Idun hade precis lyft gröten av elden och skulle ropa på mor att maten var färdig när lugnet bröts av ett kraftigt ljud. Det lät som om ett av husen i byn hade fallit ihop. Kort därefter hördes rop om att det brinner, hästar som gnäggade i panik, fler smällar.
Mor rusade in genom dörren med andan i halsen. ”Fort! Kom.”
”Vad är det som händer”, sa Idun som fortfarande höll i grytan.
”Inte nu. Fort.”
Idun följde efter, ut till kaos. Djur och människor sprang åt olika håll. Bränder en bit bort. Ytterligare en smäll, närmare den här gången. En boll av eld flög över himlen. Den lyste ilsket rött mot den grå bakgrunden, innan den landade.
”Kom”, sa mor. De sprang, bort från huset, mot fälten utanför byn. Plötsligt stannade mor.
”Vad händer?”
”Ser du inte?” sa mor. Hon pekade över fälten.
Där borta, kanske hundra steg bort, fanns hästar, soldater. De väntade på någonting, när de plötsligt satte av i sporrsträck, i riktning mot byn, mot dem.
Mor ryckte i Iduns hand, sprang i den riktning de kom från, tillbaka mot byn, mot eldarna. En pil slog ner snett framför dem, sedan ytterligare en. Mor ökade farten, sprang så snabbt att det brände i Iduns lungor. Hon kunde höra mors flämtande, en desperat kamp att komma undan.
De var så nära elden nu. Inte tänkte väl mor …? In i elden, genom den, ut på andra sidan. Ett kort stopp där mor släckte en gnista i Iduns hår, klappade på sitt eget, innan hon sprang vidare, mot värdshuset mitt i byn. Ytterligare ett eldklot slog ner, mitt i värdshuset. Trä och bråte flög mot dem men nådde inte fram.
Idun vände sig mot mor som såg rådvill ut, jagad. Mor vred huvudet, försökte hitta en väg och satte sedan händerna mot magen, ögonen vidöppna, skakade på huvudet som om hon inte ville tro att det hänt. En röd vätska rann genom mors fingrar, ner för klänningen. En pil stack ut mellan händerna.
Mor sjönk ner på knä, försökte hålla sig uppe. ”Spring!”
Idun skakade på huvudet. Hon ville inte lämna.
”Spring!” skrek mor och Idun sprang.
Fler eldar, kvinnor och män som låg döda på marken, soldater på väg mot henne. Idun sprang i motsatt riktning, förbi den öppna ytan mitt i byn där marknaden brukade äga rum. Idag var den öde, med några bord utplacerade. Precis där brukade bagaren sälja nybakat bröd. Av gammal vana drog Idun ett djupt andetag, men istället för doften av bröd var luften stickig och luktade rök.
Flera bybor kom springande från andra hållet. Bagaren hade sin yngsta dotter i famnen. Hon var inte mer än några månader gammal. Idun skrek ”Stopp! Stanna”, men de lyssnade inte. Hon följde dem med blicken och de såg soldaterna samtidigt som hon. Hon kunde se hur de sjönk ner på knä, sträckte ut armarna mot soldaterna, hur de bönade för sina liv innan soldaterna stack ner dem.
Om Idun sprang till smedjan kanske hon kunde fly? Bortanför den fanns floden som gick förbi byn och om hon simmade en bit under vattnet fanns chansen att männen tappade bort henne.
Redan innan Idun kom fram till smedjan förstod hon att det skulle bli svårt. På avstånd kunde hon höra skrik, ljudet av metall mot metall. På något sätt hade smeden fått upp en barrikad och han försvarade den tillsammans med sina tre lärlingar. Trots att de bara var fyra lyckades de hålla ett tiotal soldater stångna, men fler soldater strömmade till, en del med pilbågar.
Idun svängde åt andra hållet, kom att tänka på Sagas hus. Det var klokemors hus och ingen annan hade rätt att bo där. Byn förväntade sig fortfarande att hon när som helst skulle återvända. Där kanske soldaterna inte skulle leta efter henne?
Dörren var olåst, hon sprang in, höll för näsan så att hon inte skulle nysa. Hon satt stilla, tyst, inne i huset, lyssnade men hörde ingenting annat än sina hjärtslag. Hjärtat slog så hårt, så snabbt. Det måste höras hela vägen ut. Hon försökte lugna sig själv, andningen, hjärtslagen. Såg sig omkring. Väggarna var fortfarande täckta med hyllor där det stod salvor, läkande örter, runor, djurdelar med magiska egenskaper, amuletter med skyddande symboler. Mitt i rummet fanns ett matbord med två stolar, bredvid eldgropen. Ett hål i taket precis ovanför där röken försvann ut när man eldade. I ena hörnet en stege, ner till matkällaren. I andra hörnet en säng, en kista. Damm överallt, spår av djur som tagit sig in. Saga var byns klokemor, den man gick till vid sjukdom och skador. Det var den enda form av magi som var tillåten. Saga hade gett sig av för tre år sedan och aldrig återvänt. Huset hade stått tomt sedan dess.
Idun vred på huvudet. Var det inte …? Fotsteg. Någon var på väg hit. Hennes chans var att gömma sig i matkällaren, hoppas att de inte sökte där.
Nere i källaren var det mörkt, fuktigt, kallt. Det kändes rått och luktade konstigt: mögel och mossa och någonting mer. Idun kände sig fram, kom till den stora sten som var längst in. Kröp ihop mot den, hoppades att ingen skulle leta efter henne.
Däruppe kunde hon höra hur dörren öppnades, fotsteg på golvet. De kom allt närmare. Röster.
”Kolla matkällaren så att ingen gömmer sig där.”
”Allvarligt? Alla är redan döda. Kan vi inte bara sätta eld på resten och ge oss av?”
”Gråbrödernas order var tydlig: se till att alla dör, särskilt alla flickor.”
