»Att prata om det här är som julafton för mig!«
Det utbrast författaren Malin Haawind halvvägs in i vårt fyrtio minuter långa samtal där vi uteslutande avhandlade ämnet prologer.
Vi hade nagelfarit de allra första sidorna i hennes nya roman om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg. En finkalibrerad och stämgaffelsren prolog, tudelad till formen, där läsaren i första delen möter romanens protagonist då hon står i ett kök med en bröddeg framför sig, och i den andra delen får veta att hon kommer att ta sitt liv i Vätterns iskalla vatten.
Ett fyrtio minuter långt samtal om några få sidor. Hur mycket kan man säga?
Hur mycket som helst, visade det sig. Varför valde Malin Haawind en prolog som bestod av två delar? Varför kliver en författarröst in i början? Varför avslöjar hon så tidigt hur berättelsen ska sluta? Den första allra meningen, varför valde hon just den? Vilken känsla tar läsaren med sig in i berättelsen efter att ha läst prologen, tror hon?
Till exempel. Fast det visste jag ju, att det skulle finnas mycket att prata om. En sak vi på Skriva vid det här laget vet säkert är att både vi, författarna som intervjuas och ni som läser tycker om när det blir riktigt, riktigt djupgående och skrivspecifikt. När alla frågat Karin Smirnoff om varför hennes Millenniumböcker utspelar sig i norra Sverige blir förstås både hon och läsarna glada av ett samtal om litterära tempoväxlingar. När Sara Gordan för femtioelfte gången fått förklara att Natten inte är en självbiografi utan en roman, är det säkert upplyftande att få prata om hur hon byggde upp romanens närvaro och om »skrivandets absoluta nollpunkt«. Och när Jonas Brun inte har mer att säga om hur det är när ens mamma drabbas av demenssjukdom, blir han nog lättad av att istället få skärskåda romanens kronologi och förklara varför han valde att berätta baklänges.
När det gäller skönlitteratur talar man ofta om läsarlöften. Här kommer ett dito från oss: så länge ni vill hänga med oss lovar vi att regelbundet uppehålla oss alldeles för länge vid alldeles för smala aspekter av skrivandets hantverk.
Veckans …
… framtidsplaner
Tranorna flyger söderut men jag tar tåget i motsatt riktning för att träffa en omtalad och haussad svensk debutant. Jag har inte flugit sedan 2021 och har för avsikt att göra det så sällan som möjligt, och kan konstatera att även med egen sovkupé och förstaklassfrukost är det hälften så billigt att ta tåget jämfört med SAS.
… Skrivasnack
En intressant spaning på Bokmässan, från vår horisont, är att de flesta av er som kommer fram berättar att ni gillar fredagsbreven. Det gör oss förstås oerhört glada och tacksamma (att skriva dem är behäftat med inte så lite prestationsångest vissa veckor) men bara så att vi inte missförstår: ni gillar tidningen också, eller hur?
… tävling
Fem författare av historiska romanstarter kommer att vinna ett värdefullt förläggarutlåtande. En av dem belönas dessutom med 10 000 kronor. Fram till midnatt på måndag kan du skicka oss första kapitlet i en historisk roman – de fullständiga tävlingsreglerna finns på här.
… Nobelprissuck
Inom berättande journalistik finns en dödssynd; att redogöra för att/hur en intervjuperson dricker kaffe. Det anses (med rätta) som meningslös utfyllnad som i nästan inget fall tillför någonting i läsningen, för vem fan dricker inte kaffe? Vad säger det om någons själ, liv eller personlighet? Motsvarigheten när det gäller rapporteringen kring Nobelpristagaren i litteratur är att ingående beskriva stämningen i Börssalen samt den ständige sekreterarens utseende, kroppsspråk och blick. Det är mördande intetsägande.
En ny nivå tas läsningen till när jag först läser Alex Schulmans DN-beskrivning av Börssalen och Mats Malm, för att sedan ta mig till Aftonbladet och kolumnisten Oisín Cantwells text där Cantwell – efter att ha beskrivit Börssalen och Mats Malm – går vidare till att skildra hur Alex Schulman ser ut när han sitter och väntar, eller nej, han beskriver egentligen laptopen Schulman har med sig till Börssalen.
En kopp kaffe på det?
Läs hellre Skrivas systertidning Offsides chefredaktör Johan Orrenius vid det här laget kultförklarade sammanställning där han låter olika fotbollsprofiler reagera på årets Nobelpristagare i litteratur. Landar i Offsides medlemmars mejlkorgar i dag. Så här lät det förra året.
