Mona Monasar står ensam i strålkastarljuset på scenen i Musikens hus konserthall i Göteborg. Det är en kylig kväll i början av mars.
– Jag vill skriva om de vackra vita snöflingorna, inte om känslan av att försöka fånga dem. Jag vill skriva om hur universum trollbinder mig, att jag är en supernova utan gräns.
Jag önskade är den första dikten Mona skrev till sin debutbok, och den första hon läser upp i kväll. Hon hittar rytmen efter första meningen. Publikens uppmärksamhet får hon redan efter första ordet. Hon tittar mest ned i boken när hon läser, för att inte missa något ord.
Det är föreningen Forum för poesi och prosa som anordnat kvällens författarframträdanden. Temat är »Broar«. Broar mellan människor. Broar som gått sönder. Vad håller egentligen en bro för? De som framträder har fått tolka fritt. Det är mörkt i lokalen, förutom på scenen där Mona står, och tvärs över rummet där barens ljus lyser upp.
