Kristina Sandberg tror att hennes erfarenheter som psykolog hjälpt henne när hon skrivit. – Jag är inte främmande för mörka sidor hos människor. Maj behöver inte vara enbart sympatisk, hon får vara mänsklig.

Skammen satte igång någonting

När Augustprisvinnaren Kristina Sandbergs mormor gifte sig togs aldrig något bröllopsfotografi. 70 år senare frågade hon sin mormor varför – och fann en skamlig familjehemlighet som fick mormodern att resa sig och gå utan ett enda ord. Där fanns fröet till romantrilogin om hemmafrun Maj.

En tidig måndagsmorgon i en trerummare i Haninge, slutet av september 2010. Kristina Sandberg är trött. Hon har haft svårt att sova, snurrat omkring mellan lakanen utan att få ro. Den här måndagen är recensionsdag för Att föda ett barn, första delen i hennes tänkta trilogi. Ett storskaligt litterärt projekt som också är ett löfte till henne själv: att lägga psykologkarriären åt sidan och satsa fullt ut på författarskapet. Om det så bär eller brister.

Dagen innan, på tåget hem från Göteborg och Bokmässan, lutade sig Kristinas man Mats mot henne:

– Jag tror inte du ska räkna med så många recensioner imorgon. Kanske bara en. Jag tror det blir i Aftonbladet.

Nu återstår att vänta. Dagens recensioner ska ge en första fingervisning om hur hennes arbete kommer att tas emot, bedömas.

Men det blir inget varmt mottagande. Det blir – ingenting. Av alla svenska tidningar och tidskrifter väljer bara en enda att recensera Att föda ett barn. Mats har gissat rätt: Aftonbladet skriver om den. Men i övrigt har boken hamnat i skymundan. Kulturjournalisterna har i princip inte berett den något utrymme alls.

I efterhand ska Kristina Sandberg beskriva känslan som ett vakuum. Hon vet inte vad de uteblivna recensionerna innebär. Anses boken för ointressant?

Annons

 

Fyra år efter den där plågsamma septembermorgonen sitter hon på ett litet murrigt konditori på Skansen och vevar med teskeden i en kopp Earl Grey.

– Det var ju skräcken. Att inte ens bli recenserad… Den morgonen var inte rolig, säger hon och ler lite.

För hon har fått revansch. Rejält. När vi ses är det dagen efter att Augustprisnomineringarna tillkännagivits och Kristina Sandberg är inte bara nominerad: hon är favorittippad. I dag är hon lycklig, lite rörd och uppfylld av någon sorts blandning av jubel och overklighetskänsla. Efter presskonferensen på Nalen igår bjöd förlaget på champagne och löjrom. Kristina Sandberg, som skrivit det mesta av sina böcker sittandes i en obäddad säng, konstaterar att så glamourös är sällan en författares vardag.

Egentligen lossnade det rätt så snabbt efter den där första misslyckade recensionsdagen. Förlaget satte ett nytt datum några veckor senare och då var det fler som intresserade sig. Inte minst många bokbloggare, som hittade Att föda ett barn och lyfte fram den. Efter fyra år och ytterligare två böcker om Maj har kultursverige helt valt att omfamna Kristina Sandbergs författarskap. Kritikerkåren har tagit till stora adjektiv om romansviten, strött lovord. Expressens Nils Schwartz har kallat hennes romaner för ”något unikt i den svenska litteraturhistorien”. Och när Augustprisnomineringarna blev offentliga skrev Aftonbladets Åsa Linderborg att trilogin om Maj är ”en enastående litterär prestation som kommer att leva i decennier”.

Hur känns det?

– Ja… hur känns det? Som att jag kan vila i att det är det här jag ska göra. Jag vet ju att det svänger snabbt i den här världen, vem som är däruppe på toppen eller därnere. Det är inte det jag ska vara lyhörd för, det är själva skrivandet jag måste vara trogen mot. Men det är klart att den här fantastiska responsen gör att jag känner att jag har nått ut. Att det bar frukt, till slut.

