Hon har en tredelad herrkostym på sig. Den klär henne verkligen och det förvånar mig, att någon som är så vag i konturerna kan bära upp ett sådant plagg. Med skjortan knäppt hela vägen upp i halsen sitter hon tillbakalutad och betraktar mig på andra sidan skrivbordet. Något slags välvilligt leende på läpparna. Och den där västen. Försöker hon förstärka angelägenheten i mötet? Det terapeutiska mötet, psykologen och hennes patient. Jag vet inte.
Det är en liten spricka i mitten av hennes glasögonbågar, som om rundlarna av plast är på väg åt varsitt håll. Kanske försöker de fly från det makalöst tråkiga ansikte som är hennes.
När jag gick hit idag hade jag en känsla av att jag borde stannat hemma. Det var en skör morgon. Grannen ovanför hade rört sig fram och tillbaka under natten, spolat i rören och öppnat och stängt dörrarna i lägenheten, rimligtvis helt i onödan. Sedan kom spårvagnen. Långsamt skramlade den fram under gatlyktorna mer högljutt än vanligt och jag for upp, men det fanns ju ingen att kontakta, ingen som kunde ta itu med vad det nu var som fick några vagnar på en räls att dundra så förbannat. Till slut ringde jag grannen bredvid och hon svarade såklart. Det gör hon ju alltid. Jag bad henne säga till grannen ovanför att röra sig mer försiktigt över golvet där uppe efter klockan 22 och att låta dörrarna vara. Sedan frågade jag om hon tagit hand om nyponpajen jag bakat till bostadsrättsföreningens styrelsemöte tidigare i veckan. Den som stod helt orörd när mötet var över. Det är märkligt, sa jag till henne, att köpebullarna gick åt allihop, men ingen hade ätit av min paj. Hon sa att hon inte hade någonting med pajen att göra och att hon gärna ville sova några timmar till, innan väckarklockan ringde och det var dags att gå upp och jobba.
Somliga kan somna om minsann. Själv satt jag där i sängen med värmedynan över magen och läste Harry Martinsson tills det ljusnade bakom rullgardinen.
Kvinnan på stolen mitt emot mig lägger armarna i kors. Rycker det inte en aning i hennes mungipa? Tycker hon att jag är opålitlig? Det kan vara något med mitt hår, hon ser ut att vara den sorten. Den som placerar in människor i färdiga fack för att de sprayat upp luggen lite bara. Själv ser hon osminkad ut, men mig lurar hon inte. Det tar en evighet att sminka sig till en sådan obryddhet. Och håret. En till synes slarvigt uppsatt knut ur vilken några lockar lossnat för att skruva sig förstrött längs kinderna.
Med en lätt rörelse lägger jag min ena hand på den andra. Jag tycker inte om hur de blivit. Små grupper av fräknar över handryggarna. Mörkbruna, oregelbundna och spridda över huden som utspottat snus. Som en stjärnhimmel sa han en gång, då för länge sedan, men det visste han ingenting om. Hans blick var aldrig vänd mot stjärnorna. I stället stod han med ansiktet mot backen med nacken som en krok. Sträck på dig, brukade jag säga, men han var helt hopplös. Stå inte och kroka, brukade jag säga, men det var omöjligt för honom att förstå att jag inte ville ha en man som bara tittade på mina fötter. Hallå där nere, ropade jag och tog tag i hans haka för att fråga om han gjorde så där för att jävlas, om han inte ville att jag skulle känna mig sedd. Det är ett effektivt sätt att osynliggöra människor nämligen, det där att aldrig se dem i ögonen.
När han flyttade ut fick han mig att stå på balkongen och härja som ett annat spektakel.
»Tycker du jag är dramatisk«, skrek jag tolv meter ovanför hans hukande kropp. Den såg ut som en liten insekt mot den månbelysta snön. »Det är vad som händer när man blir förnekad för länge. Jag vet sådant och du vet att jag vet det.«
Han bara skakade på huvudet, som om det var jag som orsakat alltihop.
Nä. Det här duger inte. Jag tappar fokus. Och kvinnan på stolen tappar hoppet om mig. Jag ser det på hennes otåliga hållning. Hur kroppen liksom är på väg upp, trots att hon fortfarande sitter ner. Axelvaddarna på kavajen är sannerligen väl tilltagna.
Jag hostar till och gör mig redo att prata, försöker hålla rösten stadig.
»Min far byggde ett monument.«
Hon förstår inte varför jag säger det där och det gör ärligt talat inte jag heller, ändå fortsätter jag:
»Av alla saker han älskat genom åren, möbler, verktyg, tavlor, böcker, byggde han en slags konstruktion, en enorm hög, och så reste han alltsammans nere i sin källare. Det var en del att ta itu med kan man säga. Sen, när han slutligen dog. Kanske kan man kalla det motsatsen till dödstädning.«
Hon ler litegrann. Ett svagt knarrande hörs när hon byter ställning på stolen. Kanske funderar hon över hur hon ska tolka det jag just sagt. Om det ligger något saftigt psykoterapeutiskt köttben där mellan raderna att gnaga på. Jag sträcker på mig där jag sitter och gör någon slags avväpnande gest med armarna. Jag vill inte att hon ska tro att jag är galen.
»Så kan man också göra när livet inte blir som man tänkt sig« säger jag, »men nog om det«.
Med ena pekfingret sveper hon snabbt under sitt ena öga. Fick jag henne ur balans?
Det är viktigt att jag håller mig till min struktur. Jag harklar mig igen. Svalde jag just tuggummit?
Det är inte mitt fel att jag kommer ur fas. Människor med min roll blir slaskhinkar åt all möjlig skit. Det fick jag aldrig chansen att säga till honom eftersom hans avvisande tråkigt nog gjorde mig stum. När snön smälte och isarna brast med ett dån hade jag tystnat helt och det var ju överraskande, eftersom det brukade vara jag av oss två som pratade mest. Men min kropp måste varit så upptagen av hans svek att inga ord kom. Det skulle vara ett vårskrik då kanske, av den ångestfyllda tysta sorten, skriket krokusen ger ifrån sig när rådjuren sluter sin mun runt den mjuka knoppen.
När jag tänker så där låter jag precis som pappa och det är ingen rolig upptäckt.
I fönstret hänger ett knippe prismor som rör sig mjukt i sina tunna trådar. Några solkatter leker på väggen mitt emot.
Det är ett vackert mottagningsrum.
Jag har alltid tyckt det.
Utan att släppa henne med blicken lutar jag mig fram över skrivbordet. Det är stort och byggt i massiv ek. En av de få saker jag lyckades rädda ur den hopsnickrade hög pappa lämnade kvar. Den stora guldramen var hans också. I den sitter mitt examensbevis, uppförstorat till det dubbla och tryckt på vitt syrafritt papper.
Diskret sneglar hon på sin armbandsklocka. Hon förstår att tiden går. Att det kommer bli dyrt det här. Ur hennes mun kommer ett svagt snyftande och fingret åker upp mot ögat igen.
»Du får gärna ta en servett«, säger jag och pekar mot mässingsstället där jag placerat en bunt med Kleenex.
»Ta gärna en servett och berätta för mig varför har du har kommit hit. Hur kan jag hjälpa dig?«
Juryns motivering
»Jagets inre röst är så stark att den dränker alla andra ljud. Hon är omöjlig att älska men också omöjlig att inte ömka. Skrivet med en vass, subtil, mörk humor och en imponerande, snudd på självskadande, känsla för detaljer.«