Malin Haawind om prologer

Vilken funktion fyller prologen i en roman?

– När den gör sitt jobb fungerar den som en stämgaffel. Med prologen kan man slå an en ton och säga till läsaren: »Det är den här stämningen och världen du ska få kliva in i.« Prologen väcker intresse, pekar framåt, representerar hela berättelsen utan att vara hela berättelsen. Dessutom kan man som författare ta sig större friheter rent litterärt. En välskriven prolog kan stå för sig själv, som ett eget prosalyriskt konstverk, i allra bästa fall. Man kan frångå det som är berättelsens övriga ramar och regler.

I dina tre första böcker – en trilogi – sätter prologerna framförallt stämningen. I din nya Den som följer en stjärna vänder inte om, om Ellen Keys hushållerska Malin Blomsterberg, tar prologen mer plats. Den är tudelad, och i första delen möter vi Malin där hon står och knådar deg.

– Ja, och boken börjar med en mycket enkel och avskalad mening: »Det står en kvinna i ett kök.« Jag kände så starkt redan från början att så skulle den här boken börja. Där står hon! Den meningen sätter tonen, och även om scenen är skissartad får läsaren en hel del med sig: hur gammal Malin är, vilken samhällsklass hon tillhör, att hon har en längtan och är på väg någonstans. Och så får man som läsare en känsla för själva tiden, vilket är viktigt när man skriver historiskt.