– Jag har fått ungefär lika bra kritik på alla mina böcker men det är andra saker som avgör om man slår igenom. Att vinna Augustpriset gör att jag kan nå fler läsare.

Kristina Sandberg Kempe

Ålder: 43 år

Bakgrund: Utbildad psykolog. Romandebuterade 1997.

Annons

Bor: Haninge söder om Stockholm

Familj: Gift med Mats Kempe, författare. Tillsammans har de två döttrar, 8 och 10 år.

Utgivning: Liv till varje pris (2014), Sörja för de sina (2012), Att föda ett barn (2010), Ta itu (2003), Insekternas sång (2000), I vattnet flyter man (1997)

Inspireras av: ”När det kommer till språk: den karibiska författaren Jamaica Kincaid. Hon skriver de där riktigt långa meningarna och utforskar mycket av moderskap och mor-dotter-relation. Joyce Carol Oates för det flödande språket och så Virginia Wolf och Nina Bouraoui.”

Utanför fönstret strosar turister förbi, beundrar de konstruerat gammaldags miljöerna. Här på Skansen har Kristina varit ofta sedan hon lämnade Sundsvall för Stockholm. När barnen var små och på senare år för att göra research inför böckerna om hemmafrun Maj.

– Bland annat finns det en autentisk 30-talslägenhet här nedanför som jag varit mycket i. Och så har de byggt upp en dåtida Konsumbutik, berättar hon.

Den avslutande boken Liv till varje pris tar faktiskt sin början i Stockholm, på femtiotalet, och en av de första scenerna utspelar sig just här. Huvudpersonen Majs make Tomas fyller år, familjen har rest till huvudstaden för att fira. Nu vandrar de omkring på ett vårkyligt Skansen med varsin klump i magen: det har inte blivit som förväntat. Dagen innan femtioårsdagen har Tomas, som är alkoholist, tagit ett återfall. Försvunnit och återvänt till hotellet först framåt småtimmarna, stinkandes av öl. Maj har mörka ringar under ögonen efter den långa vaknatten. Tomas plågas av ångest. Familjen fikar, beställer in en extra kanna kaffe trots att de riskerar att få ”kaffedarren”. Behöver något för att orka låtsas lyckliga. Men det är tyst runt fikabordet. Vad ska de egentligen prata om, när de inte kan prata om hur rädda de blev när Tomas försvann?

 

Med Liv till varje pris avslutar Kristina Sandberg alltså romantrilogin om Maj från Örnsköldsvik. När berättelsen tar sin början med Att föda ett barn är Maj ung, nitton år. Hon är egentligen förälskad i en annan när hon träffar den betydligt äldre Tomas men blir berusad, förförd – och gravid.

I dag hade Majs valmöjligheter varit fler men på 1930-talet finns egentligen bara en sak att göra: äktenskap. Tomas, som kommer från en fin familj, ”tar sitt ansvar” genom att fria till Maj. Det blir hennes räddning och förbannelse. Räddning från den skam, skuld och fattigdom som drabbade mammor med oäkta barn. Förbannelse, eftersom hon tvingas in i ett kärlekslöst äktenskap med Tomas som inte bara har alkoholproblem, utan också är väldigt olik Maj.

– Men hon har inget val. Hon kan egentligen bara göra som hon gör i boken, allting annat hade varit oerhört svårt, säger Kristina Sandberg.

