Tone Schunnesson stormar in i lågprisbutiken i en silvrig tunn kappa med fransig krage. I hennes bakhasor: Aftonbladets kulturchef Karin Pettersson, iförd kappa också hon, men av ett grövre material.
– Hej, har ni sånt där inslagspapper? frågar Tone, med föredömligt intakt skånska, varpå en ung kvinnlig expedit leder henne rätt.
– Vad ska vi ha för mönster? mumlar Karin medan de fingrar på olika rullar.
Valet faller på två klassiska röd- och grönrandiga varianter.
De betalar och börjar promenera tillbaka mot Aftonbladets redaktion, där duon ska spela in säsongens två sista Café Bambino-avsnitt. Tone ondgör sig över hur svårt det är att få »boomer-Karin« att publicera saker på poddens Instagram-konto.
– Jag har faktiskt lite dåligt självförtroende med det där, försöker Karin.
– Men sluta nu! kontrar Tone. Du är ju varannan helg-farsan som glider in när du behagar, och alla bara äääälskar dig.
Personkemin är ändamålsenligt kivig. Tone, 37, är fortfarande en it girl. Sedan 2016 års omsusade romandebut Tripprapporter har hon varit överallt, hela tiden. Frispråkig stammis i SVT-program som Cyklopernas land och Babel, ny emotsedd roman på gång, Aftonbladet-krönikör och numera också programledare för samma tidnings kulturpodd Café Bambino.
Om Tone är frifräsaren så är Karin duons elevrådsordförande: har läst statsvetenskap och idéhistoria, äger en ekonomexamen från Handelshögskolan och gjorde praktik på FN-högkvarteret i New York. Därtill har hon arbetat som tal- och brevskrivare åt Leif Pagrotsky och som socialdemokratisk sakkunnig på Finansdepartementet innan hon 2010 blev politisk chefredaktör på Aftonbladet. 2020 tillträdde hon som kulturchef på samma tidning.
Väl inne i det silverblänkande Schibstedhuset börjar de göra julklappspaket av böcker som diskuterats i Café Bambino under hösten. Tone knyter rosetter och krullar lösa ändar, Karin förbereder prydliga tejpbitar. De hårda paketen ska figurera i säsongens sista, summerande avsnitt. Eftersom podden också visas på Youtube, Aftonbladet TV och Spotify tycker de att det är viktigt med fysiska böcker, »det blir så b att sitta och vifta med en mobilskärm«.
– Alltså, det är sååå inne med böcker just nu, kluckar Tone.
– Böcker är det nya mat!
Hon berättar glatt att Jack Edwards, en författare och booktoker med omkring en miljon följare, nyligen tipsade om hennes förra roman Dagarna, dagarna, dagarna. Sådant skapar viktiga ringar på vattnet, särskilt som både bokmarknaden och läsningen i stort är trängd från flera håll. Karin är för sin del övertygad om att romanen redan förlorat sin position som kulturens epicentrum. Vilket innebär att de som vill försvara litteraturen, eller till och med stärka dess position, behöver anstränga sig hårdare.

Ordet »läskris« har ofta upprepats av Sveriges skolminister Lotta Edholm, sedan en undersökning 2023 visade att ungas läsförmåga fortsatt ner mot nya bottennivåer. Var femte skolelev saknar nu förmåga att läsa ordentligt, och skillnaden mellan barn från fattiga respektive rika hem skenar. Ungas frivilliga läsning minskar också drastiskt medan skärmtiden ökar.
Edholm varnade för en ny, stor kull med »funktionella analfabeter« och efterlyste kraftåtgärder: större satsningar på läroböcker, fler speciallärare, mindre undervisningsgrupper för elever som behöver stöd, mindre skärmtid, bemannade skolbibliotek …
Inför Bokmässan 2023 skrev cheferna för landets sex största kultursidor ett upprop i liknande anda. Läskrisen utmålades som ett veritabelt demokratiproblem: »Läsning är nyckeln till bildning och till historien, men också en förutsättning för människans frihet. Det barn som inte lär sig läsa ordentligt kommer som vuxen att sakna de redskap som krävs för att kunna fullgöra sitt medborgaruppdrag«, skrev kulturcheferna och avslutade med tre krav:
- Alla skolor ska ge eleverna tillgång till egna, tryckta, skönlitterära böcker att läsa.
- Alla elever ska ha tillgång till bemannade skolbibliotek.
- En satsning på läsning i hela grundskolan ska göras, med målet att jämna ut skillnaderna i läsförmåga.
