Till skillnad från platser jag verkligen har upplevt som djupt deprimerande i USA – Los Angeles och vissa delar av New York till exempel, så insåg jag förvånad att jag liksom tyckte om Las Vegas. Vanliga, vuxna människor ramlade runt som småbarn, höga och fulla och förtjusta i typ GLITTER eller ETT JÄTTESTORT VATTENSPEL MED FINA FÄRGER eller ETT SAGOSLOTT EN PYRAMID EIFFELTORNET EN CIRKUS FRIHETSGUDINNAN EN VULKAN. På gott och ont en plats utan botten. Inte skamlös, för det indikerar på något sätt ett mod, utan snarare helt skambefriad. Inget för fult. Alla kan förlora pengar. Alla kan vinna.
Och i det, en plötslig insikt: pengar betyder ingenting, eftersom man inte får någonting för det.
En rusande befrielse i det, det är bara papper. Det är bara mynt. I övrigt är det ju ständigt i relation till vad man får för det. Man får mat och husrum, man får kläder man vill ha, man får upplevelser och transport, man lämnar ifrån sig någonting, och värdet av det är vad man får tillbaka. I Las Vegas får man ingenting. Man ger sina pengar och tio minuter senare går man därifrån, med mindre pengar än man hade innan, i övrigt opåverkad. Det är klart att man kan vinna också, gå därifrån med mer pengar — men vad spelar det för roll? Det är ju mer av det man kan få ingenting för, så man spelar bort också det.
- Mer:
- Dagbok
- En roman blir till
