Jag drömde det var skumt och jorden öde.
Jag drömde damm och aska utan slut.
En vålnad korsade min väg; den döde
bad mig helt hövligt dröja en minut.
Men jag blev rädd och ville inte höra
(jag anade väl nånstans vad som skett).
Jag svarade: »Jag kunde inget göra,
det var för svårt, för stort att göra rätt!«
Han nickade och löstes upp i vinden,
förståelsen var värre än förakt.
Jag vaknade med våta spår på kinden
och mindes allt det som han inte sagt.
Och frågan som jag ställde mig var den
ifall en bättre dröm är möjlig än.
Juryns motivering
»Hur vårdar vi arvet från dem som gått före oss, och vad ger vi vidare? Frågorna ställs med fördel via ett versmått som traderats genom åtminstone 700 år. Rimparet ›förståelsen var värre än förakt‹ och ›[jag) mindes allt det som han inte sagt‹ fångar den välinformerade västmänniskans klimatångest.«