ISRIKE
Brock
Brock sträckte på sin resliga kropp, huvudet högre än de flesta, och plockade ner ett ägg ur ett fågelbo i en skreva. Snön låg stilla på marken medan solen flödade ner denna högsommardag.
Brock hatade orcher. Innerligt. Av hela sitt hjärta. Brock var själv resultatet av ett våldsamt möte mellan en orchkrigare och en mänsklig fiskarkvinna. Det var ingen slump att den matskål Brock knäckte ägget mot var gjord av ett orchkranium. Det var den första orchen Brock dräpt. Ett bra minne.
Brock flyttade undan sin yxa, slog sig ner på en filt och placerade matskålen i fördjupningen mellan sina korslagda ben. Snön knarrade torrt under tyngden.
Hon var på väg till den årliga marknaden i Vindehus.
Solöga
Han hette egentligen inte Solöga men sen dagen hans ena blå öga ändrade färg över en natt, kallades han inget annat. Han hade själv inga minnen av händelsen då han inte ens var ett år när det inträffade. Det var nästan femton år sen nu.
Solöga kom från Frodeby i den allra nordligaste delen. Den enda platsen i hela Isrike där det gick att odla. I stort sett var hela kontinenten täckt av snö och is. Undantaget var, förutom Frodeby, ställen med vulkanisk aktivitet och varma källor. Där fanns det ett par områden med skog. Det var stränga straff för att fälla träd eller göra åverkan på skogen. Regler som Jarlen införde för tjugo år sen.
Solöga gick med sin familj och släktingar. De hade färdats i snart nittio dagar över vidderna. De var så ivriga att få se vilket yrke Jarlens schaman, Rööke, skulle välja åt honom. Men de flesta var helt säkra på att han skulle bli präst. Han hade redan visat stor fallenhet för läkekonst och för att binda sår. Nu behövde kunskaperna förfinas, slipas, växa.
Han var på väg till den årliga marknaden i Vindehus.
Månräv
Stjärnorna gnistrade i natten. Månräv lät naturen fylla henne med energi. Hon kände sig som en explosion som väntade på att inträffa. Hon betraktade rimfrosten som glittrade på hennes fingrar. Hon kunde redan få vatten att fylla en mugg utan att röra händerna, och hon kunde, när andan föll på, orsaka pinsamma fisljud från någon som passerade. Men hon kände att hon hade så mycket mer inom sig. Ville mer än bara göra gycklartrick.
Hon var på väg till den årliga marknaden i Vindehus.
Konjurik
Han hade egentligen velat träffa Rööke redan för två år sen. Ett år tidigare än de flesta. Men han blev sjuk. Och var fortfarande inte frisk. Nu var han sjutton år och skulle få sin uppgift ett år senare än tänkt. Om han släpptes fram alls. De kanske tyckte han var för krasslig. Han behövde veta.
Konjurik bredde ut en liten näsduk med beniga, nästan åldriga, fingrar. Efter att ha dämpat en hostattack som fick munnen att smaka järn, tog han fram sin jutepåse med mus-skallar. Han tog de små kranierna i handen och skakade dem. Sedan rullade han ut dem över näsduken och granskade resultatet. När han analyserat färdigt sa han för sig själv: ”Det var som tusan”.
Han var på väg till den årliga marknaden i Vindehus.
Rappsnatte
Den lätt undernärde pojken tittade roat på medan en man stod i ett marknadsstånd och försökte betala. Det var knepigare än mannen tänkt sig, då Rappsnatte stod på tryggt avstånd och bollade med mannens klirrande börs i handen.
Rappsnatte var uppvuxen i Vindehus. Han hade inte en aning om vilka hans föräldrar var. Uppväxt på barnhem hade han skaffat sig flera vänner som kom från samma omständigheter som han själv. Han rymde som tioåring och hade klarat sig själv sen dess – genom att snappa, trixa och charma. Han sov i ett källarutrymme under staden. Det fanns inga fönster, men bortsett från det var det tämligen gemytligt. Och han hade det betydligt varmare än många i Isrike.
Rappsnatte bodde i Vindehus och såg fram emot den årliga marknaden som skulle börja i morgon.
Fem, som aldrig träffats. I morgon, i Vindehus, skulle deras öden flätas samman.
På gott.
Och på ont.
