Efter inskolningen

De röda galonbyxorna prasslar när Ines springer in på gården. Nina stänger grinden efter dem. Ett par barn sitter i den fuktiga sandlådan och gräver, ett par andra hoppar i en vattenpöl. Ines springer fram till en flicka som håller till vid lekstugan.

Närmare förskolans ingång står en av pedagogerna, Annelie, och håller koll på barnen. Hon skrattar med barnen som stampar i vattenpölen, men hennes leende stelnar när hon får syn på Nina. Nina trodde inte att hon skulle bry sig om det längre, men Annelies blick stör henne.

»Jag har lämnat Ines«, säger hon när hon kommit fram till Annelie.

Annelie tittar bort mot lekstugan och leendet blir varmare.

»Hon har verkligen funnit sig bra här«, säger hon. »En jättefin tjej.«

Nina har svårt att möta Annelies blick trots att hon försöker tvinga sig.

»Andreas hämtar i eftermiddag«, säger hon och betraktar en tunn björk som växer nära staketet.

Då kommer det glada leendet tillbaka till Annelies ansikte. Hon gillar Andreas. Alla gillar Andreas. Nina tvingar fram ett eget leende, nickar hejdå och är på väg att gå då Annelie hejdar henne.

»Just det! Det var en lapp jag ville att ni skulle fylla i. Ni skulle ha fått göra det redan förra veckan, men vi hade det ju lite stressigt då, kort om personal och så.«

»Kan inte Andreas…?«

»Det tar bara två sekunder.«

Annelie försvinner in genom porten och Nina följer tveksamt efter.

Inne i kapprummet luktar det våta kläder och gammal banan. Det hänger regnkläder på krokar och varje barn har en egen korg för mössor och vantar. Från ett rum längre bort hörs skrik och skratt från någon livlig lek. Nina andas ut när Annelie äntligen kommer tillbaka med ett papper i handen.

»Här har du penna. Det är inget konstigt, bara lite info, och så vill vi gärna ha både mejl och telefonnummer…«

Hon försvinner ut genom dörren för att hålla koll på barnen. Nina fyller i lappen och lämnar den på en träpall i kapprummet.

»Jag lämnade den där inne«, säger hon när hon passerar Annelie och de nu mycket blöta barnen vid vattenpölen. Annelie nickar till tack.

Nina går rakt mot grinden. Hon förstår att Annelie följer henne med blicken och noterar att hon inte säger hejdå till Ines. Hon hade tänkt göra det, men nu känner hon att hon måste härifrån. Hon stänger grinden efter sig utan att se tillbaka.

Femtio meter bort slänger hon sin mobil i en papperskorg. Lite längre bort står bilen parkerad. Efter tio minuter är hon framme vid tågstationen. Hon parkerar och betalar för en hel dag. Ur bakluckan tar hon fram en resväska och en axelremsväska. Hon står och betraktar sina väskor en kort stund innan hon tar dem och går in i väntrummet.

En kvart kvar. Hon köper en kaffe och en macka på Pressbyrån. Kaffet dricker hon på en gång, men mackan lägger hon ner i axelbandsväskan till senare.

När tåget rullar ut från stationen och Nina ser husen försvinna utanför fönsterrutan slås hon av hur enkelt det var. Andreas märkte inte att hon packade igår kväll. Han märkte inget i morse. Han sa till och med att han älskade henne innan han åkte till jobbet. Och Ines? Märkte hon något? Nej, tänker Nina först, men undrar sedan. Kanske var hon så angelägen att springa iväg för att hon visste.

Eller så är hon som jag, tänker Nina. Nej. Ines är så liten. Hon förstår inget.

Men de kommer att förstå. Alla kommer att förstå till slut. På jobbet kommer de att undra varför hon inte dyker upp idag. Andreas kommer att undra varför hon inte kommer hem ikväll. Ines kommer att undra varför hon inte har någon mamma längre.

Hon sneglar på klockan. Nu har de alldeles strax morgonsamling på förskolan. Annelie tar in barnen som är ute och hjälper dem av med ytterkläder och skor. Och hon hittar lappen på pallen. Nu, kanske just nu, läser hon den och undrar varför Nina inte skrivit med sitt eget namn under »Kontaktuppgifter«.

De kommer inte att förstå varför, det kommer för alltid att förbli en gåta.

Men de kommer att förstå att Nina är borta.