Tyska jävla verb

Efter sista tyskan sitter vi på bänken bakom basketplanen, den enda bänken som är placerad så att den inte syns från fönstret i lärarrummet, och skickar en varmrökt cigg fram och tillbaka mellan oss. Simone tar bara munbloss men jag är en riktig rökare för jag kan säga om man är en riktig rökare kan man säga femton ord innan röken kommer ut innan röken kommer ut. Det irriterar henne, det är jag säker på, att jag kan någonting som hon inte kan.

Simone är van vid att vara bäst, i alla fall på sånt som räknas. Slänga med håret precis så att det ser charmigt, inte tillgjort ut, svara lärare med en noggrant avvägd kaxighet som inte ger skäl till kvarsittning men som är tillräcklig för att ingjuta respekt och beundran i oss andra, se oberörd ut när vi går ut från JC i nya byxor med bortklippta larmbrickor. Uppkäftig, orädd, okuvlig. Otämjbar, som en virvelvind, är hon och det är omöjligt att inte sugas in, ryckas med.

Jag ska berätta, efter sista tyskan har jag bestämt. Hon är på bra humör nu så jag måste passa på. Måste berätta. Jag drar ett djupt halsbloss, hon hoppas nog att jag ska hosta men det gör jag inte, när det gäller att dra ner giftig rök i lungorna så är jag än så länge överlägsen.

Jag ska berätta, men inte nu. Senare.

»Fan vad sjukt att vi aldrig mer behöver pränta in ett enda tyskt jävla verb i huvet«, säger hon och drar ut en sida ur anteckningsboken med slarvigt nedklottrade regelbundna och oregelbundna verb som vi enligt tyskaläraren kommer att ha stor användning för i framtiden. Haben werden können. Hon knölar ihop den hårt och försöker pricka en duva som obrydd pickar på fimpar och utspottade tuggummin, korkade fåglar. Hon missar, river ut en sida till och ger den till mig, det är den här leken vi leker nu tydligen så jag tar emot den och knölar ihop den, siktar på duvan. Att göra någonting annat än det Simone initierat, att inte följa hennes regler, är att riva upp en storm och det är onödigt att göra det nu, nu när jag har bestämt mig för att berätta, riva upp en ännu större storm. En orkan, antagligen.

I lågstadiet, som jag minns det var hon bara där en dag, urtvättad NKOTB-tröja och trassligt hår, tuggade tuggummi fast man inte fick och Birgitta tvingade henne att spotta ut det inför alla. Redan då, den där blicken.

Hon bestämde lekarna, reglerna, vilka som fick vara med och vilka som inte fick det. Alla ville vara med. Vara med henne. Hon hade ett kraftfält runt sig och alla ville vara nära, bli godkända, bli insläppta. Hon släppte in mig. Sög in mig.

Jag hade fått en jeansjacka, rosa med strasstenar på kragen, den var lite för stor men fantastisk, hur skulle en rosa jeansjacka inte kunna vara fantastisk. Jag fick den en torsdag men på fredagen regnade det, du måste ha regnjackan idag, Ella sa mamma. En hel helg, jag var nära att explodera, ville så gärna visa upp den, för alla men mest för Simone. Jag tog inte den vanliga genvägen förbi gympasalen på måndagen, gick runt till stora ingången, över hela skolgården. Allas beundrande blickar, faktiska eller inbillade, snygg jacka sa Alina i 3A. Simone sa ingenting.

På rasten fick vi skriva i Camillas Mina vänner-bok, favoritdjur, favoritmat, det här ska jag bli när jag blir stor, färgen rosa skrev Simone under rubriken Jag hatar mest.

Dagen efter tog jag den gamla jackan, den vanliga blåa med invändigt foder och trasiga muddar.

Jag missar duvan med flit. »Är du sur för det där med Nicke?« frågar hon, mer anklagande än ursäktande, samtidigt som hon river ut en sida till ur anteckningsboken. Essen sehen laufen. Jag svarar inte, fäster blicken på duvan som fortfarande inte verkar fatta att den är måltavla i våran, i Simones, lek. »Du vet att monogami bara är en patriarkal konstruktion va?« säger hon med spelad viktig min, jag ser att hon försöker dölja att hennes ögon tåras när hon pressar ner röken från ciggen i halsen. Hon brukar göra sådär, du måste se det större perspektivet Ella, när hon känner sig ifrågasatt, blir konfronterad. Skylla på samhällets orättvisor och patriarkala strukturer, som i jag är bara ett offer i ett utseendefixerat konsumtionssamhälle till vakten när hon hade snattat mascara på H&M eller vem har rätt att tysta oss när vi bara försöker göra våra röster hörda i en patriarkal värld när vi blev påkomna med att klottra i tunnelbanevagnen. Inte du i alla fall, gubbjävel. Hon anser sig aldrig vara ansvarig för sina egna handlingar, i alla fall inte när de skadar, sårar, större perspektiv Ella.

»Jag skiter väl i Nicke«, säger jag och menar det nästan, det är inte han som gör ont.

I mellanstadiet, vi höll varandra i handen för att befästa vårt vi men mest för att vi skulle kunna leka den lek Simone hade uppfunnit, att trycka den andras hand när någon som gick förbi var ful, hade töntiga kläder, var konstig, hårt skulle man trycka, och skratta. Jag visste inte vem som var ful eller töntig, hade inte lärt mig än hur man avgjorde sånt, så jag tryckte vid nästan alla jag såg, Simone fnissade och viskade vilket mobboffer eller har hon köpt den jackan på UFF eller lite för högt. Men när Adam gick förbi tryckte jag inte hennes hand, jag borde ha gjort det för hon tryckte min, men det var någonting med honom, som att du är så snygg själv jävla glasögonorm hade han sagt en gång till Mackan som hade retat någon som vanligt, tror det var Stina och hennes nyklippta pottfrilla, och det hade gjort något med mig, jag hade aldrig hört någon säga emot Mackan förut. Efter det så pirrade det i magen varje gång jag såg Adam och det var därför jag inte tryckte Simones hand den gången fast jag borde ha gjort det.

