Det är bara han och jag här. Han som jag ska spendera resten av mitt liv med. Därför säger jag det högt. Även om det är mörkt i sovrummet vet jag exakt hur Mattias ser ut i det här ögonblicket. Jag känner honom. Han har precis förstått att han inte känner mig.
”Menar du att du berättar dagen innan vi ska gifta oss att du har en till syster?” utbrister han.
Jag hör honom snurra runt, prassla med täcket och slå i nattduksbordet innan han når lampan som han släckte för några minuter sedan. Jag är tacksam för ljuden som i vanliga fall irriterar mig. De ger mig tid att förstå varför jag har sagt något som jag har svurit på att aldrig nämna.
”Hade. Jag hade en till syster”, säger jag i ett försök att förtydliga och förbättra min egen situation.
Mattias sätter sig upp och lutar sin nakna rygg mot sänggaveln. Jag sträcker på mig i en resa mot mitt vanliga övertag.
”Känns det här som rätt tillfälle att märka ord? Och syskon har man väl för fan för alltid?”
Jag är tyst. Han har rätt. Eller utifrån sett har han rätt. Man kan säga att jag förstår hans poäng.
”Varför har du aldrig berättat det här? Vi har varit tillsammans i tio år och inte en enda gång har du tyckt att det har varit ett bra tillfälle för att berätta ni inte är tre systrar utan fyra?”
Återigen, han har inte fel. Jag hör också hur det låter. Jag antar att det här är straffet för att bryta mot traditionen. Jag borde ha lyssnat på min mamma som erbjöd mig en natt i flickrummet. Det är mycket som jag borde ha gjort. Nu borde jag definitivt fortsätta berätta, men det går inte. En gång i tiden var vi fyra systrar, men det som hände sedan har inget lyckligt slut.
Ut kommer ingen tafatt ursäkt. Det kommer ingen förklaring. Istället fastnar orden i halsen. Det enda som bryter sig ut är ett svagt hulkande och jag avskyr det. Som om mitt liv hängde på det studsar jag ur sängen. Jag gör tvärtemot vad jag borde. Jag flyr fältet.
För första gången låser jag dörren till badrummet. Jag håller mig hårt i handfatet och när jag tittar mig i spegeln ser jag trött ut. Sömn hade gynnat mig mer än det här. Det kan inte hjälpas. Mitt utseende är inte mitt största problem. Makeupartisten kommer att lösa det. Jag kommer inte behöva leva med mörka ringar under ögonen på mina bröllopsfoton. Under förutsättning att det blir ett bröllop.
Jag spolar i kranen och vattnet forsar ner i handfatet. Jag håller mina händer under strömmen och låter vattnet kyla ner dem. Jag böjer mig ner och skvätter vatten i ansiktet. Det kalla vattnet rinner ner för armarna och hakan. Det kommer in under pyjamasen och jag huttrar till. Teresa räcker mig handduken.
”Var det verkligen smart att berätta för Mattias om mig?”
Jag torkar mig innan jag svarar henne. Frottén river, men det är inget emot hennes tonfall.
”Jag har knappt berättat något än”, säger jag men hon tittar skarpt på mig. Jag bestämmer mig för att ändra taktik. ”Nej, förmodligen inte, men jag fick en känsla av att det var rätt beslut. Att jag åtminstone borde förvarna honom om vad som väntar.”
”Du menar att du tyckte att det var en förvarning?” Teresa lutar sig mot den kaklade väggen. Hon har lagt armarna i kors och blicken är fylld av misstro. ”Du vet att det här bara är början. Mattias är snäll, men han älskar dig. Han kommer aldrig att låta det här passera. Du kommer bli tvungen att berätta allt.”
I den stunden inser jag att jag inte vet något. Det är hon som borde berätta allt. Det är hon som vet detaljerna; jag har upplevt dem i periferin. Om jag inte visste att det var lönlöst skulle jag truga den lillasyster jag aldrig lärde känna, men jag har slutat med det. Den som kan försvinna utan ett spår går inte att tvinga till något.
Med Teresas omen ringande i huvudet står jag kvar på samma ställe. Mina nakna fötter på den luddiga badrumsmattan. Jag betraktar mig själv på nytt. Bakom mig ser jag det öppna badrumsskåpet och travarna med handdukar. Hon kunde inte ens stänga skåpet innan hon gick. Jag står kvar ett tag och tittar. Rynkorna framträder tydligare än de brukar. Kanske var det ett misstag att välja en spegel med inbyggd belysning i renoveringen. Kanske närmar jag mig stadiet som endast kan räddas av en injektion. Jag tvingar mig själv att samla mig. Jag har en blivande make och ändå gömmer jag mig på toaletten. Jag släcker lampan för att låta mörkret lägga sig som ett filter över mitt ansikte. Jag hoppas att Mattias har somnat. Jag hoppas att ett problem för en gångs skull löser sig. Jag låser upp dörren.
”Hur länge har du varit där inne egentligen? Jag trodde inte du skulle komma ut igen. Jag började fundera på om vi skulle få gifta oss därinne.”
Han skämtar. Då är han inte oöverstigligt arg.
”Vill du att jag ska berätta vad som hände med henne? Med min syster?” Jag tar tjuren vid hornen. Har man sagt a får man säga b, och så vidare. Jag försöker behålla min beslutsamhet, men jag flyttar mig inte från dörröppningen.
”Ja det vill jag, men inte nu. Jag vill inte att vår dag ska solkas av vad som uppenbarligen är dåliga minnen. Jag väljer att tro att du har haft en riktigt bra anledning till att aldrig berätta.”
Jag står kvar och överväger om jag ska säga att berättelsen om Teresa inte är lika lång som han tror. Sammanfattningen tar ett par minuter, huvuddragen får plats i några meningar.
”Kom och lägg dig Sara”, säger han och klappar inbjudande på min sida av sängen.
Jag väljer utvägen han erbjuder mig. Mina ben får kraft och jag lyfter dem från golvet. Jag kämpar för att verka naturlig när mina fötter förflyttar sig över parkettgolvet och finner sitt mål. Allt är som det ska, jag har bara berättat att det finns en fjärde syster Geijerborgh.
