Bara rakt fram

När jag hämtat dig åker vi raka vägen ut på E6:an. Innan jag växlar upp gasar jag till lite extra, för jag vet att du gillar det, att liksom tryckas bakåt i sätet i någon sekund. Man fick en skraplott på macken där jag tankade. Vi vann två kanelbullar. De ligger i kopphållaren mellan sätena nu.

Igår, när jag plockade upp dina saker, sa jag inte ens hejdå till personalen. Lillis stod utanför entrén och rökte som vanligt, vinkade mot mig med cigaretten och log så där mjukt som jag hatar. Hon vill vara med när vi väl är i gång, kunde hon säga och peka mot aktivitetsrummet. Som om du skulle gilla att bli inrullad och parkeringsbromsad där intill plastblommorna. Sitta och vifta med armarna till någon schlagerlåt du aldrig skulle valt att lyssna på.

»Söderut«, säger jag och du håller med.

En kvart senare börjar det regna men det gör ingenting. Fartvinden förvandlar dropparna till små stjärnfall på sidorutorna och när viltstängslen upphör höjer jag volymen på bilstereon.

»Chris Rea«, säger jag, »kommer du ihåg när vi bilade med citran till Frankrike?«

Fyra veckor genom blåsiga kuststäder och blommande lavendelfält. Hotellsängarna och det där skrattandet från balkongerna. Du la mitt huvud på ditt bröst när jag inte kunde sova.

»Dina bästa minnen från resan?«, frågade du en gång, långt efter att jag slutat prata med de andra barnen.

»Att de hade samma tuggummiautomater som vid kiosken här hemma«, svarade jag och du log.

En påminnelse plingar till i min mobil.

»Nu slipper du det där«, säger jag. »Inga mer rehabiliteringsmöten. Eller jävla kognitiva tester.«

Utan att se efter vet jag att du ler så där mycket att tandköttet syns. Och det var så länge sedan du gjorde det, att jag av bara farten lirkar upp telefonen ur bakfickan på jeansen och trycker ner rutan. I backspegeln ser jag hur den studsar längs sidlinjen på asfalten.

»Hav eller hus?« frågar jag sedan och det är nästan svårt att sitta still nu. Allt ljusnar. Fläkten blåser på max och luften känns så lätt att andas.

»Vi kan ta båda om du vill«, fortsätter jag och höjer musiken ytterligare ett snäpp. »Vi börjar på stranden, sedan tar vi staden. En sådan där gata du vet, med små restauranger och katter. Det är vi som bestämmer.«

»Det är vi som bestämmer.« Du satt på huk och drog på mig mössan. Den var fodrad med teddytyg och under hakan satt en tryckknapp. Skolans entré låg i skugga och mina saker var nedtryckta i två påsar som vi hämtat efter att vi lämnat lärarrummet.

»Det finns fler skolor«, sa du.

Påsarna slog mot varandra när vi gick mot parkeringen. Dina steg var bestämda. Långa kliv som jag visste att ingen vågade stå i vägen för. Inte kvinnan på BUP som såg ut som en sork. Inte vaktis i nya huset, han som alltid stod med örat mot vår ytterdörr och lyssnade när jag inte orkade hålla emot trycket i huvudet.

Kanske var det ditt sätt att gå som först fick mig att förstå att någonting inte stämde. Det fanns tvivel i rörelsen, som om du plötsligt blivit osäker på riktning. Foten blev liksom hängande ett ögonblick i luften innan du satte ned den. Jag hittade dig i skogen bakom Coop där du stod under en tall och grät. Pekade åt fel håll och snubblade på orden. När jag frågade dig dagen därpå ville du inte prata om vilsenheten. Du hade gått lite fel bara, på väg till tobaksaffären. Precis som du bara missat lite när du slängde skräpet på golvet i stället för i soporna.

Och äggen som exploderade i den torrkokade kastrullen.

De första månaderna när jag var ensam lyckades jag inte ens köpa hem toalettpapper.

»Alla stirrar på mig i affären«, försökte jag förklara när jag besökte dig på avdelningen. Du klappade mig på handen, men det kom ingen trygghet ur din mun.

Jag gick hem utan karta.

Du var någon annan när den första snön föll. Jag fick ett fat med mjuk pepparkaka som jag ställde i ditt knä. Dina händer kramade rullstolens armstöd och ögonen spärrades upp som om du höll på att drunkna.

»Vem har målat hennes naglar?« Min röst var så där ansträngd och pipig som den blev när jag tappade kontrollen. »Hon kan omöjligt ha godkänt det där. Hon är ingen … vem har målat?«

Kvällspersonalen satte på tevatten. Men då sov du redan.

Igår, när jag skulle packa inne på ditt rum, förstod jag att jag hade med mig en för liten låda. Såklart. Det är sådana där saker jag aldrig klarar av att räkna ut. Det blir alltid för stort eller för smått när jag ska ordna något själv. Bara några få av dina böcker fick plats och nästan inga skivor.

»Ska du inte ta med dig bilden«, frågade Farid när jag gick mot hissen.

Han menade fotografiet av dig som suttit på din dörr. Det som ska bytas ut nu, till ett av en annan kvinna med inåtvänd blick och kaffefläck på skjortkragen. Du håller i en krukväxt på fotot. Samma krukväxt som alla andra på din avdelning håller i på sina dörrbilder.

Ditt frånvarande leende på det där utskriva, billiga pappret. Det där är ju inte du.

»Är du dum i huvudet«, sa jag och Farid gned sina händer med handsprit. Gned och gned och tittade på mig.

»Full tank«, säger jag och knackar på instrumentpanelen.

Det är så här det ska vara. Vi två och alla öppna ytor. Inga doseringsaskar eller aktiveringsscheman på söndersuddade whiteboardtavlor.

Det står något på en vägskylt som jag inte hinner se.

»Det är vi som bestämmer«, säger jag och trycker till gasen.

I rondellen kör jag rakt fram. Bara rakt fram.

Och kanske lite svagt uppåt.