Adrian öppnar dörren till lärarrummet och krockar nästan med en skrattande kvinna. »Ursäkta«, säger han automatiskt och böjer sig smidigt undan. När han tar in rummet letar han efter en tom plats att sitta på och glider ned med ett leende. Runt bordet sitter sex kvinnor som alla tittar på honom. Han tar sikte på den snyggaste och håller fast blicken medan han hälsar. Sedan gör han samma sak med de andra. De skruvar på sig men kan inte släppa honom med blicken. Transen upphör först när rektorn ställer sig upp och påkallar uppmärksamhet.
Han tittar på henne. Hon har en kaffekopp i handen men dricker aldrig ur den. Hon står bredbent och gungar fram och tillbaka. Efter fem minuter har han fortfarande inte fått någon indikation på något som är värt att memorera. När han hör sitt namn går han lugnt fram och ställer sig med ansiktet mot de andra fyrtio personerna i personalen. Det här kan han.
Efteråt kommer flera fram och ser glada ut. »Så bra att du är här, vi har hört mycket om lärarassistenter, men aldrig sett någon tidigare.« »Kan du vår kopiator, och det nya programmet till nationella proven?« I mängden lösgör sig en kvinna som lite motvilligt presenterar sig som hans handledare. Hon heter Miriam och har jobbat där i 17 år. Hon ler inte.
Miriam känner oro. Det gjorde hon redan i juni när hon såg tjänstefördelningen. Hur ska hon orka? Ensam mentor för en klass och dessutom en extra undervisningsgrupp. Varför sa hon inte ifrån tydligare? Varför sa inte facket ifrån? Och nu har hon fått den nya lärarassistenten på halsen också. Med tio minuters varsel naturligtvis. Var hade han jobbat innan? Hon minns inte.
När hon ser flocken runt honom blir hon sur. Alla kommer att vilja ha hjälp, men ingen kommer att ha tid att visa honom någonting. Med en suck tränger hon sig fram och presenterar sig. Lika bra att gå rakt på sak. De får börja i kopieringsrummet.
Miriam är metodisk och Adrian lär sig snabbt. Han märker att det gör henne glad. Hennes axlar åker ner och hon ler mer. När det är lunch frågar hon om han vill följa med och äta, och han är beredd på frågan och svarar ja. De äter buffé men han har tränat innan så han vet hur lite han kan ta utan att få frågor. Alla presenterar sig, två män och två kvinnor förutom han och Miriam. De går laget runt och alla får berätta om sin sommar. Adrian berättar att han har varit i Japan och läst mycket, vilket är sant. Han ljuger om att han har hälsat på sina föräldrar med sin flickvän, eftersom han varken har det ena eller andra. Han lär sig allt de berättar.
Efter lunch frågar han Miriam om hon vill ha hjälp med något. Hon ser lite tvekande ut och säger att hon inte vill utnyttja honom. Men kan han hjälpa henne att tvätta bänkar? Självklart kan han det. Hon visar honom klassrummet och städmaterialet. När han ber om att få bära den fulla hinken med vatten blir hon generad för hon får lite röda kinder och tittar åt sidan. Sen blir hon glad. Han ser det. Hela eftermiddagen är han med henne. Han städar, kopierar och lyssnar.
När det är dags för fika är Miriam full av motstridiga känslor. När Adrian lyssnar så berättar hon. Kanske för mycket? Visst blev många saker gjorda, men var det verkligen genomtänkt att säga så mycket om både rektor och äktenskap? Vem är han egentligen?Hon känner att ansiktet är rödstrimmigt, men gjort är gjort och går inte att ta tillbaka. När Adrian återigen blir omringad av andra i personalen, tycker hon att det är skönt och låser in sig på toaletten. Där märker hon att hon är helt svettig under armarna, igen, drar av sig tröjan och baddar med kallt vatten. När hon kommer ut står Adrian där, precis som om han väntat. Han ger henne en kaffe och en bulle som hon lite tvekande tar emot. »Ska inte du ha något?», frågar hon. »Du kanske tränar mycket och inte äter bullar?« »Det stämmer faktiskt«, säger han och ser intensivt på henne. »Det är okej«, säger hon och skrattar till, och då ler han också.
Efteråt sitter de i arbetslaget och ska planera. Adrian imponerar genom att redan kunna alla namn. Han lovordar Miriam som har visat honom hur sakerna fungerar, och säger ja till att göra både fikalistan och till att lägga in prov i den digitala kalendern. Stämningen stiger. Han ser hur Miriam ler mer och mer och noterar att han gör saker för att det ska hända. Han skämtar om rektorn och hör hur Miriam skrattar så högt att hon frustar. När tiden är ute dröjer han kvar och frågar om han får skjutsa henne hem. Hon säger ja, men ser sedan orolig ut på ögonen. Hon flackar med blicken och han undrar om det blev för mycket på för kort tid, men han får analysera det sedan.
