med mig.
Hur var det att skriva en novell på en dag?
– Svårare än jag trodde, speciellt innan jag hann vänja mig vid att alla kunde följa varenda miss på skärmen bakom mig. Jag skissade på en struktur i huvudet kvällen innan och skrev ner ett gäng stödmeningar i mobilens anteckningar. Men det blev, som alltid, en annan bana än planerat när jag satte igång.
Skulle du ha gjort något annorlunda om du hade haft mer tid?
– Jag är ett stort fan av att skriva »dåliga första utkast«, att bara få ur mig berättelsen för att sedan gå tillbaka och bearbeta språket om och om igen. Både tidsaspekten och att texten syntes på skärmen gjorde att det första utkastet blev betydligt mer polerat än vanligt.
»Vad vill du bli när du blir stor?«
Så frågade du när vi låg bredvid varandra under en av livets alla solnedgångar. Jag kurade mig in under din arm och sa att jag ändå trodde att vi var stora. Men du frågade igen och jag rabblade en mängd saker. Yrken, drömmar och allt däremellan.
Sedan frågade jag dig. Vad du ville bli. Du ryckte mest på axlarna.
»Det räcker för mig att bli älskad.«
När jag tänkte på den stora kärleken hade jag föreställt mig många saker. Hur den skulle se ut, hur den skulle kännas. Jag hade inte föreställt mig att den stora kärleken skulle dyka upp på en stökig efterfest med en post it-lapp i pannan.
»Brokig familj, lätt alkoholiserad, lite av en knöl.«
»Ursäkta?«, sa jag.
Du pekade på min panna och den ditklistrade post it-lappen med namnet på kändisen som jag skulle gissa mig till i leken.
»Alltså inte du, den du har … jag …«
Så slutade din mening med att du sprang iväg, slukades av folkmassan. Och jag stod kvar, för en gångs skull tom på ord. Jag som annars alltid hade ett svar, som alltid skrev. Fina ord som beskrev andra. Som förevigade de allra vackraste ögonblicken. Men det var först efter att jag träffade dig som jag vågade förklara att jag också ville beskrivas. Ville vara en värd att förevigas. Att för en gångs skull vara dikten och inte den som skrev den.
Sittande intill dig stryker jag nu handen genom ditt sandfärgade hår. Smeker ömt vidare över axeln och vidare till din allra finaste kavaj. Försöker att minnas dagen när ditt namn snarare blev en känsla än ett ord. Eller när alla mina texter börjat handla om dig. Om oss. Det är bara att det hände så gradvis och plötsligt satt vi där. Ett oss och ett hav av post it-lappar.
»Livets poesi«, sa jag en gång när jag plockade upp en.
Du skrattade. Sa att det var ett fint sätt att beskriva diskbänksrealism på.
För så var det mest. Lapparna fylldes med handlingslistor, påminnelser, sådant som knappast räknades som stora litterära verk. Så fanns lapparna med små inritade hjärtan. Fyrverkerierna som sköts upp mot natthimlen. Som när du skrev att det inte var svårt att falla för mig, mer som att falla in i den tryggaste av famnar.
Innan alla »oss« och post it-lappar tillbringade jag somrarna med att strö rosa blomblad runt mig. Ett liv i ständig rörelse, hela jag en verb. Men när löven blev eldiga med hösten fanns inget som höll mig stadigt. Inte innan du blev mina rötter. Eller ja, rötter, det var inte så att du höll fast mig, du blev snarare ett ankare när det blåste.
För oj vad det blåste hos mig. Sådana känslostormar som blossade ut ur hjärtat, som omgav allt i mörka moln. I början försökte du rädda mig från molnen innan regnet föll ner. Jag fick förklara att jag mer behövde någon som satt tyst i regnet intill mig. Och du nickade. Kom med en kopp te och lät allt falla ner över oss. Höll sedan om alla versioner av mig, alla mina somrar och höstar som ingen annan fick. De som bara existerade mellan oss.
Jag tänker ibland på dagen när allting blev som tyngst. Minns du? När det låg tömda tekoppar och döda löv strödda runt oss. När jag sa att jag inte visste vad lilla jag betydde i stora världen. Efter det försvann du. Hämtade mig först en stund senare och tog med mig till sovrummet. Det vars väggar nu täcktes av alla post it-lappar som jag inte visste att du sparat. Alla orden som vi skrivit om oss. I rummet gned du foten mot trägolvet. Sa att jag visst var en som världen såg som en bra person.
»Men för några utvalda är du hela deras värld«, avslutade du.
Det var väl den kvällen du började bygga om paviljongen ute i trädgården? Tömde den först på livets bråte som ofta samlas i bortglömda skrymslen. Byggde en plats som doftade trä, bullar, blommor och, ja, oss. Täckte väggarna med post it-lapparna och snickrade ihop ett skrivbord. En plats där jag kunde skriva storslagna ord, omringad av de små om oss. Och än en gång lyckades du säga tusen saker om kärlek utan ett enda ord.
På träbordet intill fönstret hade du satt en ensam blå förgätmigej i en vas. Bredvid en post it-lapp.
»En förgätdigej«, läste jag högt.
»Livets poesi«, sa du högtidligt, ett snett leende på läpparna.
Jag ställde mig inför dig.
»Du är en sådan tönt!«
Din andedräkt var varm mot min mun.
»Skulle en tönt kunna rabbla hela periodiska systemet?«
»Förmodligen«, sa jag. »Men gör det ändå.«
»Fråga: Vill du ha i nummer- eller bokstavsordning?«
I paviljongen skrattade vi, sådär okontrollerat och ostoppbart, på ett sätt som mer hörde barndomen till. Där, bland papperslappar, blommor och blåmärkeshjärtan tänkte jag på det där som folk påstod. Att man kunde bli kär i någon innan man ens träffat dem. Tänkte att de nog hade rätt ändå. Att rätt person får en att älska sig själv. Alla de där sidorna som man tidigare valt att dölja från världen.
Nu låter jag handen vandra vidare till din. Greppar efter dig, samtidigt som det hörs steg bakom oss.
»Han ser för jävlig ut.« Min Kajsa, min allra bästa vän, klev fram och rättade till din slips. »Bättre så.«
Ett skratt brast fram ur mitt bröst när hon kramade om mig.
»Det är dags nu«, sa hon, hennes röst ömt.
Ett mjukt ljus strilande in genom fönstret samtidigt som jag reste mig. Försiktigt la jag buketten med förgätmigej på ditt bröst. Intill en färgglad post it-lapp med orden: »Förgätossej« på.
»Jag vet«, snyftade jag. »Det är supertöntigt.«
Bakom oss öppnas kyrkdörrarna och de andra gästernas dova röster hörs. Visst ser du oss? Där du är, i ett stort hus, väggarna täckta av fina ord om dig. Om oss. Lova att du tittar. Så lovar jag att fortsätta skriva. Att vi fortsätter lever vidare. Att jag … min hand rör sig mot magen, den som stramade mot klänningen … fortsätter berätta om dig.
Tillsammans ska vi lära oss hur vi lever utan dig för att kunna leva för dig.
Min hand rör sig vidare mot kistan igen.
»Även om vi inte fick bli stora tillsammans älskling …«, viskar jag. »… lovar jag att du var vansinnigt älskad.«