Trilogin följer Maj genom livets skeden: graviditet, småbarnsår, medelålder. Utåt lyckas hon bra. Maj lär sig att bli en lättsam sällskapsmänniska och strävsam fru som håller våningen snygg, ordnar bjudningar, och sköter barn och hem enligt tidens påbud. Men inuti henne skenar paniken. Hon har ingen makt över sitt eget liv, är fångad i ett äktenskap hon inte valt och utlämnad åt samhällsideal som hon inte kan ifrågasätta. Med tiden gör det henne bitter, hon får drag av självömkan och martyrskap. Och hennes försvar och integritet blir att aldrig riktigt öppna sig för mannen och barnen. De får omsorgen men inte hennes kärlek. Maj är inte alltid sympatisk när vi får krypa under skinnet på henne.

Berättelsen utvecklas till en historia om hemmafruns uppgång och fall och Maj upplever också flera klassresor – först uppåt, sedan brutalt nedåt igen. Till slut tvingas hon att ta anställning i ett tvätteri.

– Vi som står utanför kan säga: men heja Maj, nu får du en egen lön och ekonomisk självständighet! Men hon känner inte så. Det är ett nederlag och lite skamligt, för enligt Maj ska en kvinna bli försörjd av sin man.

 

Det var när Kristina Sandberg själv blev gravid som hon hittade ett frö till berättelsen om Maj. Hennes farmor gick bort under tiden hon var gravid och det fick henne att börja skriva ner minnen, fragment, av sin farmor. För att hålla henne kvar.

– Men mormor fanns i livet och henne ville jag hinna prata med, om graviditet och om att bli mamma. Det är ju så omvälvande och existentiellt! Att det inte oftare görs konst av det dramat är egentligen obegripligt men det har med genusstrukturer att göra.

Så hon började prata med sin mormor, ville ställa sina frågor. Mormodern hade inget fotografi från bröllopet och ingen hade någonsin tänkt på varför. Men när Kristina började fundera, räkna, insåg hon att hennes mamma nog hade blivit till utanför äktenskapet.

– Och när jag sa det till mormor, att ”du och morfar kan ju inte ha varit gifta när mamma blev till”, då bara reste hon sig och gick. Utan att svara. Det var en sådan skam. Hon måste ha varit i sjunde, åttonde månaden på sitt bröllop och därför togs inget fotografi, för det var så skamligt att det inte ens fick synas. Och den där skammen, den satte igång någonting i mig.

Kristina om tidsenligt språk:

”Jag hör ofta min mormor och farmors röster i huvudet, hur de pratade och vilka begrepp de använde. Som att ”få något bortgjort” eller att ”greja” någonting. Det är nog lite norrländskt. Men jag har också läst mycket texter från de här perioderna och älskar att hitta tidstypiska uttryck. Jag läste till exempel en intervju från 1960-talet där någon hela tiden använde ”skönt” som begrepp. ”Åh, här har vi det så skönt”. Jag insåg att det kunde nog Majs svärdotter ha sagt i Liv till varje pris.”

Om redigeringsfasen:

”När jag redigerar tänker jag jättemycket rytm. Var det måste vara dissonans, var det ska få klinga, var det blir för rytmiskt, var jag måste stoppa upp. Ibland kan det gå så långt att jag bara tänker rytm, och måste påminna mig själv: vad är betydelsenivån? Det räcker inte att det bara låter bra. Sedan har förstås alla sina darlings. Jag märkte särskilt i Liv till varje pris att jag hade alldeles för många ”ju” och i Sörja för de sina skrev jag hela tiden ”åh”. Jag vill ha det lite talspråkliga men det kan bli för mycket.”

Om vad samhället lär oss

”Jag kände jättestarkt när jag blev mamma hur mycket oskrivna regler som finns även i dag. Då som nu handlar det om tidsanda och tankar, inte sanningar. Majs generation lyssnade till en lära: man skulle vara rationell och inte klema bort barnen, inte ge för mycket kroppskontakt. I dag finns andra regler. Om Maj lyssnade på sin tids påbud så tror jag att vi lyssnar på vår tids.”

 

Det tog ett tag innan hon började skriva. Mellan utgivningen av hennes tredje roman Ta itu och Att föda ett barn hann det gå sju år. När hon väl började hade hon redan några dramaturgiska huvuddrag klara för sig.