I bilen sjunker hon ner och känner hur ögonlocken blir tunga. När hon plötsligt vaknar till är de utanför huset där hon bor. »Du verkade trött så jag lät dig sova«, säger Adrian. »Jag skrev in din adress i Gps:en.« Hon blir lite röd i ansiktet och samlar snabbt ihop sina saker. »Tack, vi ses imorgon!« säger hon och stänger igen dörren. Det är något som är för mycket med honom, hon är för mycket med honom, fast i samma tanke känner hon att hon vill vara ännu mer. Med snabba steg går hon hem och börjar laga mat.
Klockan 18.00 kopplar Adrian upp sig och kör igång sin analys. Precis som han misstänkt visar det sig att han agerat utifrån Miriams reaktioner. Han kompletterar med en relationsanalys. Den visar att hon är angiven som hans närmaste chef, vilket rent faktiskt inte är korrekt, men på ett sätt så stämmer det. Vilket också gör hans handlingar rationella eftersom hans uppdrag är att stanna kvar på skolan. Nöjd Miriam: förlängd vistelse. Resten av natten läser han igenom de manualer och går igenom de dataprogram som han fått med sig hem. Han hittar flera faktafel och buggar, men vet att han får vänta med att påpeka dem vid ett lämpligt tillfälle.
Nästa dag utför han flera uppdrag åt andra lärare. Till största delen handlar de om kopiering. Så ofta han kan återgår han till sitt lilla skrivbord, bredvid Miriams. Ibland finns det saker han kan hjälpa henne med, när det gäller datorn exempelvis. Gradvis blir hon allt villigare att låta honom styra upp både det digitala och fysiska skrivbordet. Idag har hon med sig en sallad, och han tar fram den han hade med sig igår. I personalrummet slår de sig ner bredvid en annan lärare som heter Anna. De båda kvinnorna pratar mycket och högt, faller varandra i talet och skrattar ofta. De undervisar samma ämne, tipsar och exemplifierar. Adrian är tyst och slutar tugga. Tills Miriam stannar upp och ser på honom med öppen mun. »Förlåt, vi bara pratar på«, säger hon. »Hur känns det för dig nu då, här på skolan?« frågar Anna. »Jag trivs jättebra«, svarar han och ler. »Det här är det bästa jobb jag har haft.« Miriam tittar ner och han ser att hon tycker att han tar i. »Det kanske är för att personalen är så trevlig«, fortsätter han. Hennes ögon ser rakt in i hans och han glömmer att andas, blir medveten om hennes mun och känner en värme stråla rakt ut från henne som en aura.
Miriam blinkar till och reser sig hastigt medan hon fumlar med den halvfulla salladsförpackningen. »Jag tar lite vatten«, säger hon hastigt medan hon plockar upp sina saker och försvinner iväg mot det lilla köket. Håren reser sig på kroppen när hon hör att Adrian går efter henne som en skugga. När hon fyllt på glaset möter hon hans blick som söker hennes. Underlivet brinner plågsamt när hon tvingar sig själv att ställa i ordning och hastigt lämna rummet. Hon småspringer mot sitt arbetsrum och smiter in på en toalett. I spegeln ser hon sitt flammiga ansikte och drar med fingrarna över sina kindben. Vad är det som pågår? Det måste vara fel? Det är Adrian. Han är… Hon hittar inte orden. Fel? Han är så receptiv, eller hjälpsam kanske? Hon suckar. Sätter sig ner och kissar medan hon betraktar sitt könshår. Tänk om han föredrar rakat? Nehej, nu räcker det, tänker hon sen resolut och tvättar händerna.
När hon kommer ut från toaletten är Adrian inte där och hon blir lite lugnare. Det är tisdag idag och snart är det konferens, tänker hon för sig själv. Hon hälsar som vanligt i korridoren och fastnar i ett samtal med en annan lärare. De gnäller lite över den utökade undervisningstiden och diskuterar en elev med stora svårigheter. Miriam går sedan direkt till konferensrummet och sätter sig mellan två andra lärare. Sedan känner hon hans blick och möter den snabbt innan hon tittar bort och startar sin dator. »Jag kan anteckna«, säger hon högt.
När de andra har gått hem går han sakta in i arbetsrummet. Hon sitter vid sitt arbetsbord och vänder sig långsamt om. Nu vet inte Adrian hur han ska göra. Hon ler inte, men värmen pulserar som en dimma omkring henne. Han tar några tvekande steg framåt och vet att hans händer vill känna på hennes kropp. Sensorerna reagerar med en styrka som överraskar honom. Det är något nytt. Han öppnar sin mun såsom hennes är öppen. Han ser intensivt på henne såsom hon ser på honom. Han möter hennes läppar varsamt såsom imitationskoden förespråkar. Men värmen, den fortplantar sig i honom utan programmering.
