Helvete. Helvetes jävla skit. Illamåendet sköljer över mig innan jag ens hinner öppna ögonen. Jag sväljer hårt och ligger blickstilla för att tvinga bort spyan. Blundar men vet att jag inte borde ha vaknat upp i den här sängen. Mina lakan är aldrig så här mjuka och lena. De här är satinvävda och doftar rent utan att lukta sköljmedel. Mina luktar gammalt vin och är fulla av smulor. I den här finns inga smulor och det enda som stinker vin är jag.
En lätt doft av Rituals Jing letar sig fram till sängen. Ah, Clarion Hotel. Så klart. Vilket? Ett där personalen känner igen mig? Jag kanske kan muta dem till att ge mig en sen utcheckning så att jag slipper åka hem innan det är dags att gå på igen. För en sekund funderar jag på att låta spyan komma men sväljer ner den. Man är väl en dam? En dam sölar inte ner sig själv. Herregud.
Jag letar efter något som kan få bort smaken i munnen men försommarljuset är oförsonligt så jag blundar snabbt. Den skira grönskan utanför rummet lovar sommarlov och segling på Mälaren. Ljuset är så brutalt. Klarar det inte. Novembermörkret är behagligare för sådana som mig. Livet är så mycket enklare när det finns ett mörker som bakgrund. Men jag hade rätt om hotellet. Det är ett av Stordalens.
Mina kläder ligger på fåtöljen, prydligt hopvikta. Läderkorsetten. Hotpantsen. Handväskan. Handväskan! Jag hoppas vid gud att mobilen är där. Måste kolla snart men inte riktigt än. Inte redo att fly från sängen. Mina skor, utstuderade även för att vara från Pleaser Shoes, står nedanför sammetsfåtöljen. Inte en chans i helvete att det var jag som ställde dem där. Jag måste ha träffat en sådan där ordningsam en; med rutig ljusblå skjorta och beigea chinos. En ingenjör. En mellanchef. En mellanchefs-incel. En inceljör.
Det ligger en kondom i papperskorgen bredvid sängen. Han kanske hade en fru hemma? Jag vänder mig om. Försiktigt för att inte kräkas igen. Värdighet, sötnos, behåll den. Lyfter på en servett i papperskorgen och tar upp kondomen. Tom inuti men med den omisskännliga lukten av bajs på utsidan. Jag rafsar igenom papperskorgen på jakt efter fler. Kondomer är som kantareller, hittar du en så kan du vara säker på att det finns fler. Under snusdosan, bredvid en champagnekork ligger två till. Flaskan som korken måste ha tillhört ligger på golvet. Tre glas omringar den som ett stilleben iscensatt för Instagram. Ett av glasen bär röda märken från läppstift. Femme Fatale.
Måste ha något att äta. Jag tar sikte på påsen med torrostade jordnötter som har fallit ner på heltäckningsmattan bredvid sängen. En fördel med att vakna upp på hotell är att mattorna dämpar alla ljud. En nackdel är att rummen har speglar överallt. Det spelar ingen roll var man är; man ser sig själv överallt. Det är den narcissistiska drömmen.
Fy fan, det är ett vrak som möter mig i spegeln. Lösögonfransarna är det enda som sitter fast från kvällen innan, resten av ansiktet är borta. Fransarna gjorde sig mycket bättre på andra sidan midnatt. De första släpper snabbt men mitt vänstra öga har reagerat på franslimmet. Det har svullnat och fransarna har kletat sig fast så jag sliter loss några av mina egna tillsammans med de falska. Smärtan lindrar ångesten men jag får inte falla i den fällan igen. Har lagt ner tillräckligt mycket pengar på terapi för att inte tillåta mig själv att börja om med den skiten. Det är bökigt för tjejerna i sminket att dölja mina ärr och de slutar aldrig att gnälla över det. Men vem fan går igenom livet utan ärr?
Jag behöver en drink. Dörren till minibaren står på glänt så jag hasar ner mot fotändan och petar upp dörren med foten. En liten flaska rött finns kvar. Det duger. Jag kravlar ur sängen, bryr mig inte om att skyla mig, vem ska se mig? Utanför fönstret skymtar Eriksdalsbadet. De tunna vita gardinerna som ska skymma sikten är fördragna och jag inser att ingen vet var jag är. Skulle jag kliva ut genom fönstret och falla ner mot asfalten och in i döden skulle alla undra vad jag hade i Stockholm att göra. Kan se rubrikerna framför mig. Jag skjuter bort tanken på att falla. Förbjudet. Har lovat barnen att inte göra något.
Ljudet när jag öppnar flaskan är så välbekant att det känns som att jag är hemma. Bara dyrare vin. Jag silar det genom tänderna i ett försök att få bort beläggningen som gör tänderna skrovliga. Jag slår mig ner i fåtöljen, struntar i att fösa bort mina kläder, och ser mig om. Jag möter min blick i spegeln. Den doftar så mycket av ångest att jag hade önskat en rejäl kuk eller två som kunde knulla mig till glömska.
Jag lägger mig på sängen en stund innan det är dags att fånga dagen, ta vara på tillfället och bli mitt allra bästa jag. Ångesten pockar på uppmärksamhet när jag ser ett kuvert med mitt namn på nattduksbordet. Hur kunde jag missa det? Jag funderar på att bara slänga det men oklarhet skapar katastrofscenarion och även om jag briljerar i att skapa dem ska jag ”träna på att möta verkligheten som den är”.
Tre röda, släta femhundringar direkt från en bankomat ligger i kuvertet. Jag stirrar på dem. Femtonhundra spänn för att få knulla mig.
Den här gången bryr jag mig inte om att försöka stoppa spyan som fått färg av rödvinet. Skiter i att det blir fläckar på Stordalens lakan. Rummet krymper och luften har tagit slut. Jag måste ut. Bort och ut. Måste få luft.
Samtidigt sköljer lättnaden över mig. De vet inte att det är jag. Barnen kommer aldrig att få veta. Jag slipper se mig själv på nyheterna. De knullade en hora och inte mig. Inte Clara.
