Att riktigt få gråta ut tillsammans i en snygg och oproblematisk miljö, bara de två, Aron och Jessica. Inte i bilen som annars eller på arbetet utan någon annanstans, och de har valt det här hotellet.
Nu har allting plötsligt blivit på allvar, det är som om de skrivit på ett papper, en offentlig handling med stämplar och sigill och bevittnade namnteckningar och en stram myndighetslogga allra högst upp. Svårt att backa ur nu, om de skulle vilja göra det. Kanske snörper det lite i halsen om man tänker på det som något oåterkalleligt, ja, visst drar det som en ishavsvind genom nervsystem och blodomlopp; att här och nu, och bara de två.
Det som binder dem samman, den där gråten: att de inte gråter parallellt, vid sidan om varandra, så som det brukar vara för de flesta, utan mer som en stafett, de drar varandra framåt, bereder väg för varandra; gråten som en gemensam uppgift de båda tar ansvar för. Att föra gråten i hamn, fram till ett mål, bädda in den, polstra om den. Placera den i ett upplyst och tydligt panorama, ge den ett samman-hang och ett hem. Just så, och tillsammans.
Hur de upptäckte varandra på arbetsplatsen, två människor med ett sådant udda gemensamt intresse, nej, det är knappt man tror att det är möjligt. I vanliga fall träffas väl gråtare via Facebook eller någon specialdesignad app, kanske hos gemensamma bekanta, inte bara rakt upp och ner i personalköket – Aron vid diskbänken, Jessica vid det stora runda bordet där det rymdes tolv personer men där det bara var hon vid här tillfället. Så ensam hon såg ut där hon satt med sin matlåda i genomskinlig grön plast, tyckte han, bland alla de tomma stolarna. Ensam så att han bara ville gråta. Och det gjorde han.
Låg gråt-tröskel, som det heter. Det behövdes inte så mycket. En snörvling, en snyftning. Och sen var de igång, båda två, och de kunde inte sluta. För det var så skönt, så … perfekt. Nu var de gråt-vänner, äntligen hade de hittat hem. Partners in crying.
Den där stillsamma känslan av delad värme – att alla naturlagar var omförhandlade och att man landat i helt nya avtal, mycket mer gynnsamma än man kunnat föreställa sig; en oväntad öppning ut mot oändligheten.
Lyckligtvis hade de egna arbetsrum, hade de jobbat i ett kontorslandskap skulle det aldrig ha fungerat. Som det nu var kunde de göra sig ärenden in till varandra, det räckte med en pärm under armen eller bara ett koncentrerat och fjärrskådande ansiktsuttryck, och sen fanns det en dörr man kunde stänga, och bakom denna dörr var det fritt fram. Ja, inom vissa gränser förstås, det gick inte att ge sig hän hur hämningslöst som helst. Inte skrika rakt ut, nej en viss finess var nödvändig, en viss måttfullhet måste de iaktta – de var ju inte ensamma i byggnaden. De fick begränsa sig och behärska sig: kvalitetsgråt. Klein-kunst.
Men så länge de bara höll sig till modesta snyftanden och hulkanden var det inga problem; de tyckte snart att gråtandet ingick i de allmänna kontorsgöromålen – det brukade bli ett par små stunder tillsammans under dagen. De riktiga gråtkaskaderna sparade de till bilfärden hem från arbetet; det var i Jessicas bil de satt, hon körde honom hem så han slapp bussen och tunnelbanan – då var det en fröjd att få släppa loss all ackumulerad sorg och allmänmänsklig melankoli som trängde på och sökte utlopp.
Jodå, de smög och smusslade. Aron sa inget till sin fru, Jessica nämnde ingenting för sin sambo. Aron undrade ibland om hustrun hyste några misstankar – att han plötsligt fick skjuts nästan ända hem till dörren, var inte det lite märkligt? Men han småljög och trixade, sa att kollegan Leffe ändå skulle åka åt samma håll. På arbetet höll de en snygg front mot omvärlden. Någon gång funderade de på att skala upp verksamheten, initiera bildandet av en hel grupp av gråtare på kontoret – det skulle säkert räcka med ett A4-papper på anslagstavlan eller ett upprop via det interna mejlsystemet för att locka fram de dolda gråtarna, party-gråtarna, på företaget … men nej, samtidigt tyckte de om det intima i tvåsamheten, det exklusiva. Bara de två.
De bestämde sig tidigt för att undvika gråt-stimulantia och andra droger, men ibland tillät de sig att använda musik, bara för att komma igång en trögstartad morgon – deras favoritstycke var en aria ur Donizettis ”Kärleksdrycken” om en förstulen tår, Una furtiva lagrima. Det fanns förstås annan musik man kunde välja, gråtare runt om i världen har alla sina privata preferenser. Många går igång på Elvis Presleys Crying in the Chapel eller möjligen In the Ghetto, eller Billie Holiday i Solitude,men Aron och Jessica har alltså fastnat för Donizetti. I en inspelning med Jussi Björling, det funkar varje gång. Jussi is king.
Inne på hotellrummet, äntligen, efter en hissfärd då de inte vågat se varandra i ögonen, det är för mycket som står på spel. Ljugit hemma har de också gjort, skyllt på internutbildning med overhead-presentationer, rollspel och övernattning.
