Svett

Svett.

Jag stinker svett. En jävla dag att fira på. Bränderna har inte hunnit släckas och lukten från skogarna letar sig in genom fönstret.

Jag behövde inte evakuera, var för långt bort men tillräckligt nära för stanken.

En tunn slöja av rök över topparna men inget mer. Lukten dock.

Jag stinker svett och det är för att jag inte duschat sen igår. Solen lyser in genom fönstret men det är med mening. Gardinerna är undandragna. Jag vill minnas känslan. Känslan när jag svettades och hade frossa om vart annat.

Husets golv är svalt. Det är det enda som är svalt för väggarna är varma, luften är varm. Jag försöker skapa korsdrag men det hjälper knappt. Det är mest dammet som rör sig.

Jag slickar mig om läpparna, når nästan upp till näsan. Jag smakar salt. Det är salt i svetten och salt i det torkade. Kalsongerna är luftiga men pungen klibbar likt förbannat mot låret. Jag krafsar bland pubeshåren, luktar på handen. Duschade igår men lukten får mig att jag rynka på näsan fast det är min egen.

Annars gillar jag den. Gillar svetten, gillar att känna hur det kittlande rinner längs ryggen. Dropparna som stannar upp en halv sekund ovanför skrevan, sen rinner ner i hålet.

Jag ställer mig på tomten, mitt på. Drar ner kalsongerna och kissar med händerna i ländryggen. Låter lårmusklerna dra strålen framåt och prickar solrosorna. De är döda sen länge.

Inget vackert får leva den här sommaren.

Jag har egen brunn också, den är kvar bara sen gamla tider. Slaskar kvar här som mitt psyke och jag drar upp en hink. Häller över skallen och svetten rinner undan. Jag luktar mig i armhålan. Håret ser likadant ut som mellan benen. Jag rakade av mig håret på skallen igår. Först klippte jag, långa testar som föll ner på plastmattan. Använde sen rakapparaten, såg ut som en igelkott. Jag avslutade med rakhyvel och nu ser jag ut som en jävla skinnskalle. Ångrade mig direkt. Speciellt som jag hunnit bli solbränd innan bränderna kom. Innan röklukten och man tvingades stanna inne.

Mitt huvud är som en snöboll på toppen av en bränd tändsticka.

Jag röker inomhus, mest för att grannarna inte ska gnälla. Det är eldningsförbud i hela landet men jag behöver nåt för att lugna nerverna.

Jag måste hålla ett tal. Ett lovord till abstinensen och frossan. Svetten och längtan.

Ciggen är det enda jag har kvar och det ska fan ge mer till än skogsbränder för att jag ska fimpa.

Jag har inte ätit sen igår, värmen tar bort hungern. Det är värre med törsten. Inte den törsten. Det är värre med skallen. Skallen törstar och magen rycker. Rycker som att det är dags nu för fan. Häll i dig.

Men jag har skrivit ett tal. Ett lovord till frossan och svetten och jag undrar varför jag överhuvudtaget slutade. Jag avslutar talet med det. Jag vet inte varför jag slutade. Fast jag vet ju det. Simon.

Eller var det för nåt Lena sa.

Var det för nåt hon sa när hon lämnade mig i svetten. Det var en annan svett, den luktade illa. Den var inte ren och Lena sa att den luktade öl.

Som om svetten kunde lukta öl.

Du har mer öl än vatten i kroppen. Mer sprit än blod.

Hon sa så innan hon drog.

Simon sa ingenting. Det hade han inte gjort på många år.

Det var Lena som höll ut längst.

Jag går ut igen, svetten har torkat och jag vill ha mer. Vill känna hur det rinner längs tinningarna. Jag har inte känt det förut, då stoppade håret men nu åker dropparna kana längs skallen.

Jag kommer inte våga visa mig i affären. Vad är det för jävla nasse som dykt upp kommer dom säga.

Jag är ingen jävla nasse, jag är en jävla alkis.

Inte ens det längre.

Nykter alkoholist. Det var då ett jävla ord. Stavas med H dessutom. Inte alkolist utan alkohol ist. Som att själva ist betyder jag. Ist.

ist

ich.

Ich liebe dich. Det sa Lena innan hon drog som om hennes eget språk skulle göra det lättare med avsked. Sug min kuk svarade jag. Och skämdes sen för Simon stod bakom dörren, hade hämtat henne. Det var där hon bodde numer, hos Simon.

Han kanske fått evakueras förresten, bodde närmare bränderna än jag. Visste jag inget om förstås för jag hade bara talet att tänka på.

Tio jävla år och nu sprang mitt barnbarn omkring på en eldskadad tomt. Vart är farfar frågar han och Simon säger att han inte har nån.

Svetten rinner ner i anus, det kittlas och jag drar i kuken. Men den vill inte. Inget funkar längre. Vinkuk har jag aldrig förstått mig på, har alltid kunnat prestera med sprit i kroppen. Det är annat nu och jag tror det är därför jag gillar svetten.

Men talet är till Simon.

Bjud in vem du vill sa Bernt. Vem vill du ska komma och lyssna? Det är ändå tio år. Tio nyktra år är dom inte stolta?

Jag kunde inte erkänna för Bernt att jag inte ens träffat barnbarnet. Men jag skickade ett brev till Simon. Sa som det va.

Jag vet inte om han kommer dyka upp. Han kanske släcker bränder, är en sån där frivillig. Orkar inte med farsan sin som bara släckt en enda brand i sitt liv. Jag hade somnat med ciggen, soffan brann och jag vakna av att låret brände. När jag tänker efter kanske det var Lena som släckte.

Henne bjöd jag inte in. Ich liebe dich men inte mer. Jovisst älskade vi varann men det är Simon tårarna är för. Svetten rinner och jag filar på talet igen. Bernt ska hämta mig. Hör bilen förresten.

Ta på dig för fan. Bernt ser på mig, jag har hällt vatten från brunnen igen, det droppar och jag vet inte längre vad som är svett och vad som är rent.

Röken letar sig in i näsborrarna och jag vill hålla andan, det hjälper inte för då måste jag hålla för näsan också. Jag håller istället för näsan och andas med munnen men röken har en smak. Den lägger sig på tungan och jag vill svalka mig igen. Svetten faller ner i ögonen och jag ångrar att jag rakade av mig håret.

Jag känner igen ett bakhuvud. Det är tjugo alkohol ister som ska lyssna på talet. Lyssna på min historia om hur jag lyckades. Ett jävla sätt att lyckas på. Jag är inte glad, inte lycklig. Jag är ingenting. Men längst bak sitter Simon med ett barn i famnen. Nånting är jag.