Jonas Brun: »Textens rörelse återger de minnen som försvinner«

Hon minns inte börjar med din mammas sista tid i livet. Sedan rullas historien upp baklänges. Hur kom det sig att du skrev så?

– Jag började anteckna redan när mamma diagnostiserades med Alzheimer. Mamma var sjuk i sju år, och från början skrev jag bara för min egen skull, men när jag började gå tillbaka i anteckningarna såg jag att där fanns saker som kanske kunde vara av värde även för andra. Inledningsvis tänkte jag att Hon minns inte skulle ha en konventionell struktur, men under själva skrivandet hoppade jag lite fram och tillbaka i kronologin. Jag tycker ofta att det kan göra arbetet mer intressant, det kan bli tradigt att bara röra sig framåt. Och när jag började skriva den scen som skulle bli slutet insåg jag att det faktiskt gick att börja historien där. Så jag prövade att vända på kronologin, och tyckte att det skapade en effekt som blev intressant i förhållande till innehållet. Den som läser vet i början lika lite som en person som tappat sitt minne.

Där boken börjar, i slutet av sjukdomen, har din mammas demens gått långt. Hon har förlorat förmågor som att tala och få ögonkontakt.