Det var outhärdligt i lägenheten. Väggarna tycktes lagra värmen som blev allt intensivare ju längre dagen gick. Sent på kvällen gick det inte ens att ligga raklång framför fläkten utan att svetten pärlade i pannan. Hela sommaren hade det känts som att sitta i en tryckkokare och Hanna visste inte vad som skulle pysa ut först, all vätska i kroppen eller det stilla raseri som byggts upp i takt med temperaturen.
Balkongen var den enda räddningen. Klockan elva på kvällen var det fortfarande varmt där ute men luften lite lättare och betonggolvet svalt under fötterna. Hanna dråsade ner i fåtöljen med ett stort glas cola som var så immigt att det nästan slank henne ur händerna.
»Dra åt helvete!«, sluddrade en kvinnoröst ovanifrån.
»Passa dig jävligt noga«, väste grannen som bodde i lägenheten på våning tre. Det skrapade när någon av dem demonstrativt flyttade på en stol till ett av hörnen på balkongen ovanför. Hanna hade faktiskt aldrig stött på sin granne som verkade vara av det nattaktiva slaget men hörde honom så ofta genom taket att hon tyckte sig se kunna honom precis. Och det hon såg var ärligt talat inget vidare. Han var mansgrisig, vresig och totalt obrydd om sin omgivning. Hanna hade fått för sig att han nog hette Lasse, det kändes rätt. Och flickvännen, om man nu fortfarande säger så om folk i övre medelåldern, hon lät som en Gunilla. Gunsan kanske? För de som kände henne väl. Gunsan var hemma hos Lasse ofta men besöken slutade oftare än inte i högljudda gräl, just som det som nu verkade vara på väg att trappas upp.
»Jag måste ha det, min syster gav det till mig«, gnällde Gunsan barnsligt och hotfullt på samma gång.
»Jag har redan sagt att jag inte har sett det, du är så jävla stökig. Håll reda på din skit och låt mig vara!«, Lasse började meningen i ett dovt morrande men avslutade i ett vrål. Han kunde få vem som helst att tacka för den obefintliga grannsämjan i området. Om de möttes i trapphuset ville Hanna inte precis behöva kallprata om vädret ena stunden för att i andra höra alldeles för intima detaljer kastade som granater under vad det verkade mycket alkoholstinna kvällar där uppe.
Det var tyst ett ögonblick och Hanna plockade upp sin telefon. Hon övervägde om bastun därinne kanske ändå var att föredra över det här skränet men varför skulle hon anpassa sig? Det var inte hon som härjade och betedde sig. Hon hade satt sig på sin balkong för att slappna av en stund och då skulle hon göra det också. Principer är ändå något att hålla sig fast i.
Ett splitter avbröt alla funderingar och strax därefter smällde en dörr hårt igen i andra änden av huset. Hade Gunsan varit en tv-spelsfigur hade dörrslängandet varit hennes specialattack. Lasse svor en lång harang och sparkade så hårt i sitt balkongräcke att det skakade långt ner i plåten. En stor glasskärva från ett vinglas skramlade ner genom glipan som fanns på alla balkongerna mellan golv och räcke, studsade på kanten bara centimetrar från Hannas fot och fortsatte sen neråt. Där fick det räcka med principer för kvällen. Hanna gick in och la sig i sängen och hon sände alla onda tankar som gick att uppbåda till världens grannar och det som kallas för tropiska nätter.
***
Nästa dag kom Hanna hem sent. Hon hade fått ta ett extra långt pass i eftersom Natalie som skulle stänga i sista minuten hade ringt in sig sjuk. Med sjuk menade hon, av Instagram att döma, full efter en hel dag med billigt vin på strandpicknic med tjugo av sina »närmsta vänner«.
»Du har väl inget emot lite extra tid?«, påstod butikschefen »Du som sparar«, la hon till och gick innan Hanna hann svara. Att hon själv skulle hoppa in och ta hand om sin butik hellre än att de anställda jobbade tio timmar i ett kvavt och fullsmockat köpcenter verkade inte föresväva henne. Så Hanna sålde dyra drickor, torra bullar och trisslotter i två timmar till innan hon äntligen kunde stänga ner och åka hem. På bussen stank det av utspilld öl och en grupp studenter i hennes egen ålder fyllde halva bussen. De skränade så man undrade hur lungorna höll. Hanna försökte muntra upp sig genom att föreställa sig bakfyllorna de skulle drabbas av imorgon.
När hon knappat in koden och öppnat porten möttes hon av samma doft som på bussen men den här gången koncentrerad till en enda man som stod mitt i trappan och höll sin mobil med båda händerna en knapp decimeter från sitt rödbrusiga ansikte. Han kisade och blängde med sådan koncentration att han inte märkte att Hanna fick trycka sig mot väggen för att komma förbi.
Kylskåpet erbjöd inget vettigt. Hanna hade tänkt handla men det fanns ingen ork till det när det blivit så sent. Hon rafsade ihop en sorglig liten blandning av oliver, vattenmelon, hummus och en sladdrig gurka på en tallrik och gick ut på balkongen för att äta. Hon stannade först upp och lyssnade.
Inget. Underbar tystnad för en gångs skull.