Karin Pettersson var den som tog initiativet till uppropet. Trots det har hon i efterhand dragits med en gnagande känsla av att ha skjutit bredvid målet; att det bara var de redan övertygade, engagerade och läsande människorna som nåddes av debatten.
»Vi ville göra ett program som var kul, där kultur, politik och tech blandades på ett lättillgängligt sätt. Då är böcker en bra ingång.«
Tegelstensromanen på bordet kräver en rejäl ruta inslagningspapper. Karin Pettersson börjar klippa.
– Vi börjar med vänsterpopulismen, va?
Hon tycker om att vara förberedd. Tone Schunnesson, som föredrar att ta saker och ting på volley, svarar med en axelryckning. Avsnittet ska handla om den amerikanska vänsterns rädsla för populism. Efter ännu en Trump-seger har vänstern, ännu en gång, insett att de behöver bli bättre på att prata med arbetarklassen och lyfta de frågor som arbetarklassen bryr sig om.
Tone ser illamående ut när ämnet förs på tal.
– De låter som vuxna som vill vara nere med kidsen. Vänstern behöver en egen Joe Rogan!
– Ska du bränna den redan? säger Karin och skrattar.
De har kommit överens om att inte skjuta iväg de bästa formuleringarna förrän de sitter framför kameran. Man skrattar aldrig lika naturligt som första gången.
Böcker är alltjämt den kulturform de båda tar del av i störst mängd, vilket leder till att litteraturen letar sig in i varje avsnitt. I somras hade de till och med sex avsnitt med en renodlad film- och bokklubb. Men även ett vanligt avsnitt innehåller minst en handfull bokdiskussioner. Vilka inte går Café Bambinos följare förbi. Karin berättar att hon ofta får mejl eller DM från folk som vill veta vilka böcker de kommer att prata om, så att de kan läsa – eller läsa på – i förväg.
– Våra bambinos vill vara insatta, även när det gäller dåliga böcker, som J.D. Vances självbiografi, säger Karin.
Hon målar läpparna röda – »det lackar ändå mot jul« – och justerar håret genom att spegla sig i mobilen. Tone duttar på concealer. För henne är det en självklarhet att göra podden som TV, det måste ju finnas »rörligt« till Instagram och Tiktok.
– Jag kollar på många av de poddar som jag lyssnar på. Men det gör ju inte alla. En gång kom det hit en yrvaken författare som inte hade någon aning om att vi gör programmet framför kameran.
De slår sig ned framför vepan med Café Bambinos logga, ett par rödmålade läppar. Inspelningen har knappt börjat innan Tone riktar en fatwa mot hela det politiska USA.
– Ska jag säga vad jag känner för USA? Mjältbrand! Börja om, alltså bara börja om!
Tone menar att vänstern måste sluta betrakta populism som ett skällsord. Karin nyanserar: precis som »polarisering« är »populism« ett begrepp som tenderar att användas slarvigt, menar hon.
Inne i kontrollrummet ler bildproducenten Robert Andersson.
– Det är som att lyssna på två kompisar som sitter och snackar i vardagsrummet, utbrister han.
– Och det är precis den feelingen man vill ha!
Podden Podd save America nämns, men snart har litteraturen både kvitterat och gått om. Karin Pettersson får anledning att nämna en av sina favoriter från det senaste året, Naomi Kleins Doppelgänger, och sedan snuddar de vid såväl Yanis Varoufakis Teknofeodalism som Andreas Cervenkas Girig-Sverige. Böcker som alla tar upp vänsterns rädsla för att rikta sig till den breda massan.
Tone pratar om repackaging, vikten av att paketera om politik så att den blir en angelägenhet för individen. Precis där sätter hon också fingret på något som i allra högsta grad också gäller litteraturen.

För Karin Pettersson började det med Tolkien. Eller, egentligen med hennes pappa, som högläste Sagan om ringen där hemma. Karins läsintresse fortsatte att kultiveras på det lokala biblioteket i Stockholmsförorten Dalen, med benägen hjälp av, ja, vad hette hon nu igen?
Hon minns tydligt klordoften från den intilliggande simhallen, den som sipprade in så trivsamt till biblioteket. Och så bibliotekarien. Rött lockigt hår, vänligt ansikte. Angelägen om att lära känna Karin och hennes litteratursmak, tillräckligt insatt för att fälla omdömet »den här tror jag du skulle gilla«. Karin skäms för att hon glömt bibliotekariens namn.
