Att vara i öknen är det mest överväldigande jag varit med om. Första gången jag såg sagurokaktusarna stå som nåt våldsamt strössel över de böljande bergen kunde jag inte tro att det var sant. Det var verkligen så. Fanns ingenting i mitt inre jag kunde jämföra det med, jag bara stirrade. Hur kan det vara så stort. Hur kan de vara så många. Hur kan någonting så ogästvänligt och farligt vara så rusande vackert?
Kanske var det där och då det verkligen föll på plats med att skriva någonting som rör sig i ett sådant landskap — inte för att jag kan beskriva det, jag känner hur bildspråket rinner mellan mina fingrar — utan för att skriva utifrån en sådan plats. Hela tiden nästan lyckas finna orden för det. Oavsett vad så blir skrivandet precis den där fåfänga jakten jag vill ha den till, hela tiden finna en sanning, försöka stänga in ett skeende, en människa, en miljö i en formulering, och ständigt bara nästan lyckas.
Så. Att resa omkring här — och med här menar jag en resa som gått El Paso-Tucson-Williams och Grand Canyon-Kingsman-Las Vegas — kräver hela mitt tillstånd av mig, jag tittar, jag luktar, jag tänker, jag antecknar, jag befinner mig i ett akut och direkt nu.
- Mer:
- Dagbok
- En roman blir till
