Johan Theorin Bild: Nicke Johansson

Johan Theorin: Låt människorna besjäla miljön när du skriver spänning

Miljön är ju väldigt viktig i mina böcker. Målet är att varje berättelse bara ska kunna utspela sig på just den platsen jag valt och ingen annanstans. Landskapet kan nästan bli som en egen karaktär, som inspirerar mig i skrivandet och påverkar historien. Men samtidigt är det viktigt att det alltid är människorna som är i fokus. Miljön omkring dem gör dem bara tydligare.

När jag var i 20-årsåldern och hade börjat skriva noveller läste jag en bok om skrivande av författaren John Gardner, och där fanns en övning där man skulle beskriva en skogssjö betraktad av två olika personer. Först var det en man som just hade mött sitt livs stora kärlek – men man fick inte nämna mannen eller kärleken, bara sjön. Nästa skrivuppgift var en beskrivning av sjön genom ögonen på en man som just hade mördat sin bäste vän. Det var ju samma sjö och den borde ha sett likadan ut, men ju mer man gör de skrivövningarna, desto mer inser man hur olika en plats kan framstå beroende på vad den som betraktar den har upplevt. Man kan till exempel tänka sig att sjön verkar mycket mörkare och djupare och mer hotfull när den betraktas av mördaren än av älskaren.

Så miljöbeskrivningarna påverkas av hur de personer vi skildrar mår och tänker, och säger i sin tur mycket om människorna.

1. Ge lagom mycket information

Det gäller att inte berätta för mycket och inte för lite. Ett nybörjarmisstag kan vara att man fyller första kapitlet med mängder av information om huvudpersonen. Men en massa fakta i början tynger bara berättelsen. Ett annat vanligt misstag är att man skriver fyra sidor med dialog det första man gör. Och de där pratbubblorna hänger bara i luften, man vet knappt vem det är som pratar, och man blir inte indragen i historien.

Lästips! Så här skapar du en alldaglig och alldeles vanlig seriemördare. Betydligt mer unik och läskig än alla klyschiga superskurkar du läst om under de senaste 30 åren.

Ibland möter man också den här inledningen i en deckare: ”Hon sprang för sitt liv. Hon hörde andetagen bakom sig och stegen som kom närmare…” och så vidare. Man har ingen aning om vem det är, bara att det är en ”hon” som springer. Som läsare blir man kanske milt intresserad, men inte särskilt engagerad känslomässigt.

Annons

Ett tips är att alltid börja med att ge personerna ett namn och ett yrke. Och ge dem ett problem direkt, någon sorts konflikt. Och även om man så klart kan ha någon som springer för sitt liv så tror jag faktiskt att det är intressantare om man först låter henne ha svårt att hitta en parkeringsplats. Man kanske får veta att hon är stressad till ett möte men precis när hon ska svänga in på en ledig parkeringsruta så rusar någon ut framför bilen, och det kanske är någon som vill skada henne, eller som akut behöver hjälp. Alltså: låt läsaren få lite mänsklig kontakt med huvudpersonen innan den dramatiska jakten börjar.

2. Anteckna mycket

För mig börjar arbetet med mina historier oftast med just karaktärerna. Och oftast mår de dåligt av någon anledning. Det är ju en sorts konflikt i sig, att man mår dåligt, att det finns något oförlöst som driver berättelsen vidare. Oftast finns det ett brott i bakgrunden, eller en annan tragedi. Jag gör inga långa listor över personernas bakgrund, utan beskriver dem i olika situationer. På det sättet lär jag känna dem, när jag ser hur de reagerar inför olika utmaningar de ställs inför.

För varje roman jag skrivit har jag haft ett kollegieblock där jag skriver ner tankar och idéer hela tiden. Sedan försöker jag skriva berättelsen kronologiskt, från början till slut, men kan ofta komma på något som jag tror att jag kan använda längre fram.

Även i vår elektroniska tidsålder är det alltid bra att ha en anteckningsbok med sig. Batterierna tar aldrig slut och de går att öppna på en halv sekund. Då kan jag få ner idéerna snabbt, även om jag vaknar mitt i natten och kommer på något.

3. Låt varje kapitel leda vidare

Det gäller att hela tiden ha någonting som får en att fortsätta läsa, något som inte har fått sin förklaring. Alla trådar ska inte knytas ihop förrän på slutet. Själv kan jag ha en aning om hur det ska sluta, men det är inte säkert att det blir så. Historien växer fram eftersom.

Jag brukar försöka avsluta varje kapitel med någonting intressant som gör att det blir en övergång till nästa, så att det inte känns som en avslutad novell. Det ska vara någonting som leder vidare. Ibland kan jag också sluta i ett väldigt dramatiskt skede. I Sankta Psyko avslutade jag till exempel ett kapitel med att huvudpersonen står ensam i en mörk källare och plötsligt hör en hiss närma sig. Det var ju ett rätt billigt knep, men om läsaren bara bryr sig om karaktären vid det laget så blir det kusligt. Fast cliffhangers får aldrig bli krystade och de måste ha betydelse för historien. Ibland har jag läst deckare där ett kapitel slutar med en skugga som dyker upp utanför ett fönster. Sedan börjar nästa kapitel med att det bara var en ofarlig granne som vill låna socker. Då känner man sig lite blåst.

Det viktigaste för en spänningsförfattare är förstås att läsaren ska ställa sig en enda fråga hela tiden, och det är bara fyra ord: HUR SKA DET GÅ?

Annons

Det målet är väldigt svårt att uppfylla, men om man klarar att få läsaren att undra det från början till slut, då har man skrivit en spännande roman.

Lästips! Hur skriver man en bok så fängslande att läsaren inte kan lägga den ifrån sig? Här få du tips direkt från den amerikanska bästsäljande författaren Elizabeth Sims.