Tone Schunnesson gick som ung ofta på bokens utseende. Don’t judge a book by its cover, heter det, men det var precis vad Tone gjorde. Såg böckerna tradiga ut så var de säkert det också. Omslaget skulle vara iögonfallande, lockande: antingen snuskigt, snaskigt eller påtagligt sorgligt. Helst skulle boken också heta något minnesvärt, som Fittstim.
För Karin blev det en identitet att vara läsare, bokslukandet gav henne en egen plats. En lustfylld sådan. I dag tror hon inte att läskrisen kommer att avhjälpas genom inrättandet av den svenska kulturkanon Lars Trägårdh arbetar fram – inte heller genom den alarmism som frodas på kultursidorna, där skribenterna tävlar i att ondgöra sig över dagens illitterata ungdom. Empiri: oftast skribenternas eget bokläsande och den rakt igenom förtrollade uppväxten.
Karin Pettersson skrattar när hon tänker på det:
– Vuxna människor som älskar att läsa gapar åt andra vuxna människor om att det är fruktansvärt att läsandet minskar. Show, don’t tell – om det nu är så viktigt. Jag köper inte heller den bild av ett tidigare paradisiskt tillstånd som de verkar utgå ifrån. Har det någonsin funnits ett Sverige där alla vuxna medborgare läste avancerad litteratur?
Tone Schunnesson tänker fortsätta att förhålla sig lika vanvördigt till böcker som när hon var ung. Trots att det är med hjälp av böckerna hon tjänar sitt levebröd.
– Varför är det så viktigt att läsa? utbrister hon.
– Har bokläsning ett egenvärde? Om det nu är så jävla najs att läsa så kommer folk väl att inse det.
»Om det nu är så jävla najs att läsa så kommer folk väl att inse det.«
Troligen behövs ändå hjälp på traven. Skolministern Lotta Edholm har flera gånger betonat att skolväsendet inte ensamt kan vända trenden. Det behövs läsfrämjare på andra platser. Helst nytänkande sådana.
Sedan Agnes Török 2024 tillträdde uppdraget som Läsambassadör, en halvtidstjänst finansierad av Kulturrådet, har hen farit Sverige runt för att inspirera unga människor att läsa.
Fast, nej. Slarvigt formulerat. Török slår snarare vakt om ungas rätt att läsa. En rätt som hotas av obemannade skolbibliotek men också av en kravfylld samtid.
– Hur kan vi vuxna ens tro att unga ska vilja lustläsa? frågar 32-åriga Török retoriskt.
– De flesta unga lever under en hård press att prestera på alla nivåer och i alla delar av livet. Jag kan inte tänka mig någon vuxen som skulle klara av allt det och samtidigt upprätthålla en hobby som bara är för dig själv.
– Mitt jobb är att avlägsna de reella hinder som finns. Tillgänglighet handlar inte bara om vilka böcker som finns var; klassgränser och socioekonomiska faktorer är lika viktiga.
Störst skillnad gör de unga lokala »läsråd« som Töröks företrädare Nioosha Shams instiftade, där man utforskat metoder som lajvlitteratur, högläsning, shared reading, scenpoesi och biblioterapi.
Agnes Török:
– Det handlar om att gå in i berättelsen bortom sidorna. Det kan ske genom rollspel eller dramaövningar. Finns det en tradition av muntligt berättande på orten knyter vi an till den, finns det en stark lokal scen med undergroundpunk så gör vi någonting av det. Jag tror på kreativitet och lekfullhet, och då måste vi ta ungas erfarenheter på allvar. Det häftiga som händer är att de unga i rådet blir läsande förebilder.

Tone Schunnesson närmast ryser när jag kallar henne »läsfrämjare«. Som författare tycker hon självklart om att prata om litteratur, och hon älskar folkbildning, men tanken bakom Café Bambino var framför allt att hitta ett format som skulle locka tittare.
– Jag och Karin satte oss liksom inte ner och sa: »Okej, nu ska vi göra den här folkbildande insatsen.« Vi ville göra ett program som var kul, där kultur, politik och tech blandades på ett lättillgängligt sätt. Då är böcker en bra ingång.
Karin Pettersson:
– Jag intresserar mig för sammanhang. Vad olika trender säger om människan och vart vi är på väg. Litteraturen är ofta en väg in i samtiden för mig.
Någon Gutenbergparentes, alltså nära förestående litteraturdöd, tror hon inte på.
– Vi befinner oss i ett skifte. Från att det varit romanen som har sagt oss vilka vi är som människor, rör vi oss nu allt snabbare mot en bildvärld. Men inom den överskådliga framtiden kommer läsning att förbli inte bara viktigt utan en förutsättning för ett aktivt medborgarskap, säger Karin Pettersson med en formulering som ekar av kulturchefernas upprop.
