Värnhemskt

En man cyklar i lugnt tempo mot parkens offentliga toalett. Vid toaletten väntar en annan man med handen på dörren. Mannen håller upp dörren och cykeln försvinner in, varpå mannen med handen på dörren följer efter, stänger och låser. Knäppandet från en tändare hörs.

I Malmö, parkernas stad, ligger Rörsjöparken nedslängd mellan stadsdelarna Rörsjöstaden och Värnhem, den sistnämnda kallad »Än sen« av vissa Malmöiter. Som i:

»Den där kvinnan krossade precis busskuren med en kundvagn.«
»Än sen?«

På grund av reparationer och sanering är de offentliga toaletterna på Värnhem stängda över 100 dagar om året. Småbarnsfamiljers barn och vissa män i jackor brukar pissa utanför Rörsjöparkens toalettbyggnad när den är stängd. Eller när den är öppen. Pisset växer i en pöl som blir stor nog att brisera den naturliga jorddämningen som bildats runtom och den gula vätskan rinner i små rännilar mot ett lönnträd, »Sockerdricksträdet«. Liksom Pippi Långstrump hämtar flaskor från sitt sockerdricksträd kan man från parkens sockerdricksträd hämta fotlånga bitar av folie. Foliebitarna viks på längden för att lägga heroinpulver i som värms med en tändare på foliens undersida och röken andas in av användaren, cyklisten, mannen med handen på dörren – eller någon av de andra människorna i rörelse inom den två kilometer vida ytan mellan häktet, Stadsmissionen, och Värnhemstorget.

Mannen med handen på dörren är Jovan, med smeknamnet »Upprepad« efter likheten med sin pappa Répa. »Répa« betyder majrova på ungerska, morot på slovakiska och beta på slovakiska. Och liksom sin pappa, och en rotfrukt, är Jovan kall, grov och hård i huden. Det är som att Répas uppväxt på bondgården i utkanten av ungerska Békés hade frusit ned köttet på släkten långt innan jonket gjort det. Det enda som var mjukt, ovanligt mjukt, hos både far och son var händerna. Slitsamma år av handarbete för Répa och långt gången rörelse för Jovan rådde inte på händerna. De höll sig mjuka som persikor.

Jovan hade växt upp på Sorgenfri, några kilometer och kvadratmeterpris söder om Rörsjöparken. Jovan hade alltid haft huvud. Det brukades pratas om det på skolans utvecklingssamtal följt av »därför är det så synd att han inte försöker«. Nu orkar han sig inte igenom en tidningsartikel men kan recitera FASS som en pastor sina bibelverser. »Tramadol Actavis. 50 milligram. Gul och grön, ogenomskinlig, hård gelatinkapsel (storlek 4), märkt ›TK‹ (svart text). Narkotikaklass 3. Aktiv substans: Tramadol.«

Ofta händer det att han får hjälpa de nykomna i rörelse med doseringar och varningar för vissa aktiva substanser i kombination med andra.

Den man som står i sitt kök och tittar mot cykeln och toaletten i parken är i samma ålder som Jovan, 32. Mannen i fönstret läser dagligen tidningen men har inte lärt sig en rad ur FASS. För några år sen lärde han sig en låttext utantill genom att aktivt lyssna om och om igen tills han memorerat den. Bedriften tog han som ett bevis på att det går att öva in längre stycken ordagrant men han har inte återanvänt tekniken sen dess.

Mannen i fönstret heter Noah. Inget smeknamn. Noah har ett utseende som växlar emellan småbarnspapporna i parken och människorna i rörelse. När han klär sig för uteserveringar med vänner skulle han för ett potentiellt vittne vara svår att peka ut bland andra Volt-män i overshirts, och när han har varit och tränat, eller när han går ute tidigt på morgonen, eller sent på kvällen, med långt gångna mjukisbyxor, luvtröja och vitgulnande sneakers kunde han tas för någon i rörelse, som den gång i Brighton då en person delvis iklädd sopsäck frågat honom: »Are you holding, mate?«

Av en bekant beskrevs Noah ha det där utseendet som vissa menar att missbrukare kan se hos andra missbrukare, som en inbyggd slagruta men istället för att slagrutan hittar vatten så hittar drogaren drogare, både tunga som lätta.

Noah själv röker ett par bloss ibland, tar nån nyckel på nån förfest. Han är desto tyngre användare av underhållning som handlar om missbruk, främst dokumentärer. I sina yngre 20 kunde han se en lång dokumentär om kokainister i New York för att följa upp med människor som sprutar krokodil i Moskva. Suget tände senare av men han har noterat hur det kommit tillbaka efter flytten till Värnhem. Han kan stå i fönstret och titta ut i parken nästan en timme i sträck.

Sedan ett halvår tillbaka skriver han sina iakttagelser i ett anteckningsblock. Han skriver »busschaufför förmodligen rånad på toalettnyckel«, han skriver »man i rullstol har fäst en bukett plastblommor på sin keps«, han skriver »två kvinnor med färgglada sjalar som ser ut som hängmattor runt halsen«. Han skriver »bok?«. Noahs erfarenhet av skrivande är blogginlägg från när han var i tonåren och pressmeddelanden åt hans arbetsgivare, leveransföretaget i Bjärred.

Mager erfarenhet till trots har han hört med bostadsrättsföreningen angående att hyra ut sin lägenhet och googlat andrahandsboende i billigare områden. Om han skulle hänga med, och skriva om, människorna i rörelse vill han bo en bit bort. I anteckningsblocket har han skrivit att han inte bestämt om han i så fall ska presentera sig som skribent eller komma in wallraffande. I blocket skriver han också att det finns risk att bli fast i livsstilen, att ramla ner i beroendet, att det är inte troligt men inte heller helt oväntat, skriver han och fortsätter: »Det oväntade är att jag hoppas på det.«