Ur vassen

Du sa ingenting medan vi puttade ut båten ur vassen. Istället vadade du ut tills vattnet nästan nådde dig upp till midjan, men du hade badbyxorna på dig så det gjorde ingenting. Jag såg på dig att du inte var rädd för att sjunka ned i den mjuka, illaluktande bottnen som slöt sig om ens fötter likt kvicksand. Du är inte heller den som är rädd för allting man inte ser men som rör sig och slingrar genom det täta sjögräset. Istället biter du ihop käkarna och fortsätter röra dig stadigt framåt, till och med efter att jag tagit mig i och det bara är du som skjuter på.

Jag sätter mig i den spetsiga fören och väntar på dig. Du tycker inte om när man räcker dig handen och drar. Istället tar du sats och häver dig så att allting gungar och ryggsäcken nästan faller i vattnet.

Jag har tagit på mig mormors stora, slokande trädgårdshatt utan att fråga om lov. Den skyddar så bra mot solen och jag är rädd för att bränna mig. Jag spänner flytvästen lite hårdare runt min bröstkorg. Det är många som har drunknat här ute. Oftast för att de har varit lite för fulla men också för att de inte haft någon flytväst på sig. Därför är det viktigt att den också sitter ordentligt. Du har inte ens stängt dragkedjan som man verkligen ska göra, utan låter flytvästen hänga öppen. Jag tänker att jag inte ska säga någonting, för du kommer bara att skratta åt mig. ”Du är för ängslig” säger du och räcker ut tungan åt mig när jag påpekar att molnen vid horisonten är askgråa. Inte vill du heller ha någon hjälp att ro fast jag vet hur tung träbåten är, utan säger bara åt mig att sätta mig så att jag inte trillar i.

När jag ligger där fram, lutad över kanten och tittar ned i det mörka vattnet lyssnar jag bara med ena örat på vad du säger. Du fantiserar högt om en försvunnen smugglarskatt som du förläst dig på. Du frågar mig ifall jag har glömt att ta med mig termosen eller om den ligger i den andra ryggsäcken. Vi har packat som om vi var på väg ut på en veckolång expedition fast det bara är meningen att vi ska vara borta ett par timmar, kanske till kvällen om vädret tillåter det. Jag vänder mig mot dig och frågar om du inte ska ha lite solkräm i alla fall. Du tänder en av din pappas cigarretter och säger nej, det ska du inte. Långsamt, långsamt fortsatte vi att röra oss utåt.

När vi är mer än halvvägs från land blåser det upp. Jag sneglar bort mot molnen. De har krupit närmre på kortare tid än vi väntat oss och ligger nästan över ön som vi siktar mot. Det är fortfarande en bit kvar att ro när de små vågorna växer sig större och slår hårdare mot sidorna av båten. Jag tycker inte om hur de får oss att gunga. Elakt och ryckigt, men det är för sent att ångra sig. När jag sätter mig upp rycker det till lite hårdare än tidigare och min hatt flyger iväg. Den lägger sig över ytan som en underligt formad näckros och väntar på att börja sjunka. ”Ro!” Ropar jag. ”Men ro då!” Du skrattar. ”Det är bara en hatt” säger du. Jag skriker tillbaka att det inte alls bara är en hatt. Det är mormors hatt och den håller på att ta in vatten.

Det är kallt och mörkt. Så mörkt som vattnet bara kan vara i juli när solen har gått i moln. Jag väntar inte, fast jag simmar som en hund. En hund som precis blivit kastad i vattnet för första gången. Flytvästen är i vägen och drar sig upp mot min hals. Du ropar på mig men hatten är på väg att försvinna ner i djupet. Jag fäktar för mycket med armarna och kallsupen smakar surt när den sprutar ur min näsa. Det lönar sig inte längre att kämpa emot. Flytvästen låter mig inte dyka efter den och snart är hatten borta inunder mig.

När jag är tillbaka i båten igen har det börjat att duggregna. Du vänder dig mot mig och säger att det kanske inte var så illa i alla fall, att hatten sjönk. ”Nu blir du i alla fall lite solbränd” säger du och flinar. Jag har lust att putta i dig men vänder mig istället bort. Vi är nära stranden där vi ska lägga till och du ber mig kasta i ankaret.