– Första boken skulle börja på 1930-talet när idén om hemmafrun långsamt började formas. Och trilogin skulle sluta på 1970-talet, i en helt annan tid med helt andra feministiska ideal. Jag visste hela tiden att Majs hemmafruroll var till låns.

Det var ett medvetet stilgrepp att bre på, att låta Majs historia breda ut sig och ta stor plats.

– Det strikta och tuktade hemmafruidealet skulle ju hålla undan någonting: smutsen, aggressivitet, hungern, kroppen, sexualiteten. Så jag lät de sakerna sippra in och kännas i språket. Det Maj skulle hålla undan ville jag låta myllra fram!

Hon har medvetet använt språket för att återskapa Majs känslor hos läsaren. Som i den första boken, där graviditeten innebär en obönhörlig förvandling. Allting skenar och hon kan inte göra någonting.

– Det ska kännas i språket med alla flödande meningar utan slut. Som läsare ska du känna hennes instängdhet, få den här pressade andhämtningen. Jag låter graviditeten vara bågen i romanen, så på ett sätt kan man säga att det är den som bultar som en grundstruktur i språket.

Rent praktiskt har hon skrivit enligt en hyfsat kronologisk synopsis men hoppat mycket fram och tillbaka i själva skrivprocessen. Tagit sig an de scener och partier där det känts mest lustfyllt och sedan fyllt i mellanrummen allteftersom. Efter ett tag kände hon Maj så väl att det blev ”spännande att få vara nära henne”.

– Hon har fått visa mig vad jag ska skriva. Oj, nu ska hon fira jul för första gången, hur blir det? Nu växer barnen upp och blir vuxna, hur ska hon handskas med det?

Stundtals har hon låtit en berättare kliva in, en röst som vet mer än Maj och kan ta in omvärlden och ge perspektiv. Som låter läsaren hämta andan från Majs tempo och talar till henne:

Är du kvinnomartyren, husmorstyrannen, Maj? Som tynger din omgivning med olust, trötthet, en förlamande känsla av otillräcklighet medan du springer från syssla till syssla?

– Det tror jag är nyckeln till att romanen har kunnat skrivas, faktiskt, att hitta den dynamiken mellan Maj och en berättare som vet mer.

Att hålla tonen konsekvent genom tre böcker har inte varit särskilt svårt eftersom hon skrivit dem löpande. Däremot har böckerna fått olika karaktär. Den första är mest flödande eftersom det är då det är som mest kaos för Maj, störst förlust av kontroll. Där är också allt nytt i och med klassresan. Det tvingar Maj att bli oerhört lyhörd för detaljer, för att kunna passa in i sin nya familj – och därmed är också språket extra detaljfyllt. I de sista böckerna är läget stabilare och då lugnar språket ner sig något.

Men hela tiden är läsaren med Maj i de många enkla sysslorna. Står bredvid henne i köket, ser livet genom de många små vardagliga sysslorna. Bland Majs småkakor och skurtrasor, blanka diskbänkar och blodiga lakan ryms en stor livsberättelse.

– En reporter sa en gång: ”du skriver ju om det odramatiska och vardagliga”. Ja, svarade jag snällt. Sedan tänkte jag: herregud, jag skriver ju om födelse och död. Vad är mer dramatiskt?

 

Men målet har inte bara varit att skapa fängslande litteratur. Trilogin om Maj är i högsta grad en politisk handling: att synliggöra den stora grupp kvinnor som aldrig bröt sig loss, protesterade eller förlöstes utan som lojalt arbetade för att nå upp till de krav samhället ställde på dem. Tanken var att visa hur enskilda människors liv styrts av tidsanda, av politik och ideologiska idéer. Hur den tidens kvinnor fick lära sig att om de bara städade tillräckligt noga, lagade tillräckligt god mat och lyckades skapa ett tillräckligt gott hem så kunde de också skapa nya, goda samhällsmedborgare.