Det flyter på bra i ett par timmar, helt enligt ritningarna, men sen är det som om gråten tar slut, den evaporerar i ett par torra inandningar – allt är plötsligt förbi, de ser sig båda ängsligt omkring: vad händer nu? Att det bara fanns en viss mängd gråt att hantera, inte hade de kunnat tänka sig det? De som hade trott på ett oavlåtligt flöde, en outsinlig källa, ett åttonde världshav av tårar. Och utan gråten – vad har de då som håller dem samman? De är som ett enfrågeparti där den enda frågan på programmet oväntat blivit avgjord en gång för alla och ingenting återstår utom att lägga ner hela partiet, avskeda sina politiska sekreterare och skicka tillbaka det som återstår av partistödet till statskassan.
För vad gör en man och en kvinna på ett hotellrum om de inte kan gråta tillsammans? Hur bemästrar man rimligen den brutala tystnaden, vad gör man med tveksamheten och vilsenheten – plötsligt är det som om de tappat all initiativkraft och styrförmåga, ja, som om de kört fast med plogen i en igenfrusen åker, allt har stelnat omkring dem, snön har börjat falla.
Men de har sitt hemliga vapen, Una furtiva lagrima, i sina mobiler, tack och lov, och nu släpper de ut Jussi Björlings röst i rummet. Ljudet är skrapigt och svajigt, men det får de stå ut med. Nu borde det väl hända något?
Efter en liten stund reser sig Jessica upp och går fram till fönstret, och då förstår Aron att det är kört. Hennes ryggtavla framför honom, hennes tystnad. Hela ödsligheten omkring dem, alla tomma kvadrat-meter golv mellan fönstret och fåtöljen han sitter i. Ett oändligt avstånd mellan honom och henne och ingen väg tillbaka, så vitt han kan bedöma. Har man gråtit färdigt, så har man. Det är det många som har fått erfara; historien är full av exempel på detta. Ska de checka ut redan nu? Gå ner till receptionen och erkänna att de misslyckats med sin hotellvistelse och bara vill komma härifrån så fort som möjligt? De har betalat i förskott för en övernattning med frukost, men hur ser juridiken ut om man ger sig av redan efter ett par timmar? Kanske kan de tjata sig till en kompensationsvoucher för framtida bruk? Eller åtminstone en brakmiddag med vin och dessert i hotellmatsalen? Rummet var inte billigt, och de har betalat fullt pris, utan några framförhandlade rabatter via någon bokningsfirma.
»Nu ska jag nog ringa min sambo«, säger Jessica, »och säga att kursen blivit inställd och att jag kommer tillbaka hem i vanlig tid. Redan i kväll, det blir nog bäst så. För otrogen tänker jag inte vara.«
Erotiskt, menar du? För annars har vi väl redan varit otrogna, på vårt sätt, tycker jag. Med våra känslor, med vår gråt. Om man räknar så.«
»Jo, det är sant. Jag gråter aldrig tillsammans med min kille, inte på det sättet, om du förstår. Där har jag dragit en linje hela tiden. För det skulle inte kännas rätt, mot dig.«
»Samma här, hemma hos min fru och mig. Där försöker jag undvika att gråta, för då skulle jag känna mig otrogen. Mot dig. Varje tår skulle vara ett förräderi. Hemma är jag nog väldigt rationell och osentimental, en riktig bitvarg emellanåt, ett stenansikte vid matbordet.«
»Ja, man blir någon annan när man släpper fram gråten. En … mjukare och bättre människa, kanske.«
»Hur gör vi på jobbet, tycker du? Måste någon av oss byta avdelning?«
»Om vi sköter det snyggt kanske vi kan vara kvar båda två, det är nog ingen som känner till att vi … hållit på som vi gjort.«
»Bara köra på och fortsätta vara vänner … ja, det vore väl det bästa. Inga tvära kast, bara sitta lugnt kvar i båten.»
»Men sluta med gråtandet förstås.«
»Vi har väl strängt taget gråtit färdigt, tårarna tycks ju ha tagit slut. När inte ens Donizetti …«
»Så jävla otäckt. Att det inte gick längre, hur man än ansträngde sig, jag blev livrädd. Att allt bara var över.«
»Vi får väl omdefiniera vårt vänskapsförhållande. Inte längre vara friends with crying benefits, bara arbetskamrater. Det måste gå, tycker jag.«
»Om andra klarar det, så. Men det som bekymrar mig mest är nog hur vi har det med gråteriet rent generellt – om det är en färdighet som bara gått förlorad, för all framtid. Ska vi aldrig kunna gråta mer? Inte ens på … amatörnivå, som vanligt folk?«
»Det kanske finns någon kurs man kan gå för att öva upp känsligheten igen … testa om man kan muddra upp i tårkanalerna på något sätt. Vi får tala med HR-avdelningen och facket.«
De packar stillsamt ihop sina få tillhörigheter, sen lämnar de rummet och stänger dörren bakom sig. Nere i foajén lägger de snabbt rumsnyckeln på receptionsdisken och skyndar därifrån utan att tala med personalen. Hon tar bilen hem till sig, han tar tunnelbanan åt andra hållet. De har fått något att tänka på. I morgon när de ses på kontoret igen är det under helt nya premisser.
