ATT DANA ETT VIDUNDER
Det var tydligare då. Det var en annan, väldigt annorlunda tid. Kanske en litet bättre men också verkligen en mycket enklare tid. Den enskilde människans liv var, -enbart på gott, vida underordnat Det Stora Partiets allsmäktiga vilja.
Det bara var så. Skulle alltid vara så. Fanns ingen anledning att fundera över det. Alla hade det bra, man byggde stora hus, dagis, skolor och vägar. Framtiden var ljus. Resurserna räckte till allt och alla. Alla var välkomna.
Och tågen gick i tid.
I huset i den lilla rara radhusidyllen i folkhemmet satt jag och min lillasyster på mattan i entréhallen och lekte med bilar respektive dockor. Detta var faktisk helt i sin ordning vid denna tid. Det var som sagt länge sedan nu. Mycket länge sedan.
Lillasyster hade på sig en så fin klänning som Mamma hade virkat bland de andra tanterna på ”syjuttan” där de satt och sydde, umgicks och drack vin. De blev alltid så glada, Verkade att ha så roligt tillsammans. Klänningen var vit och blå med en gul rundel över magen. Vi väntade på Pappa som nästan alltid kom hem när klockans visare visade en femma och en sexa. Mamma stod och gnolade i köket. Hon ordnade, som alltid, god mat i dag igen. Det luktade så gott. Sjömansbiff.
Jag förstod, ty det hade min Mamma förklarat för mig, att det på andra sidan jorden fanns barn som inte alltid fick mat och som var mycket hungriga. Därför skulle jag äta upp min mat, inte slänga något och lägga några slantar av veckopengen i den där sparbössan med en liten afrikapojke på som stod på marmorhyllan i höjd med matbordet.
Fast han såg ju faktiskt glad ut?
Kanske hade just han fått mat i dag?
Jag undrade över det där med att äta upp. Vore det inte bättre att skicka maten som blev över direkt till den där pojken i ”Bjaffra” som de vuxna brukade kalla det?
Ytterdörren öppnades plötsligt och in kom Pappa.
Det var något som inte stämde. Han gick, utan de vanliga kramarna och tjoandena, rätt förbi mig och min syster, tittade inte ens åt oss. Han gick rakt fram till det stora bruna skåpet i vardagsrummet. Tog fram den där flaskan som han bara öppnade på fredagar, och drack direkt ett jättestort glas. Och så ett till.
Konstigt, det var väl bara onsdag? -Sådant där ser små observatörer.
Mamma kom farande. Jag kom ihåg att hon i farten torkade händerna på sitt förkläde. Det luktade lök.
-Men, Runar -hur är det? Vad har hänt?
Mamma höll om honom. Han bara satt. När han rörde sig så föll det glasbitar ur de där fickorna som satt längs ner på byxorna och där ingen av de stora, de vuxna konstigt nog aldrig någonsin verkade stoppa någonting.
Jag hörde inte allt, -det var nog inte heller Mamma och Pappas mening att jag och Lillasyster skulle göra det.
Pappa jobbade på ett stort företag som arbetade med något nytt som hette datamaskiner och som kom från något som hette Amerika och som låg långt, långt bort hade Pappa berättat. Under eftermiddagen hade människor som inte tyckte om vare sig Amerika, Pappas jobb eller något konstigt krig någonstans jättelångt bort bråkat utanför kontoret och kastat sten på Pappas kontor. De hade slagit sönder fönster och slagit sådana som jobbade där och jagat dem.
Det hade kommit poliser men de hade inte, -Och detta fick jag veta först långt senare, på politisk-administrativ order inte fått ingripa. Länspolismästaren som gav order till polisorganisationen var ju givetvis partimedlem. Partiet tyckte det såg illa ut. Man kanske skulle börja att tala om polisbrutalitet.
En otänkbar spricka i trygghetens fasad. Passade sig inte i det trygga, fina folkhemmet.
-Låt dräggen slå ut dem. Sedan plockar ni in dem också. -Blanda inte in oss, tjöt Länspolismästaren.
Det fanns människor som tyckte att allt det här var fel. Men det var så bra ordnat här så att man hjälpte dem så att de fick komma in på sjukhus sedan bara fick komma ut när de hade blivit friska igen och tyckte rätt saker. Det tyckte jag lät bra! Att hjälpa dem som hade det svårt.
Vid Pappas kontor hade en vaktmästare som hade bett om hjälp av polisen slagits ner av dem. Varefter han blev liggande på gatan.
Av Polisen alltså. -I Sverige. -Då.
Pappa drack ännu mer och kallade de som bråkade för ”huliganer” och ”Kommenistrer”.
Det var ännu konstigare. Jag kände till att en släkting, en gammal farbror, eller pappas morbror tror jag som var präst i en stad någonstans där de pratade ett annorlunda språk och som han också kallades kommenister. Men varför skulle en präst vilja slå någon?
Jag förstod inte varför någon skulle vilja vara dum mot min pappa. -Hur kunde någon? Pappa som ju var så snäll.
Jag blev jättearg. Men en sak förstod jag. Det här skulle de få igen för. Man gör inte så mot Pappa. Man gör inte så mot någon, -alls! Över huvud taget. Man skall vara snäll mot alla.
Som den lille pojken på sparbössan.
Jag förstod att jag just nu inte kunde göra något åt det hela, även om jag ville. Jag var bara fem år, -snart sex. Jag visste inte så mycket, men en sak visste jag; en dag skulle jag bli stor, och stark, -jättestark! När jag blivit det så skulle jag träffa de där som bråkade och var dumma mot Pappa och andra människor, göra illa dem -slå dem, kanske så att de gick sönder!
-En dag ni, -Vänta ni bara! –En dag!
