Strax efter Alla hjärtans dag skrev Johanna i ett Fredagsbrev att Nikes bok är hennes favoritroman om kärlek.
Klart jag blev nyfiken.
Eller – nyfiken blev jag egentligen redan när jag redaktörsläste Johannas porträtt av bokens författare, inför utgivningen. Agnes Lidbeck sade bland annat: »Jag tänkte att om jag ändå gör något som är helt och hållet för långt och för stort och för mycket och för … ja, för allt, då tänker jag skriva helt och hållet på mitt sätt. Förlaget säger att det här kommer kritikerna att hata, och ja, det kanske de gör?«
Men till läsning kom jag alltså inte förrän för några veckor sedan.
Vad är det då som är »för mycket« i Nikes bok?
Sidantalet är det första som märks, men framför allt är det satsningen. Lidbeck berättar inifrån en rad olika personer av kött och blod, följer dem genom flera decennier, svallar med i deras relationer och känsloliv – och förvandlar sig däremellan ibland till en allvetande berättare som tittar både bakåt och framåt i tiden, och gör essäistiska utvikningar om allt från Christer Pettersson till fisket och turismen på Österlen.
Jag tycker mycket om det hela.
Av de svenska romaner jag läst senaste halvåret är det Nikes bok och Nina Wähäs Testamente som verkligen stannat kvar. Båda böckerna har fått mig att lyfta blicken från sidorna och fundera: »Hur minns jag själv den här tiden? Har jag mött några sådana här människor? Finns det något av de här människorna i mig?«
På ett tekniskt plan åker berättarperspektivet även i Testamente runt mellan en rad karaktärer, och ibland upp till en allvetande berättare. Nina Wähä har sagt att hon såg berättaren framför sig som »någon med självförtroende – en sådan där gammal rysk gubbe med skägg och pipa«.
Wähä låter i slutänden inte sin berättelse expandera lika ohämmat som Lidbeck men båda har verkligen skapat en värld, svept fram och tillbaka genom tiden och krupit långt in i en rad människor och deras relationer.
De briljerar inte på varje sida. Agnes Lidbecks karaktärer blir till exempel emellanåt marionetter när hon lotsar dem fram genom livet (och boken fick som förlaget förutspådde en del slängar av recensenterna).
Men både Lidbeck och Nina Wähä utnyttjar litteraturens möjligheter fullt ut.
En stor del av böckernas rikedom ligger i författarnas lika finurliga som inkännande användande av olika berättarperspektiv.
Berättarperspektiv är annars en luring. Som läsare kan vi minnas en boks huvudkaraktär ett helt liv. Huruvida samma karaktär är beskriven inifrån eller utifrån, i första person eller i tredje person, tänker vi däremot oftast inte på ens medan vi läser.
Det gör ju å andra sidan ingenting – så länge vi är läsare. Men för författaren har perspektivet stor betydelse för berättelsen och dess potential.
I det helt färska Skrivanumret har Mattias Edvardsson skrivit en handfast guide om detta, och om de dörrar som öppnar sig om du på ett medvetet sätt använder flera berättarperspektiv i samma bok. Rekommenderad läsning, liksom exemplen på hur han själv gör, hämtade från hans böcker En helt vanlig familj och Lova mig tystnad.
Veckans …
… deadline
… som vi vill påminna om är den 15 april. Då måste ansökningarna till höstens skrivubildningar på universitet och högskolor vara inlämnade. Folkhögskolorna har andra datum.
Du kan orientera dig i utbudet genom våra uppdaterade guider till distansutbildningar och på plats-utbildningar.
… nya satsning
David Norlins nya Vikarien är också en satsning: 980 sidor med ambitionen att skildra typ … allt, i ett ganska vanligt liv. Har hört gott av Offsidechefredaktör Anders några skrivbord bort. Vill läsa!
Recensionerna som tickade in i går bjöd dock på väldigt blandade karameller, i likhet med mottagandet av Nikes bok. Konsensus verkar uppfriskande nog ännu inte ha uppstått kring hur den här typen av alltomfamnande böcker ska läsas.
»En i alla bemärkelser stor bok 2024 – att både läsa och inspireras av«, skriver Aftonbladet, och Svenska Dagbladet skriver också positivt.
Göteborgs-Postens recensent, ironiskt nog Agnes Lidbeck, skriver däremot om en bok »berusande som en lättöl« och fortsätter: »Att leva i den här världen skulle vara rätt mysigt, tänker man. Som att ligga på sjukhus och äta krögarpytt. Rent litterärt leder det dock till vissa problem, i kombination med författarens lust att, likt en plansch över matsmältningssystemet, tydliggöra allt.«
Apropå berättarperspektiv säger Norlin förresten till Skriva att »Det finns ingen berättarröst, boken är Annas tankevärld.«
… barnbok
Trodde att jag var det enda barnet i Sverige som läste, och älskade, Apan Osvald som liten. Men nu ska Modernista ge ut Egon Mathiesens 77 år gamla bok på nytt. Tänkte inte på det under min uppväxt – men har i efterhand förvånats över hur mycket av den barn- och ungdomskultur jag som skånsk påg och yngling gillade som var dansk.
… ljud- och e-boksfråga
Har varit med och skickat ett par hundra tidningar och böcker till tryck, men vad som verkligen händer på tryckeriet förblir alltid en smula oklart. Blev lite klokare efter ett tryckeribesök nyligen och därför kan du nu läsa del tre i »Bokens väg till bok« – en artikelserie med det mesta du har glädje av att veta om omslag, inlageformgivning och tryckbeslut.
I seriens kommande och avslutande del tar vi upp ljud- och e-böcker, och vad (utöver själva innehållet) som gör dem bra och framgångsrika. Något särskilt du undrar över i ämnet? Mejla senast måndag till redaktion@tidningenskriva.se.
… förberedelser
I nästa Fredagsbrev lanserar Johanna en skrivutmaning som vi inte testat förut. Skrivapublicering, förläggarmöte och pekuniär belöning väntar på vinnaren.
