Bottenlösa viken

Pappa, får vi glass idag?

Glittrande hav. Heta sanden under fötterna. Barnen ivrigt förväntansfulla. Små vågor idag, inget hinder att ge sig ut.

Alla har flytvästar, färggranna, remmarna sitter bra. Pappa kontrollerar, drar åt. Alla kan simma. Bara en liten tur runt udden. Sen i in viken.

Den lilla träbåten läcker, ingen fara med det, bara att ösa. Någon skopa då och då. Ett och annat ruttet bord, spelar ingen roll. Går alltid att fixa.

Ska du inte ha plastbåt istället? Vänner kommer med välmenande råd. Kanske någon gång i framtiden när jag har råd har han svarat. Men han tvivlar på att det någonsin kommer att hända.

Ror ut en bit, ett ryck, sen surrar trehästarn igång. En Johnson. Pålitlig. Har tjänat bra under många fisketurer.

Rakt ut mot horisonten, sen bara att hålla koll på stenarna vid udden, han vet var de finns. Och de fasta fiskeredskapen är noggrant utmärkta, inga problem med dem heller. Han tänker att de har det bra. Vattenstänken svalkar skönt. I kväll ska han lägga ut näten på den vanliga platsen.

Han tar sikte på åmynningen, ska lägga till en bit upp. Sen kort promenad till glasskiosken. Barnen vet vad de vill ha.

Saktar ned farten, glider sakta. Stilla vatten. Ån rinner ut en bit framför, vackert grönt, vass och alar.

Det är då han ser bubblorna. Gas som stiger upp mot ytan. Runt om, på alla sidor. Allt som dumpats från den gamla fabriken ligger och jäser i det varma sommarvattnet. Han inser att de far över en jättelik avfallsplats. Någon meter djupt vatten skiljer dem från ett bråddjup, en bottenlös massa som stinker av svavel. En pust från helvetet. Båten känns inte längre säker. Som ett nötskal bara.

Barnen håller för näsan, han ler och säger att det går snart över när vi kommer upp i ån.

De går hem längs stranden. Inte långt det heller. Ljuger att det har blivit fel på båten.

Han vaknar mitt i natten. Ljust ute, solen redan uppe. Tryckande värme under sommarstugans plåttak. Men hans svett är ångest, en blandning av svindel och fasa. Stiger upp och går ut, betraktar havet, måsarna som cirklar sakta.

Han har drömt om den läckande båten som en likkista. Samtidigt är den en luftfarkost högt uppe i luften, utan vingar. Med barnen svävar han över ett bråddjup, ser botten under. Nära, giftig.

Han sover inte mer den natten.