Jonas Brun: »Textens rörelse återger de minnen som försvinner«

När Jonas Brun skulle skriva om sin mammas ­demenssjukdom valde han att börja med slutet. För Skriva förklarar han hur baklängesberättandet skapar dramaturgiska effekter.

Hon minns inte börjar med din mammas sista tid i livet. Sedan rullas historien upp baklänges. Hur kom det sig att du skrev så?

– Jag började anteckna redan när mamma diagnostiserades med Alzheimer. Mamma var sjuk i sju år, och från början skrev jag bara för min egen skull, men när jag började gå tillbaka i anteckningarna såg jag att där fanns saker som kanske kunde vara av värde även för andra. Inledningsvis tänkte jag att Hon minns inte skulle ha en konventionell struktur, men under själva skrivandet hoppade jag lite fram och tillbaka i kronologin. Jag tycker ofta att det kan göra arbetet mer intressant, det kan bli tradigt att bara röra sig framåt. Och när jag började skriva den scen som skulle bli slutet insåg jag att det faktiskt gick att börja historien där. Så jag prövade att vända på kronologin, och tyckte att det skapade en effekt som blev intressant i förhållande till innehållet. Den som läser vet i början lika lite som en person som tappat sitt minne.

Jonas Brun

Född: 1979 i Stockholm.

Bor: Stockholm.

Bakgrund: Debuterade 2004 med romanen Den andra tiden. Har sedan dess givit ut ett antal romaner och diktsamlingar och fått essäer, noveller och dikter publicerade i dagstidningar och tidskrifter. Mottog 2013 Sveriges Radios romanpris för Skuggland. Arbetar som psykolog.

Annons

Utgivning i urval: Hon minns inte (2021), Omsorg (2019), Ingen jämfört med dig (2018), Skuggland (2012), Vindtunnel (2010), Det amfibiska hjärtat (2009).

Där boken börjar, i slutet av sjukdomen, har din mammas demens gått långt. Hon har förlorat förmågor som att tala och få ögonkontakt.

– Det finns ju många berättelser om den här sortens sjukdom som följer den naturliga kronologin: det börjar med att någon är frisk eller får en diagnos, sedan får man följa hur personen blir sämre, tappar förmåga efter förmåga och blir mer och mer avskalad. Till exempel filmen The Father, där Anthony Hopkins spelar en far som blir dement, är uppbyggd på det sättet. Jag tycker visserligen mycket om just den filmen, men jag insåg att det också gick att göra tvärtom. Att texten i sin rörelse återger de minnen och förmågor som försvinner. Jag ville att den som läst klart boken skulle ha med sig en bild av hur min mamma var innan hon blev sjuk.

– Vilken form man bör välja beror nog också på läsarens förkunskaper. Demensförloppets berättelse är välkänd och tydlig. Då är en sådan berättelse ganska tacksam att vända på eller bråka med, för grunden är någonting som alla känner till. En superkomplicerad intrig, Krig och fred till exempel, hade varit oerhört mycket svårare att gå iland med. Läsaren hade antagligen tänkt: »Varför gör författaren så här, det är bara idiotiskt.« Haha.

Kändes formvalet självklart?

– Först hann jag alltså komma ganska långt med att sortera mina anteckningar i en konventionell kronologi. Ett tag hade jag också någon idé om att skriva någonting mer poetiskt eller konceptuellt, men det kändes lite för magert, jag hade mycket mer att säga. Sedan märkte jag att den här stränga grundformen gjorde att jag kunde skriva mer associativt. Minnen öppnade sig och ledde till fler minnen och tankar. Jag har ju också kapitelinledningarna som fungerar som en överbyggnad.

Ja, varje kapitel inleds på samma sätt – »Hon minns inte …« – och sedan beskriver du saker din mamma inte längre kommer ihåg. I bokens början handlar det om basala saker – »Hon minns inte att det är henne jag menar när jag säger mamma.«

– Precis, men i varje stycke finns det ändå frihet. Det här associativa skrivandet kunde ta mig ganska långt bort från de första »Hon minns inte«meningarna.

Annons

Jonas råd till dig som vill experimentera med formatet:

• Pröva olika sätt att skriva. Fundera över hur formen ska spegla innehållet och vice versa.

• Läs mycket och lägg märke till hur texterna är uppbyggda. Läs särskilt författare som använder form på ett extremt och konsekvent sätt, som Inger Christensen och Italo Calvino.

• Spara tidigare versioner av texten. Ibland visar sig en idé vara en återvändsgränd.

Det här sättet att berätta gör också att dina reflektioner och reaktioner får ta större plats i texten.

– För mig var det det enda sättet skriva om demens. Mammas sjukdomsförlopp var snabbt och aggressivt. Ganska snart blev hon en person som inte kunde föra sin egen talan. Det är ju en del av demenssjukdom, att någon till sist förlorar sig själv och att de runtomkring försöker träda in så gott de kan. Jag ville reflektera över frågorna jag inte längre kan få svar på, det jag aldrig får veta. 

Vilka dramaturgiska effekter ville du skapa med baklängeskronologin?

– Jag ville att frågan om minnet skulle finnas genom texten. Det jag insåg när jag vände på det, är att det uppstår en effekt när läsaren inledningsvis inte vet någonting. Som någon som förlorat sitt minne upplever hur man plötsligt bara befinner sig i situationer – en operation, eller en flytt.

– Ett problem man ställs inför som författare är också hur man ska placera ut all den information läsaren behöver för att förstå. Det riskerar ofta att bli framtungt, men genom att vända på kronologin behövde jag inte säga så mycket i början om mammas liv för att läsaren skulle hänga med. Jag kunde helt enkelt placera information där det kändes naturligt.

Blev det lättare att skriva med en så tydlig form?

– Både lättare och svårare. Det underlättade att jag hade mycket material redan från början, sådant jag skrivit i förbigående. Men sedan uppstod frågan om vad som skulle vara med och inte. Hade jag tagit med allt hade det blivit en extremt statisk bok. Vad var viktigt? Inte för mig, utan viktigt för boken? Det avvägandet var svårt. Jag valde att ha en ganska lätt stil, själva prosan skulle inte vara knölig eller svår.

– Det var också svårt att hålla baklängeskronologin. Det är svårt att tänka baklänges. Jag tror att det nästan är en kognitiv mekanism, man tänker tid från då till nu, helt enkelt. Jag blev till slut också lite blind för texten efter att ha suttit och glott konstant på den i månader. Jag hade stor hjälp av min redaktör, hon identifierade flera ställen där jag av misstag råkat skriva kronologiskt.

Hade du några andra farhågor?

– Framförallt är väl farhågan alltid, när man på något sätt aktivt laborerar med form, att stänga läsaren ute. Att berättelsen ska bli obegriplig. Men den här boken verkar bli läst och det är jag väldigt glad över.

Ur memoaren Hon minns inte:

»Hon minns inte att hon ska åka tillbaka till demensboendet.

I bilen är hon arg, hon kämpar fram orden: Man måste. Att man. Åka. När jag och pappa ska gå följer hon efter oss i korridoren. G jobbar kvällspasset, milt försöker han locka henne med både godis och mer julmat. Till sist kan pappa och jag stiga in i hissen och åka tillbaka. Vi värmer rester, häller upp öl, lutar oss tillbaka som man gör efter en stor ansträngning, när man baxat något i mål tillsammans, som skådespelare efter föreställningen, och vi säger till varandra att detta var den bästa jul vi förmådde ge henne.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #6 2021 (06 december 2021) och är skriven av .