I slutet av förra veckan klickade jag upp en Wordfil med intervjuanteckningar:
… började som att jag skrev om horisonten, ofta blå, min pappa leta sig in i de här texterna, saker han säger, repliker, centrallyriskt beskrivande, obejktiv som poet tycker man beskriver det man ser, stannar kvar lite längre AUTOSTRADA; utvecklar, to see a world in a grain of sand, det är ju poesins arbetssätt. Tex fokuserar väldigt mycket på kajor, hittade in kajor som flyger norrut, på kvällen. På något sätt associera blå med pojkar, blev på något vis min pappabok, bok om pojke, bok om farfar, sorg och vemod, som är blått. Inte intellekeutellt, mer en käsnla, har en blå ton, stjärnhimlar, mycket hav, och manf örsker både med tonen förstärka och lyfta fram, på något vis någon gång blir uppenbart. Läsare tar in mer än vad de vet, intutiativt i rytm och känsla och ordval, tar in det som kallas för stil. De flesta har ändå en språlkäsnla, läsa 2-3-meningar och känna dras jag in, förför den här boken mig, förstår jag att de thär är något jag vill vara i. Människor som tycker oms rpåk, spännande, vad är det för nånting …
Så fortsatte det, sida upp och sida ned. Anteckningarna hade jag gjort under ett fyrtio minuter långt telefonsamtal med författaren Tove Folkesson, apropå hennes nya bok Min farsa var kommunist. När jag började läsa anteckningarna satte samma känsla som vanligt klorna i mig. Lätt svindel. Lite panik. En stark lust att stänga igen datorn och göra något helt annat.
I just det ögonblicket känns arbetet alltid övermäktigt. En oöverblickbar massa av osorterat prat ska skrivas om till fullt begriplig text.
Av mig.
För det första måste jag välja vad min text ska handla om, och vad den inte ska handla om. Allt jag vill behålla ska silas genom den vinkeln. Sedan måste allt berättas i en rimlig ordning. Utan att något tuggar om. Ofta säger en person en intressant eller rolig sak fyra gånger, på lite olika sätt, med lite olika ord. Då måste jag välja det bästa sättet, de bästa orden. Någon sorts dramaturgi, tempo och flyt ska också skapas. Lite dynamik; korta pratminus ska blandas med långa, fakta varvas med känslor. Och energin i texten ska fördelas på ett effektivt sätt. Här och där ska det spraka till. Emellanåt måste det lugna ned sig.
Slutligen ska allt knådas till hela meningar med rättstavade ord. Människor pratar nämligen inte i hela meningar, inte ens de mest begåvade författarna gör det, och jag för min del stavar uppenbarligen inte rätt medan jag antecknar.
Men den här gången, liksom alla andra, andades jag mig igenom de första sextio sekunderna av ångest och tänkte: »Vad handlar det här om? Vad vill jag att det här ska handla om?«
I fallet med Tove Folkesson blev det en metaprocess, eftersom jag medan jag läste anteckningarna insåg att hennes tankar allra mest handlade om att välja, och välja bort. Att det finns en gräns för vad som kan, och ska, rymmas i en bok.
När jag väl hade fattat det beslutet kom som vanligt nästa ångesttopp. Eftersom jag – liksom Tove – måste stryka saker jag verkligen tycker om.
Tove Folkessons tankar om fyra-femåringars språk kändes till exempel svår att få in: »Man vill spara alla fantastiska saker som ens barn säger. Man vill inte att det ska ta slut, att de ska socialiseras in i världen och få ett mycket tråkigare språk.«
Och hennes anekdot om hur en nyutexad fysiklärare fick henne att förstå att hon skulle bli författare i trean i gymnasiet hade inte alls med vinkeln att göra: »Hon förklarade en guldatoms struktur på något vis, genom ett experiment, och det var någonting hon sa som gjorde att jag upptäckte poesin, eller, jag upptäckte världens väsen. Jag såg någonting i det där experimentet, relativitetsteorin som kröker tiden, som gjorde att jag inte kunde fortsätta i naturkunskapens värld, för jag blev så fascinerad av att det finns någonting mer, någonting större.«
Och så alla lite oklara men jävligt fina meningar jag var tvungen att stryka, som: »Språk är kärlek för mig. Mina texter kommer ur kärlek till människor och platser.«
Markera, stryk, släng, skriv om.
Efter tre koppar kallt kaffe och ytterligare några ångesttoppar sitter jag där, med en färdig text, som blir okej. Ibland bra.
Men det skaver alltid lite i mig när jag tänker på alla saker som blev sagda, men inte fick plats.
Veckans …
… intervju
Om ni blir nyfikna på vad som blev kvar: i dag publicerar vi min intervju med Tove Folkesson.
… idé
I söndags besökte jag och en vän Louisiana på vägen hem från Köpenhamn. Längst uppehöll vi oss vid franska Sophie Calles verk, och i ett rum visades sådant som under hennes långa liv som konstnär aldrig hade blivit något: ofärdiga idéer, skisser och tankar. Det måste ha känts underbart att göra något så konkret av allt som mest bara blivit liggande. Kanske ger jag någon gång ut ett Skrivanummer med alla kloka författares pratminus som aldrig fick plats i mina texter.
… skrivbubbla
Jag har isolerat mig i mitt sommarhus i Dalsland för att bli klar med ett reportage om ett mycket ovanligt författarsamarbete. I huset har tiden stått lite still sedan vårt senaste besök; påskriset står kvar och vissnar och på spisen hittade jag en gjutjärnspanna som vi stekte en hastig grillkorvslunch i precis innan vi stack hemåt. Här gäller det att inte få för sig att putsa fönster eller rensa i rabatterna, för då blir det tomt i majnumret av Skriva. Men i kväll ska jag i alla fall vattna tvåtusen kvadratmeter nysått gräs.
… trend
Läste i Dagens Nyheter om den nya lästrenden immersive reading. Jag har en sjuåring därhemma som just knäckt läskoden och insåg att det är precis vad hon ägnar sig åt; när jag läser högt för henne om kvällarna avbryter hon mig ständigt för att fråga: »Vänta, var är du nu?« Det är oerhört tröttsamt. Men detta – fast med en mobil istället för min dotters kapitelbok – verkar alltså vara ett sätt för mobilberoende människor med kort attention span att koncentrera sig på boken de lyssnar på. Eftersom man läser den i mobilen samtidigt som man lyssnar kan man så att säga inte göra något annat med mobilen samtidigt.
Detta kallas att »hacka uppmärksamhetsekonomin«.
Jag tycker att det låter svinjobbigt men som Tobias Regnell brukar säga: »You do you.«
… begrepp
Jag har också nyligen intervjuat en av Sveriges mest namnkunniga litterära agenter. Vi diskuterade till exempel begreppet IP, intellectual property, (på svenska: immaterialrätt), vilket blir allt viktigare då det inte är bara är de fysiska böckerna som bär ett författarskap, utan alla de olika saker – ljudböcker, dramatiserade ljudböcker, filmer, TV-serier, TV-spel – som en berättelse kan bli. Parat med det faktum att nya kommersiella författarskap blivit svårare att få fart på, ritas spelplanen för författarna och agenterna delvis om. Vilket kanske låter trist, men också kan leda till ganska dynamiska grejer.
Mer om detta i nästa nummer!
