Innan jag började jobba på Skriva för snart tio år sedan brukade jag välja böcker genom att gå in i en bokhandel och köpa någonting. På måfå.
Jag hade ingen koll på litteratur. Jag sa inte »litteratur«, jag sa »böcker«. Jag läste sällan tidningarnas kultursidor, visste ingenting om förlagsbranschen och tänkte inte på genrer utan delade bara lite vagt upp böcker i mina egna kategorier: »vanliga böcker« (romaner), »gamla böcker« (klassiker) och »deckare« (böcker som min mamma läste).
Mitt måfåväljande gick till så här: jag ställde mig i en bokhandel framför hyllan med det jag bedömde som »vanliga« böcker, plockade upp en bok vars omslag fångade mig och läste baksidestexten innan jag slog upp en slumpvist vald sida och läste ett slumpvist valt stycke. Antingen fastnade jag där. Då blev det affär, som min mormor brukar säga. Eller så slog jag upp en ny slumpvist vald sida, läste ett nytt stycke och bestämde mig sedan slutgiltigt.
Allt handlade om huruvida jag fångades av själva språket eller inte.
Genom den här urvalsmetoden hamnade jag i helt nya litterära världar, och läsupplevelserna delade jag oftast inte med någon – läsningen var min egen, lustfylld och privat. Så fann jag till exempel Diana Abu-Jabers Nymåne från 2003, om exilirakier i USA och den 39-åriga kocken Sirine som arbetar på Um-Nadias universitetsrestaurang och tycker att »mat är bättre än kärlek«. Och Bittert Arv, Kiran Desais storslagna släktsaga som 2006 belönades med Bookerpriset, och skildrar en morfar och hans föräldralösa barnbarn Sai i en dimhöljd by vid Himalayas fot. Och Tomek Tryznas tragikomiska Gå, älska! om den polske pojken Romek, vars familjs nedåtgående spiral börjar med ett inbrott.
Jag köpte nästan bara översatt litteratur. Varför? Jag vet inte. Numera läser jag övervägande svenska böcker. Ofta för jobbets skull. Men även när jag väljer fritt kan mitt bokval komma med en liten baktanke om en kommande intervju eller genreguide i Skriva. Eller i alla fall en ambition att hålla mig ajour.
Jag kan verkligen längta tillbaka till att vara den där rena och nollställda läsaren. Att inte veta ett skit om recensioner och förväntningar, inte ha en aning om vilka böcker som genererat Babelbesök och prisnomineringar och utlandssuccéer – eller om vilken litteratur som anses fin eller ful eller framgångsrik eller förskräcklig.
Utan bara läsa.
Nu blir jag föräldraledig ett tag. Jag försvinner inte helt och hållet från Skrivas värld, men överlåter det mesta till Tobias, Frida och vår fantastiska krets av medarbetande författare och journalister, fotografer och illustratörer.
Först planerade jag att fortsätta hålla koll på bokbranschen och den aktuella utgivningen. Men nu tänker jag att min föräldraledighet ska bli läsfrihetens tid. Jag ska välja böcker som jag gjorde förr. Utan att ha en intervju bokad med författaren efteråt, utan att läsa för att veta vilka böcker folk pratar om, och varför.
Helt säkert kommer jag att hitta språk som fångar mig, sätt att skriva som fascinerar mig.
Låt oss se vad som hamnar på nattduksbordet!
Veckans
… läsning
Sara Gordans hyllade Natten, som tilldelats Svenska Dagbladets litteraturpris och i veckan nominerades till Sveriges Radios romanpris. Alltså gör jag nu precis som jag inte skulle göra enligt ovan löfte, men just denna läslucka måste jag bara täppa till. Och jag är rätt säker på att jag – enligt urvalsmetoden ovan – hade slagit till på Natteni ett blindtest; 50 sidor in är jag redan helt fast i Gordans språk och sätt att arbeta med versaler, kursiver och blankrader.
… barnbok
Min snart åttaårige son fick Emma Frans Tänk som en forskare i julklapp av sin gudmor. Välformulerat och smart om vetenskapens begrepp och metoder, skrivet med Frans säreget kvicka ton.
… tidningsmakeri
Den här veckan görs det allra sista arbetet med nästa nummer av Skriva, som skickas till tryck på måndag. Rubriker skärskådas, bildtexter kortas, ingresser vässas, färdigritade sidor korras och dubbelkorras och lyxkorras innan våra AD:ar till slut trycker på knappen. Numret – som bland annat innehåller Fridas stora reportage om att skriva berättelser för spelbranschen, en intervju med Lars Kepler och en guide till att skriva fantastik – har ni i näven i månadsskiftet.
… recension
Prins Harrys självbiografi Den andre släpptes i veckan och framstår som den mest uppmärksammade självbiografin någonsin. Obegripligt. Är inte de flesta människor, liksom jag, trötta på skiten redan på förhand? Vem är rimligen sugen på ytterligare 480 sidor kungligt snyft? Jag läste Göteborgs-Postens recension, förstod att det hela är en lång och detaljerad sörpa av jakt, safari, tennis, privilegier och framförallt skvaller och familjedramer – och kände mig fullkomligt nöjd med beslutet att inte klicka hem boken.
… uttryck
I förrgår stod jag med min granne på en radhusvändplan och vände ansiktet mot eftermiddagssolen, som visade sig under några sällsynta timmar efter morgonens riktigt vedervärdiga göteborgsstorm. I näven hade vi varsin kopp fesljummet bryggkaffe och den där solen nådde inte ens över trädtopparna, men den var där, och grannen nickade åt den och sa: »Det där är väl ändå veckans silver lining?«
När jag gick hem funderade jag över vad det begreppets svenska motsvarighet är? »Guldkant«? Inte riktigt. Och framför allt låter »silver lining« som ett löfte om våren.
Trevlig helg!
Johanna Wiman, chefredaktör
