Jag har fått en liten dotter, och världen har krympt, och vidgats.
Krympt, därför att jag nu bara rör mig i små cirklar runt det epicentrum hon utgör. Fram och tillbaka mellan kaffebryggaren, där kaffet kallnat, till mikron, för att värma kaffet, till fönstret, för att se om hon fortfarande sover i vagnen. Till soffan, för att rafsa runt efter boken jag just nu läser, bland soffkuddar och Tintin-album och hopknölade raggsockor. Tjugo sidor och beskt kaffe, och så till fönstret igen. Sover hon? Ett pekfinger mot bebisnacken för att se att hon är lagom varm.
Och så slår hon upp ögonen. De har samma färg som musselskal, djupblå irisar och så det där blanka vita, och vi tittar på varandra och världen har vidgats och allt är större och mycket, mycket skörare än förut.
Tack för att du läser Skriva
Skapa ett gratiskonto eller Logga in för att fortsätta läsa.
Sugen på en prenumeration? Teckna här!