– På så vis ansågs de vara en viktig del i samhällsbygget. Det är en stor berättelse.

Att det blir spännande beror på att läsaren får komma så nära Maj. Kristina Sandberg beskriver själv hur hon klär av Maj, hur det uppstår en spänning när hon ständigt blottar huvudkaraktärens innersta tankar, rädslor och avund, bitterhet och självömkan. Innerst inne är Maj ofta så liten som vi alla kan känna oss då och då. Och ibland naivt fåfäng – drömmer om att bli åtrådd, att någon ska bjuda upp henne på en dans eller säga att hon har snygga ben. Det där som anses lite lågt och ytligt. Där ryms stor igenkänning, tror Kristina

– Om man kliver in i våra huvuden har vi alla möjliga konstiga tankar som egentligen inte är så konstiga, men vi delar inte med oss av dem. Vi är inte så där öppna. Jag vill hitta de otillåtna tankarna, det som gör oss lite sårbara. Det är litteraturens möjlighet, att visa att vi alla tänker sådana tankar och att det är okej.

 

I Kristinas slitna handväska börjar en mobiltelefon att ringa. Det är hennes man Mats som undrar om hon snart är färdig. Och jo, Kristina känner faktiskt att det nog inte går att prata mer om Maj. Hon vränger på sig kappan, tar sin handväska och visar en genväg ut. Vinkar hejdå vid spårvagnshållplatsen och försvinner bort längs Strandvägen i höstkylan – samma väg som hennes Maj vandrade under sitt besök i Stockholm för mer än sextio år sedan.

Augustprisjuryns nominering

”Vissa livsresor förblir osynliga. Romanen Liv till varje pris är sista delen i en trilogi där varje del utgör ett eget helt. Med sitt epos om hemmafrun Maj visar Kristina Sandberg att inom en örnsköldsviksvånings väggar kan rymmas en hel odyssé. Med distans och empati skildras ett skört och sårigt familjeliv i välfärdsstaten. Noggrant registreras matoset, tvättångorna, havsbrisens farliga sälta. Vi står bredvid Maj i köket med livets stora frågor och vad kan hon hitta på åt dem till middag?”

Och fem veckor senare kliver hon upp på scenen på Stockholms konserthus. Juryn har avgjort att Augustpriset 2014 blir hennes. En bronsstatyett, 100 000 kronor och ett otvetydigt bevis på att det där beslutet hon fattade om att satsa på sitt författarskap, var rätt.

I sitt tal tackar hon sina allra tidigaste läsare. De där människorna som var med ända från början, tillsammans med de bokbloggare och kritiker som lyfte fram henne, trots att hon då inte red på någon framgångsvåg.

När hon till slut svarar i telefon ett par dagar senare är det fortfarande dem hon vill lyfta fram.

– Det krävs mod för det, att som kritiker stå upp för ett författarskap man tror på men som hamnat lite i skuggan. Att vara trogen sina egna läsningar, som kritiker och läsare, det är någonting väldigt fint.

Hon är så trött och lycklig att hon får leta länge efter orden. Det har varit intensiva dagar och nästan ingen sömn. Men hon är otroligt glad, intygar hon.

Den där septembermorgonen när hon satt tom och besviken och väntade på uteblivna recensioner – om hon hade vetat då att hon skulle fått Augustpriset?

– Ja, om jag hade vetat… Men jag har egentligen aldrig tvivlat på det här projektet. Jag har känt väldigt starkt att det här är viktigt och att jag kommer att fullfölja det, oavsett om jag når få eller många.

Om Maj hade fått vara med om det här, vad hade hon tyckt?

– Jag tror att hon hade varit rätt så nöjd med att människor till slut såg vad hon slet med ett helt liv. I dag hade Maj nog äntligen kunnat känna sig stolt.