Jag försöker skriva om vanligt folk och utan att de skjuter varandra eller gör så särskilt dramatiska saker. Men de har den där gnagande lilla ångesten. Den där skräcken strax under ytan.
Snabba tips
Jag gillar att ha en till synes vardaglig infattning, och sedan slänga in någon form av granat. Sedan får man upptäcka hur personerna förhåller sig till den där granatsmällen.
Den stora litteraturen handlar ofta om de svåraste, obehagligaste, äckligaste aspekterna av livet.
Ett tips är att tänka på att man har många sidor i sin egen personlighet. Ta en eller ett par av dem och förstärk dem.
Litteratur handlar om att skriva känslor. Det är inte viktigt huruvida man sitter på en begravning och gråter eller står i skogen och gråter utan det gäller att gestalta känslan av att gråta.
Du behöver bara dra upp några enkla linjer. Lita på läsarens fantasi för det är det bästa effektcentrat som finns.
Det blir inte spännande att skriva om jag vet exakt allt. Jag måste vara nyfiken, måste undra vad som ska hända.
En jag-berättelse kan bygga upp en överenskommelse med läsarna att ›jag vet inte riktigt vad som har påverkat att det här har blivit som det blivit, men nu ska vi försöka att ta reda på det tillsammans‹. Man kan låta romanen vara en kunskapsprocess, där läsaren tillsammans med författaren går från klarhet till klarhet.
Jag tror att alla människor bär på några personliga urbilder. Situationer eller impressioner, någon som gjort starkt intryck på en.
Tonfall, röster och ordval reflekterar karaktärerna och jag funderade mycket på vilket språk de skulle ha inför den här boken. Jag jobbar hårt med att hitta ord som passar varje person, letar slanguttryck och försöker fånga deras känsloliv.