Kabul-djân

De talade om henne som Kabul-djân och Azad tyckte det var makalöst vackert. Att höra de vuxna på bussen tala om huvudstaden som Kabul-djân lugnade honom och han tänkte att en stad som gjort sig förtjänt av sådan vördnad måste vara väl omhändertagande.

De nådde högplatån som Kabul vilar på i beckmörker, den grusiga terrängen var torrfrusen som ett månlandskap. Just som de passerade en väderbiten boskapsvaktarstuga trampade föraren hårt på bromsen. Påsar föll från sätena och termosar och frukt rullade ut över golvet. Från vägkanten i strålkastarljusets periferi närmade sig en grupp beväpnade män. De hade schaletter virade runt ansiktet och bar kamouflagejackor över sina ljusa långskjortor. Ett ängsligt mummel spred sig i bussen, ett halvkvävt skrik uppmanade föraren att köra vidare. Fler stämde in. »Kör«, vädjade de. »Stanna inte, kör, snälla kör. «

Det pyste och stånkade när dörren långsamt gled upp och kylan trängde sig in i bussen långt innan mannen uppenbarade sig i mittgången. Han var mörk med korpsvarta ögon. Ansiktet dominerades av en kraftig höknäsa som pekade ned i ett gråsprängt skägg och ett smalt vitt ärr delade hans ena ögonbryn. Han skrek att de skulle vara tysta men att ingen behövde vara rädd. »Vi är de goda«, försäkrade han.

Mannen presenterade sig som kommendant Abdul. Han ville se deras papper och beordrade dem att kliva ut. De maskerade männen som väntade på utsidan radade upp passagerarna utanför bussen. Himlen var stjärnklar och luften bitande kall men strålningen från bussens uppvärmda beståndsdelar brände mot Azads ben. Kontrasterna påminde honom om den rodnande järnspisen hemma i köket under vintermånaderna när luften utanför varit gnistrade av frost. Chauffören kom eftersläntrande och tog sig med stor möda ned för den snäva trappan och karossen gungade till när kroppen förflyttades mellan det sista trappsteget och marken. Han hade skrattat och skämtat högljutt under resans gång men nu såg han osäker och närmast förvirrad ut, som om de inte talade samma språk. Han blev ståendes och gnuggade sin pakol, som är ett slags afghansk yllemössa. Kommendanten krävde att få se hans tillstånd att använda vägen. Hans andedräkt rök i vintermörkret och en slöja av vita ångplymer dröjde sig kvar ett ögonblick innan den tunnades ut och seglade upp mot evigheten, upplyst av bussens positionsljus. Chauffören kliade sig i skägget.

»Tillståndet!« upprepade kommendanten och viftade med ett papper. »Ingen har sagt mig att vi behöver tillstånd«, sade chauffören osäkert och fortsatte klia sig i skägget.

Kommendant Abdul lät triumferat blicken svepa längs raden av passagerare, som om han samtidigt överslog hur mycket pengar han skulle kunna pressa ur var och en av dem. Han tog några steg fram och tillbaka med händerna knäppta på ryggen som om han förberedde sig för ett tal.

»Om ni inte har tillstånd får ni köpa ett och om du inte har pengar«, sade han och pekade på chauffören, »så får alla betala«. Han granskade dem en efter en som de var soldater uppställda för inspektion. Han stannade framför Azad. »Vad heter du? Vart är din far? «

Frågan kom så plötsligt att han inte hann värja sig. Han kunde alltjämt känna lukten av sin pappas skinnjacka när han kramade honom efter att han varit ute i regnet. Han kunde se för sig hur hans struphuvud guppade när han drack ur det sista av teet som redan hade hunnit kallna innan han gick ut och hur alla lyssnade och nickade instämmande när han pratade affärer.

»Hör du inte att jag talar till dig? Nå svara då! «

»Här«, sade mannen som stod bredvid. »Han är min son.«

Kommendant Abdul reagerade instinktivt. Likt en reptil som vädrar rörelse vände han sig mot sitt villebråd. Med uppspärrade ögon fokuserade han mannen som hade brutit tystnaden som om han var rädd att missa ögonblicket som skulle avslöja lögnen. »Vad heter pojken? «

»Qasim«, svarade mannen och drog honom intill sig. »Qasim«, upprepade kommendanten klentroget och vände blicken åter mot Azad. »Och vad heter din far? Tala! «

»Berätta för kommendant Abdul«, sade mannen bredvid. »Var inte orolig. «

Azad såg upp på mannen. Han var lång och gänglig, iklädd en alldeles för stor kostym vilken hängde som på en galge över hans tunna axlar. På fötterna bar han ett par slitna gymnastikskor utan snören. En välbekant syn. Bybor som lånade kläder av varandra för att åka in till stan i viktiga ärenden. En skjorta här, en kavaj där och ett par skor av någon grannes kusin. Kanske skulle han in och köpslå på någon basar, eller vädja till någon bank om att få belåna sitt hus eller en bit mark. Han hade ett milt ansikte men såg betydligt äldre ut än vad han förmodligen var.