Efter skolan satt vi hemma hos Camilla och busringde till BRIS. Vi ringer nån kille från skolan sa Simone sen och ingen sa emot. Det var hans storebror som svarade, kan du hälsa Adam att Ella vill HÅNGLA med honom skrek Simone och slängde på luren, skrattade hysteriskt, alla skrattade hysteriskt, jag också tror jag. Dagen efter var jag sjuk, termometern mot glödlampan, Simone kramade mig hårt när jag kom tillbaka, vi har saknat dig sa hon och ingenting hade hänt förutom i mig.

Hon river ut en sida till, schlafen schreiben sitzen, knölar ihop den. »Simone 9B« står det på framsidan av boken, hon har ritat ett självporträtt under. Hon är ganska bra på det. »Kan du fatta att jag snart inte är Simone 9B längre?« säger hon och smetar ut blyertsporträttet med fingret, »Simone ettan på gymnasiet låter ju SÅ mycket bättre«.

Simone. Si-månn brukar hon säga med kort å och hårda n samtidigt som hon spänner ögonen i den som har förolämpat henne genom att inte uttala hennes namn rätt. Efter de Beauvoir. Den blicken. Blixtrande, livsfarlig, hon kan göra vad som helst med den. Suga in, trycka till. Det är lögn såklart, det där med namnet, det var först något år in på högstadiet hon hade börjat uttala det så, och jag vet inte säkert men hennes mamma slår mig inte direkt som någon som skulle ha döpt sin dotter efter en feministisk ikon. Och hennes pappa har aldrig funnits med i bilden, Simone pratar aldrig om honom, förutom en gång när vi hade druckit slattar på Lindas mammas femtioårsfest och hon berättade att han satt i fängelse, hon sa inte varför och jag frågade inte.

»Antar att du inte ska välja tyska på gymnasiet?« frågar jag utan att bry mig om vad hon kommer att svara, vi ska inte gå samma men det vet hon inte än. Vi har bestämt vilken skola vi ska söka men, inte trots utan på grund av det, jag har sökt och kommit in på en annan. Jag behöver komma bort, bli fri, bli min egen. Jag ska berätta det men inte nu.

»Fet chans« säger hon och river ut en sida till, müssen wollen sollen. »Vadå? Ska du?« Hon vrider huvudet åt mitt håll så häftigt att en pust med hennes lukt sköljer över mig. Rök, tuggummi, lite för många sprut CK One, att snatta på Åhlens parfymavdelning kräver en särskild sorts iskyla. Jag behöver inte titta på henne för att veta att det rycker lite i hennes vänstra öga, det gör alltid det när saker inte blir exakt som hon vill.

I början av högstadiet, vi låg i min vattensäng och pratade om allt som var viktigt och allt som inte var det, Simone pratade mest om sig själv men det gjorde inget, jag tyckte om att lyssna. Två påsar godis, en köpt, en snattad. Vi hade ett system. TV:n på i bakgrunden, Kvinnofängelset och veckans hitvarning, tills det var myrornas krig på TV:n och i oss så vi gick ut, andades in nattluft, sparkade på lyktstolpar så de slocknade, kände livet i oss. Sugas in, ryckas med. Ett killgäng, jag kände inte igen dem, de var äldre. Jag ville gå hem för jag frös och killarna var obehagliga, hotfulla nästan, men det tyckte inte Simone, hon var uppslukad av deras uppmärksamhet, hade följt med dem vartsomhelst antagligen. Jag gnällde och tjatade, lyckades övertala henne till slut, vi gick hem men hon hade den där blicken. Iskalla ögon, en ryckning i det vänstra.

»Äh jag vet inte, tyska är väl okej ändå.« Jag fimpar ciggen i en skåra i bänken. »Och orka börja om med ett annat språk nu när vi nästan lärt oss alla svordomar i det här.« Jag flinar och sneglar mot henne, solen gör så att de röda tonerna i hennes hår ser ut som guld, glimrande.

»Du bist ein Dummkopf«, säger hon och buffar sin axel mot min. »Trottel«, säger jag och trycker in ett finger precis under revbenen där hon är som mest kittlig.

Jag ska berätta att våra vägar snart kommer att skiljas åt, jag ska berätta snart men inte nu när solen, efter månader av skitväder, äntligen värmer på riktigt och en pirrande försmak av sommaren bubblar som kolsyra under huden och Simone river ut den sista sidan ur anteckningsboken, bleiben brechen dürfen, prickar duvan rakt i det lilla guppande huvudet och skrattar det där äkta skrattet som bara kommer från hjärtat när någon annan gör sig illa. Jag ska berätta, men inte nu. Senare. Duvan flaxar till och skuttar bort några meter, hittar en ny fimp att picka på, eller om det är ett tuggummi, korkade fåglar.

Det är ett helt sommarlov mellan nu och senare.

Vem vet vilka vi kommer att vara då.

Texten är skriven av Emma Wikström och kom på första plats i tävlingen »Skriv en novell där ett ego blommar«

Juryns motivering

»Finstämt och precist om att fastna i någons omloppsbana och kanske våga bryta sig loss. Om vänskap, beroende och ambivalens. Doften av snattad CK One-parfym och halvrökta cigg stiger upp från texten och vi förflyttas omedelbart till en tonårstid som vi är glada att ha lämnat bakom oss.«