Om läsning emellanåt också uppfattas som kul är det sannerligen inte alarmisternas förtjänst, menar Tone.
– Även om man råkar gilla litteratur, och vill försvara läsningen till varje pris, så finns det ingen naturlag som säger att man måste göra pisstråkig kulturjournalistik av den. Hela den där »DN-tåget till Italien«-präktigheten. Nej tack!
Hellre då ibland offra sig för den goda sakens skull. Ta en för laget. I halloween-avsnittet klädde de ut sig. Tone till »horig nunna«, Karin till cheerleader – ett mindre kontroversiellt val. Ändå var det Karin som vägrade synas på redaktionen före och efter inspelningen.
En stor del av Café Bambinos popularitet bottnar i att de inte förhåller sig till böckerna som recensenter, tror de.
– Vi är inte kyliga litteraturkritiker, säger Karin.
– Vi är intresserade av böckerna vi pratar om, intresserade av att ge dem kontext. Jag tycker att fan-kulturen är väldigt attraktiv, och jag tror att vår approach sänker deltagarribban.
Café Bambino har också i stor utsträckning lyckats locka en ny litteraturintresserad generation, kärnpubliken är mellan 28 och 34 år. Men könsfördelningen känns igen från andra litterära sammanhang – 80 procent kvinnor.
Karin och Tone beskriver relationen till följarna som horisontell. Som medlemmar av ett community kommer de gärna med inspel och förslag.
– Många av våra bästa idéer har kläckts av publiken, säger Karin.
»Inom den överskådliga framtiden kommer läsning att förbli inte bara viktigt utan en förutsättning för ett aktivt medborgarskap.«
Karin Wahlén, grundare av Kult PR och tongivande PR-konsult inom Litteratursverige, säger att exponeringsytorna och vägarna till läsarna har ändrats rejält efter att tidigare ha sett ganska likadana ut under lång tid.
– Recensioner och traditionell PR spelade en större roll för 15–20 år sedan. Informationsflödet var inte så fragmenterat och det var lättare att hitta sina läsare; kanalerna var färre och utrymmet för litteratur större. När jag började jobba hade till exempel förlagen olika recensionsdagar i de större tidningarna: Bonnierförlagens böcker recenserades på vissa veckodagar och Norstedts på andra. Och det fanns en given plats för debutanter i TV:s morgonsoffor. Det är otänkbart i dag.
– Nu är det svårare att hitta rätt. Det krävs mer av dig för att nå ut med din bok. Men det finns också enorma möjligheter att hitta helt rätt!
I dag skickar hon gärna recensionsexemplar till poddar som Café Bambino, men inte alltid – det beror på boken.
– Är det en bok som jag tror skulle passa Karin eller Tone? Som de skulle tycka om att diskutera? Alternativt en författare som de känner starkt för? Om ja, då skickar jag.

Ett mer fragmentariskt landskap innebär ett klurigare pussel att lägga för den som vill att en bok ska nå ut. Fler potentiella exponeringsytor – mer svårbedömda men kanske också roligare. Ett sådant exempel är Varannan kärlek, Amie Bramme Seys och Fanna Ndow Norrbys bokklubb som drog igång sommaren 2024.
Konceptet: Varje månad läses en bok som sedan diskuteras live under festliga former, antingen med författaren själv eller med någon som har en intressant ingång (de som inte kan närvara kan hänga med i sociala medier). Det dricks vin, det minglas, det äts goda ostar. Och pratas böcker. Som namnet antyder varvas samhällskommenterande böcker med relations- och kärleksromaner.
Duon, som också gör podden Amie & Fanna, blev överväldigade av intresset. De hade föreställt sig att 35 personer skulle dyka upp på premiärevenemanget men fick svar från 500.
Se och lär, menar vissa potentater inom bokbranschen.
Däribland Eva Gedin, tidigare VD på Norstedts och nu frilansande förläggare, som efter Augustgalan skrev en krönika i branschtidningen Svensk Bokhandel om det svenska litteraturlivets »komplicerade relation till skojet«.
Öppningsnumrets Liv Strömquist och avslutningens Mikael Niemi rev visserligen ner en massa garv, erkände Eva Gedin, men i övrigt upplevde hon galan som en blek, stel och präktig kväll.
Konferenciern, en Dramatenskådespelare, sade att han minsann själv är en »bokläsare« sedan barnsben och betonade hur viktigt det är med, just det, läsning. Särskilt då ungas. Kort därefter upprepade kulturministern samma sak; så tack och lov för regeringens alla lässatsningar!
