Jag har fått en liten dotter, och världen har krympt, och vidgats.
Krympt, därför att jag nu bara rör mig i små cirklar runt det epicentrum hon utgör. Fram och tillbaka mellan kaffebryggaren, där kaffet kallnat, till mikron, för att värma kaffet, till fönstret, för att se om hon fortfarande sover i vagnen. Till soffan, för att rafsa runt efter boken jag just nu läser, bland soffkuddar och Tintin-album och hopknölade raggsockor. Tjugo sidor och beskt kaffe, och så till fönstret igen. Sover hon? Ett pekfinger mot bebisnacken för att se att hon är lagom varm.
Och så slår hon upp ögonen. De har samma färg som musselskal, djupblå irisar och så det där blanka vita, och vi tittar på varandra och världen har vidgats och allt är större och mycket, mycket skörare än förut.
Och kaffet kallnar på nytt.
En dag går jag en promenad och träffar min kompis Philip på vägen. Också han har en bebis som ska sova. Vi går skogsvägen mot stallet. Halvvägs stannar vi på en tom skolgård, Philip halar upp en termos och solen bryter igenom molnen. Knopparna på syrenerna har redan börjat svälla. Nyponen hänger rödbruna på tunna stjälkar. Ingen av oss gräver efter mobilen i fickan. Ingen av oss har bråttom någonstans. Sedan börjar min dotter gråta och jag rullar vagnen med mitt lillfinger i hennes mun, för det är så hon somnar.
När vi sagt hejdå och jag går hemåt tänker jag på att livet ofta liksom hopar sig. När mitt första barn föddes hade min svärfar just dött. Jag satt på begravningen med mjölkstockning och feber och livet kändes som ett framrusande tåg. Den här gången har ingen dött och min dotter sover i sin vagn och allt är så stilla att jag kan följa varje droppe smält snö som faller från taken, jag hinner det.
Det var länge sedan jag skrev någonting alls. Vad skulle jag skriva, vad har jag att berätta? Världen har aldrig varit mindre. Ändå börjar hjärnan mata fram formuleringar i huvudet: om tidens gång och kallnat kaffe, musselskal och smältsnö. Meningar som tvinnar sig i huvudet. Jag borde tänka på vad jag ska laga till lunch men istället tänker jag på nypon på tunna stjälkar. Var hör de här meningarna hemma? I en dagbok? Jag äger inte ens någon.
Så plötsligt plingar telefonen till av ett SMS. Tobias Regnell: »Ett tag till dess men frågar ändå: vill du skriva ditt fredagsbrev om 9 dar?«
Ja, för fan!
När får du lust att formulera dig? När omvälvande saker händer, saker som behöver sättas ord på? Eller när ingenting alls har hänt och tiden äntligen finns?
En sak jag tror är gemensam för alla skrivande människor är att när det börjar klia i fingrarna, när meningarna flätas fram innanför pannbenet, då ska man stanna upp och lyssna.
När jag intervjuade författaren Tove Folkesson sade hon: »Om man lever ett liv i ständig stress, där man ständigt är uppkopplad i olika samtal, kommer man inte att kunna höra de lågmälda signalerna som visar att en text är på väg. Jag tror att alla skrivande människor kan relatera till det. Att man hör en ton. ›Där, där har vi något som skulle kunna bli något!‹ Men då måste man vara där.«
Handen på hjärtat: Hur ofta är du där? Och hur påverkar det ditt skrivande?
Veckans …
… reflektion
Läste Elin Cullheds DN-text om barn, bokläsning och mobiltelefoner. Har tänkt på den sedan dess, för att jag särskilt fastnade vid tanken på böcker som ett motgift. Eller som vår återkommande medarbetare Elin Klemetz formulerade det i ett reportage om språk i Skriva förra året; att vissa böcker »fått ett gungande inre lod att stillna, när författaren satt ord på saker som jag inte trodde kunde sättas ord på«.
Jag tror att man får acceptera att livet innehåller ett visst mått skit – döden eller Tiktok eller vad det nu är som får en att ligga vaken i vargtimmen – och man kan inte ta bort skiten, men man kan försöka hålla den på armlängds avstånd. Fylla huvudet med annat, som är viktigare eller får en att tänka klarare, eller bara må lite bättre för stunden. Ser man så på saken är väl böcker ett rätt potent motgift?
… låt
Dessvärre Mer av dig med Theoz, eftersom jag inte längre kan mörka för min åttaåring att Melodifestivalen existerar (men eloge till mig som lyckades dölja eländet för honom fram till nu).
… läsning
Minns ni att jag föresatte mig att läsa sådant jag var sugen på, inte sådant jag kände att jag borde eller behövde läsa? Det går riktigt bra! Kanske främst för att jag har usel koll på svensk utgivning den här våren.
Just nu läser jag Hans Gunnarssons Bormann i Bromma och förstår precis varför Gunnarsson var en av före detta Skrivachefredaktören Per Adolfssons favoriter. Intressant bland annat med novellernas vi-perspektiv, som jag plötsligt mindes att Gunnarsson själv skrivit om. På Skrivas sajt kan du dessutom läsa en av novellerna, tillsammans med 51 överväganden som Gunnarsson gjorde medan han skrev.
En gång berättade Majgull Axelsson för mig att hennes stora dröm var att skriva en hel roman i vi-form, likt Carsten Jensens Vi, de drunknade. Kanske ska jag läsa Jensen härnäst.
… tävling
En dryg månad har ni på er att skicka in ert bidrag till Skrivas och Ellerströms sonettävling. Utmaningen: att skriva en sonett med rim och rytm enligt reglerna – vilka är mer flexibla än man kan tro. Inspiration och hjälp på vägen här. Deadline 17 april!
… spåkula
Tobias brukar berömma min förmåga att tidigt sniffa mig till vilka författare som kommer att vinna priser. Mest nöjd är jag med den intervju jag bokade in med Kristina Sandberg långt innan hon ens nominerades till Augustpriset – vi skickade numret med mitt stora porträtt på Sandberg till tryck strax före galan där hennes avslutande trilogidel belönades med Augustpriset. Ytterligare ett exempel är Mikael Yvesand, som jag fick korn på och intervjuade inför utgivningen av Häng city för ett drygt år sedan. I går belönades han med Borås Tidnings debutantpris. Högst välförtjänt!
… 8 mars-text
Tyckte om Anne Swärds lågmälda och koncisa reflektion över sin mammas sista tid i livet, och över kvinnodominansen i vården. Först retade jag mig lite på att läsaren lämnades med en fråga – »Var är männen?« – och att Swärdinte landade i någon egentlig slutsats (till exempel: tyckte hon att det var bra eller dåligt att hennes mamma vårdades av enbart kvinnor?) men efter att ha läst texten på nytt kände jag att det var rätt befriande att ingenting egentligen slogs fast.
… TV-tips
Har haft sjukstuga senaste veckorna och sett ett pärlband av Astrid Lindgren-filmer på SF Anytime och vad jag vill säga är bara: Allan Edwall! Herregud som jag grinat! Varenda roll är suveränt spelad: Paradis-Oskar i Rasmus på Luffen, Mattias i Bröderna Lejonhjärta, farbror Nilsson i Madicken, Skalle-Per i Ronja Rövardotter.
Säg en svensk skådespelare som klår hans samlade insats för svensk barnfilm!