Melonen dröp av saft som rann ner över hakan och sötman var precis vad som behövdes för att Hanna skulle börja känna en liten gnista av tilltro till världen och tillvaron igen. Nästa vecka skulle regnet komma. Det hade de sagt i alla fall, kanske skulle hon överleva den här värmeböljan ändå.
Men så, ett knäpp och en pysning från en ölburk. Och sedan ännu en.
»Nu har hon fått för sig att jag slarvat bort hennes armband. Helt fixerad är hon. Slutar aldrig att tjata«, beklagade sig Lasse och Hannas gnista slocknade som om någon hävt en hink skurvatten över den.
»Jag har aldrig varit med om något liknande. Om hon inte lägger av exploderar jag snart, det ska jag säga dig.« fortsatte Lasse och fick ivriga sympatier av sin vän på balkongen i form av »Åfan?« Vännen lät fruktansvärt koncentrerad på att framstå som om han hängde med i vad som sades fastän han utan tvekan hamnat i det sömniga stadiet. Det kunde inte vara någon annan än öltunnan från trappen. Efter ett sjunde »Åfan« verkade han samla sina sista krafter.
»Du kansche ska köpa ett nytt? Säga att du hitta’re?«
Bry dig inte om dem, mässade Hanna för sig själv. Ät upp, andas lite. De går snart. Hon slurpade extra högljutt på melonsaften som en barnslig protest men möttes av Lasses värsta vapen. Så fort de började röka var slaget om kvällsluften förlorat. Den söta, kväljande doften ringlade ner och började redan sprida sig. Hanna måste in snabbt och stänga alla fönster annars skulle det sippra in, lukten satt alltid kvar i timmar. Hon smällde igen balkongdörren efter sig så hårt att självaste Gunsan skulle ha varit stolt.
***
Efter den kvällen hördes inte Lasse eller hans olika bihang på en hel ljuvlig vecka. Hanna antog att han åkt på någon slags semester. Hon önskade väl inte precis melanom på honom men en rejäl solsveda kunde han ha.
För en gångs skull fick meteorologerna rätt i sina gissningar. Regnet kom. Och det såg ut att vilja stanna. Värmen föll med tio grader över en natt och allt kändes lite lättare. Hanna gick fortfarande och satte sig på balkongen om kvällarna men nu med en lätt filt att svepa över benen. Hon såg ut över området och var lycklig över att hösten snart var här, med den skulle allt bli annorlunda.
Men lugnet håller aldrig i sig länge. Snart var Lasse tillbaka och i lika god form som vanligt. Hanna förstod att de var hemma igen en kväll när hon stod i köket och lagade middag. Höga röster genom taket som blev allt mer hetsiga. Den här gången smet hon ut för att komma undan men det fungerade lika illa som man kunde ha förväntat sig. Hanna satt och petade i sin pasta, plötsligt inte så hungrig längre när Gunsan brakade ut på balkongen hon också. Hon fumlade med en tändare och Hanna gjorde sig beredd på att gå in igen. Gunsans cigaretter var väl snäppet bättre än det som Lasse rökte men inget som man ville andas in tillsammans med spaghettin i alla fall. Men snart svor Gunsan till och lät tändaren gå samma väg som vinglaset och så mycket annat hade gjort.
»Ja hej«, sa hon och Hanna fick hejda sig från att svara.
»Christer är en sådan skitstövel«, fortsatte Gunsan. »Kan du hämta mig?«. Och Hanna förstod att hon pratade i telefon. Christer förresten? Christer… Inte Lasse? Vilken besvikelse. När man tror man känner någon.
»Ja, men jag bryr mig inte. Okej vi kan gå ut. Visst, bara jag slipper honom. Kanske kan vi hitta någon bättre, det brukar ju du vara bra på.« Jösses. Gunsan var verkligen på krigsstigen. Hon pratade på i ett men vem det än var hon hade i andra änden verkade parera hennes forsande ilska som om den aldrig gjort något annat. Den lät henne härja av sig och bad sen om förtydliganden så Gunsan fick berätta ordentligt. Inga detaljer om skitstövliga pojkvänner verkade vara för små.
»Nä men det är samma gamla vanliga. Han lyssnar inte! Och så tror jag att han har någon annan den jäveln. Om han har det ska jag mörda honom. Ja, men du vet mitt armband? Det som syrran gav mig. Det har varit borta jättelänge och jag tror jag tappat det här hos Christer. Han har varit hemsk varje gång jag frågat men nu minsann kommer han med ett armband och påstår att det är mitt… Ja men det är inte mitt ju! Det är inte ens likt! Varför skulle han ha ett armband liggandes här som inte är mitt? Och så försöker han få mig att tro att det är mitt i alla fall. Som att jag är helt dum i huvudet! Jaså? Okej, men jag börjar gå då.«
Mer skrik tog vid där uppe följt av Gunsans signatur. Den här gången var smällen i ytterdörren så hård att ett barn ännu högre upp någonstans började gråta.
Hanna satt kvar på balkongen en bra stund. Väntade på att Lasse, nej Christer, skulle komma ut och leva ut sin sida av grälet på något sätt men han måste ha gett upp för dagen. Hanna fingrade på den tunna silverkedjan med sina små kantstötta berlocker. Billigt krafs egentligen, men det passade fint på hennes handled ändå. Och det var inte mer än rätt, tänkte hon. Så mycket som de ändå delade. Att det skulle vara så mycket att bråka om.