Eva Gedins umbäranden utmynnade i en lista med goda råd för nästa års gala, och litteraturarrangemang i allmänhet. Första punkten gällde tonalitet: Hellre »lite hädiskt« än »överdrivet höviskt«.
Nya vägar för böckerna
För 20 år sedan var litteraturmarknaden lättnavigerad. Författare och böcker nådde ut via TV-soffor, tidningsrecensioner och bokklubbar som Månadens Bok. I dag är vägarna flera och andra.
- Booktokers. Booktok började som ett subcommunity på Tiktok där man diskuterade böcker på ett opretentiöst och inkluderande sätt. Skaparna är oftast unga kvinnor, huvudsakligen verksamma inom genrer som ungdomslitteratur, fantasy och romance. Böcker diskuteras, recenseras – och skojas om. Exempel på innehåll: en boks händelseförlopp iscensätts via cosplay. Ett annat vanligt grepp är att booktokern reagerar på någon del av boken, exempelvis gråter över det känslosamma slutet. Rörelsen fick momentum under covid-pandemin och i dag är det praxis för bokförlagen att samarbeta med inflytelserika booktokers. Bokhandeln och biblioteken har också reagerat på Tiktoks genomslag. Barnes & Noble har exempelvis hela hyllor vikta åt Tiktok-trendande titlar. Sedan 2023, då galan hölls i London, finns också The TikTok Book Awards.
- Influerare. Oavsett på vilken plattform de huserar har influerare blivit viktiga spelare i litteraturens ekosystem. Antingen säljer de en herrans massa böcker själva (typexempel: I Just Want To Be Cool) eller så gör de reklam för andras böcker eller försäljningskanaler. Sponsrade samarbeten med influerare som Philippa Parnevik har exempelvis varit ett viktigt inslag i marknadsföringen för ljudboksjätten Storytel.
- Listmakare. Kultursidornas bäst just nu-listor känner ni redan till, bokhandelns försäljningslistor likaså. Men det finns andra listor som påverkar. I december presenterade Skolverket och Kulturrådet exempelvis en diger läslista för skolan. Bland de 250 skönlitterära böckerna finns allt från Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta till Jenny Jägerfelds Comedy Queen. Svenska barnboksakademin släppte för sin del i fjol en läslista för vuxna på barn- och ungdomslitteratur i fjol. Varför? Jo, »om vuxenvärlden menar allvar med att det är viktigt att barn läser böcker, så måste vi själva bli bättre på att lyfta upp barnlitteraturen i ljuset.«
- Poddare. I Gästabudet, »en vinindränkt litterär podcast«, diskuterar tongivande kritiker och författare. Det finns också gott om författarkompisar som pratar om det egna skrivandet och andras böcker, som Bokstavligen med Malin Stehn och Caroline Säfstrand och Det gränsar till galenskap med Elin Boardy, Martin Engberg, Mattias Hagberg och Jessica Schiefauer. Några av landets populäraste poddar, till exempel Alex & Sigges podcast och En varg söker sin podd, har också författare som avsändare och låter litteraturen ta plats bland många andra ämnen. Poddvärlden ger oftast skjuts åt aktuella titlar, men även inaktuella får draghjälp: i Har du inte läst den? tar författaren och psykologen Lydia Sandgren sig an litteraturhistoriens klassiker tillsammans med psykologvännen Hedvig Löfqvist.
Ett kriterium som Tone Schunnesson med lätthet uppfyller. Hon fick kritik för att hon halsade starköl direkt ur flaskan på Nobelmiddagen och en bättre symbol för ett mer inkluderande litteratursamtal går svårligen att tänka sig.
Eller vad säger Schunnesson och Pettersson själva?
Det krävs betydligt större smartness av litteraturfrämjarna, anser de. Absolut mer rättframhet och lättsamhet. Men också politiska reformer, betonar Karin Pettersson. Som att få bukt med trångboddheten, den som gör att allt fler barn saknar den egna plats där hon själv tilläts läsa som liten.
För Karin Pettersson är läskrisen i grund och botten en resursfråga; det krävs fler lärare, läscoacher, bibliotekarier och resurspersoner för att dagens unga ska mötas och lockas av böcker, och sedan känna att litteraturen är en självklar del av livet när de kliver in i vuxenvärlden.
Men visst kan även läsfrämjare i 2.0-skepnad göra skillnad.
– Relationen till böcker är inte lika högtidlig längre, säger Karin Pettersson, och den utvecklingen bidrar Tone och jag mer än gärna till.