»Onur«, svarade Azad nästan ljudlöst.

»Jag har inget tillstånd«, chauffören steg fram. »Förlåt mig men jag visste inte bättre. Jag har kört här så många gånger men aldrig har jag hört talas om tillstånd.«

»Då kanske du ska betala för alla andra gånger du har kört här utan min tillåtelse också.« Kommendanten riktade sin höknäsa mot chauffören. »Jag är en enkel man. Mitt jobb är att upprätthålla lag och ordning. Jag håller vägen fri från rånare och skyddar resenärer. Men hur ska jag kunna sköta mitt arbete när ingen annan än jag respekterar reglerna? Jag ber snällt om ert tillstånd. Ger er till och med en andra chans att göra rätt för er men jag ser fortfarande inga pengar. Ni tvingar mig ta saken i egna händer.«

Han tecknade åt sina män att söka igenom bussen. De gick ombord och drog med sig vad de kunde hitta av väskor och påsar och tömde innehållet på marken framför raden av människor. Några andra sökte igenom passagerarnas fickor och tog ifrån dem allt av värde. En äldre man med mörkgrå turban och långt vitt skägg protesterade ljudligt när de började dra i hans guldring. Hans tandlösa mun tjöt av ångest när den beväpnade mannen fattade nytt grepp runt handen och började hala av ringen. Den äldre föll på knä.

»Har ni ingen heder i kroppen?«. En väv av saliv blänkte i skägget. »Fruktar ni inte Gud?« Hans klagan fick kommendant Abdul att ryta. »Få tyst på gubben«, beordrade han med sina svarta korpögon.

Det ekade ihåligt när någon klev fram och stötte gevärskolven i pannan på gamlingen. Gubben föll bakåt men fortsatte jämra sig. Några sparkar bultade dovt över hans kropp likt en mattpiska mot yllefilt. Den gamle skyddade sig inte utan låg bara bölande och rafsade i marken. Det var som han hade gett upp allt och inte längre trodde på att livet någonsin skulle kunna återgå till det normala efter den här förskräckliga förödmjukelsen.

Kommendant Abdul dunkade med handflatan i plåten.

»Se till att komma iväg och låt mig inte ertappa er med att köra här igen utan intyg«, sade han och fattade taget om en av sina mannars Kalasjnikov. »För nästa gång är jag inte lika tillmötesgående.«

Chauffören och några andra män hjälptes åt att lasta in den gamle i bussen där de bredde ut honom på en matta. Bussen var kall och fuktig. Det fanns inte längre någonting att värma sig med förutom några slattar som skvalpade runt i termosarna på golvet. Teet skulle inte räcka åt alla så kvinnorna delade det sinsemellan. Bussen fylldes av ånga från deras mättade andedräkter och fönstren immade genast igen. Rännilar av kondens rullade som stjärnfall över glaset.

»Förbannade uslingar«, svor tanten bredvid. »Plundrar och rånar hederligt folk. Söner av byfånar.« Hon såg sig om och sökte bekräftelse av de andra men ingen besvarade hennes känslosvall. Folk var bestörta, frusna och satt försjunkna i sin egen tystnad. Det var inte ovanligt att folk reste till Kabul med alla sina besparingar, hopskrapade av hela byar. Nu var allt borta innan de ens hunnit fram. Kanske skulle de inte ha råd att ta sig hem igen, än mindre klara sitt uppehälle i staden.

»Men kära barn vad har du här att göra helt själv?« Hon vände blicken mot Azad. »Begriper du inte hur farligt det är ute på vägarna och vad tror du de skulle gjort med dig om inte Agha sahib kommit till undsättning?« Azad vände sig om och såg åt mannen. Han log milt till svar. Han berättade om sitt liv som om det egentligen tillhört någon annan och eftersom han trodde att han en dag skulle återse sin far kändes det som han ljög när han sade att han var föräldralös.

»Kära nån. Om jag var ung och stark hade jag tagit mig till utlandet men jag är för gammal och trött. Vad skulle du göra i utlandet?« Azad såg på henne med undrande ögon. Hon skrattade högt. »Jag skulle andas.« Han förstod inte vad hon menade. »Är du sjuk?« Hon skrattade igen. »Nej mitt barn. Du förstår när du blir äldre, inshallah, om Gud vill.«

Bussen stannade i en by precis utanför Kabul. »Ändhållplats«, kungjorde chauffören. Den snälla tanten var redan borta när Azad klev av. »Tyvärr, jag kan inte ta dig längre pojk. För farligt på natten«, hans hakor dallrade.

Dörren gled igen med en suck och så var bussen borta. Liksom övriga passagerare. Vinddraget drev upp en istorr virvel av damm där han stod. Snöklädda bergstoppar lös frostblått i den stjärnklara rymden. Glödande myrstackar på bergens sluttningar i fjärran.

»Kabul-djân«, viskade Azad.