Min dagbok:
Sandra Beijer

Författare och manusförfattare, född 1984. Driver en av ­Sveriges största bloggar på Elle.se. Har ­publicerat tre romaner, senast Mellan oss (2019). Arbetar just nu på ett TV-seriemanus utifrån egna romanen Allt som blir kvar. Serien ska sändas på SVT 2022.

»Jag har skrivit dagbok så länge jag kan minnas. Att få vara ifred med mina tankar och skriva ner dem på papper har alltid känts viktigt.

Redan när jag var liten ville jag bli författare. Kanske var det också därför jag var så mån om att skriva dagbok tidigt. I sexårsåldern var det en hel del dramatiska noteringar, som: ›I dag såg jag en död fågel i parken.‹ När jag var tolv år var det mer: ›Kristoffer! hjärta, hjärta.‹

Dagboken var superviktig när jag var tonåring, inte minst eftersom jag var övertygad om att jag var ensam i världen med mina känslor. Den blev min bästa vän. Den enda som riktigt lyssnade.

Jag startade min blogg 2005, när jag var 20 år. Sakta men säkert ersatte den det vanliga dagboksskrivandet. 

I dag jobbar jag med att skriva dagbok, kan man kanske säga.

Sandras dagbok

Annons

Hur länge? »Sedan jag var fem år, i olika former.«

Hur mycket? »Två gånger varje dag.«

Vem får läsa? »Alla, 150 000 i veckan för att vara exakt.«

Den stora skillnaden mellan privat dagbok och offentlig dagboksblogg är att i den senare skriver jag aldrig i affekt. Jag kan absolut blotta känslor och sådant som gör ont på riktigt. Men när jag gör det sparar jag det först som ett utkast och publicerar efter ett tag. Ibland flera veckor senare, ibland flera år. Jag trycker aldrig på publiceringsknappen direkt. Det får komma ut senare, när jag kommit till sans och kan definiera vad som hänt på ett bättre sätt. 

Första gången jag blottade privata känslor på bloggen var 2012 när jag blev lämnad av en kille och var otroligt ledsen över det. Det var svårt. Särskilt med tanke på att det då, för tio år sedan, var väldigt ovanligt att lämna ut privata känslor på internet. Men jag insåg snart något viktigt: att visa sig sårbar är en styrka. Dessutom kändes det som om jag inte hade något val. Ska jag ha den här bloggen, resonerade jag, måste jag säga som det är nu – annars är det lika bra att lägga ner. 

Det där inlägget fick ett otroligt genomslag. 

Bloggen gick plötsligt från att vara en kanal för envägskommunikation till ett forum för brustna hjärtan. En massa människor öppnade sig i kommentarsfältet, vilket gjorde att jag kände mig mindre ensam. Det var som om dagboken själv svarade på mina innersta tankar. Det var fantastiskt!

Jag har också haft ett stort behov av att skriva ner situationer och händelser i mitt liv med det specifika syftet att inte glömma. Och det fungerar verkligen – dagboken och bloggen har gett mig ett otroligt minne. 

Annons

Man är bara sina minnen. Om man inte kommer ihåg, så krymper också livet.

Om jag bara sparar tankar i mitt huvud, så blir det ett enda stort surr. Men skriver jag ner dem förstår jag dem bättre – känslorna blir greppbara. Och det kan ju vara behjälpligt när jag ska beskriva en viss känsla i en roman. Eftersom dagboksskrivandet tränat upp minnet kan jag enkelt försätta mig i känslor från förr. 

Exempelvis hur det är att vara 15 år och få sitt hjärta krossat. 

Ärligt talat vet jag inte vem jag hade varit utan dagboksskrivandet. För mig är det hundra procent terapeutiskt. Jag vill påstå att jag överlever genom att skriva av mig.«

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #2 2021 (09 april 2021) och är skriven av .