Konsten att fånga en försvunnen värld

Patrik Svensson skrev om en utrotnings­hotad fisk och Linnea ­Axelsson om en hel kultur på väg bort. Mats Söderlund utforskar vår ­längtan efter berättelser om det som håller på att försvinna.

Din värld förändras allt fortare. Om bonde­samhällets människor kunde förutspå hur både deras egna och deras barns liv skulle gestalta sig, så är din framtid svår att förutsäga ens för några år. Det betyder att det språk du har för att skriva om dina erfarenheter eller drömmar snabbt blir förlegat. Ord som varp, klappträ eller harv är inte längre allmängods. Att förstå bibelrefererenser var förr lika självklart som att i dag anspela på Harry Potter. Begrepp och företeelser som tidigare tillhörde vardagen är plötsligt oförståeliga för de flesta. Kommer nästa generation att veta hur rökt ål smakar? Hur förhåller  de sig till begreppet »träsk«? Kommer de att kunna uppleva kalfjäll med fritt strövande renhjordar? 

Jag ser läsarnas längtan efter berättelser om förr, och hur nyss hänger ihop med nu och snart. Jag ser författarnas önskan att gestalta allt det som försvinner omärkligt men ändå rakt framför våra ögon. När mormor och morfars erfarenheter inte längre är giltiga, och du inte heller fått chansen att lära dig livet direkt ur deras händer – vem ska du vända dig till för att förstå? 

Vi behöver berättelser om och av människor som bär på de här erfarenheterna. Det kan vara vittneslitteratur där hela folkgrupper, byar, nationer, till och med landskap och djurarter, kommer till tals. Som Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte eller två nyliga Augustvinnare: Osebol av Marit Kapla och Aednan av Linnea Axelsson. Vi läser också böcker som Patrik Svenssons Ålevangeliet och Delia Owens Där ­kräftorna sjunger – med specialkunskap och egna erfarenheter som kläs i lysande språkdräkt når de ut till läsare som aldrig intresserat sig för vare sig träskmarker eller ålfiske.

De här berättelserna rör sig på en glidande skala från fackbok och litterärt reportage till ren skönlitteratur. Det handlar ofta om att ta in nya berättartekniker i skönlitteraturens formvärld. Och om ett researcharbete som man bara kan förstummas av. Forskare skriver skönlitteratur och författare blir ­forskare.

 

Jag tror också att den egna förankringen i det som ska berättas är viktig. Det är svårt att skriva berörande utan att själv vara berörd. Om du söker efter temat för din första bok är mitt tips att lyssna på vad hjärtat är fullt av. En blick i din bokhylla kan ge en vink. Vilka ämnen fångar dig? Vilka röda trådar finns i ditt eget liv? Vad längtar du efter? Vad saknar du?

För min del handlar det om tystnad och natur. Min uppväxt i en by i Västerbottens inland präglades av båda. Och de gör sig gällande i alla mina böcker. När jag skrev fantasytrilogin Ättlingarna om klimathotet och den nordiska naturen, på en grund av folktro och myter, höjde många på ögonbrynen. För mig var det bara ett sätt att fördjupa mina undersökningar och mitt engagemang. Jag har upplevt både den destruktiva tystnaden i den stränga sociala bykontrollen, och den fri­görande tystnaden på fjällvidderna. Och jag har sett skogslandskapet i Västerbotten brytas upp hygge för hygge. 

Annons

Det nostalgiska och historiska berättandet är en genre med lika många år på nacken som de undflyende mammut­hjordarna på neandertalarnas grottväggar. Men vad är det vi skriver fram när vi går på jakt efter försvunna världar i dag? 

Sökandet efter de värden vi inte längre nedlägger i vår direkta omgivning ska inte förväxlas med det historiska skrivandet. Historieböckerna gör anspråk på att skildra korrekta förlopp, verifierbara händelser, män­niskor, organisationer, städer, ja till och med väder. Det sökande som växer fram i dag handlar snarare om oss själva, vår rädsla att vi håller på att förlora oss. Osebol, Ålevangeliet och Aednan skriver inte bara fram biografiska och historiska fakta utan går på jakt efter lager i oss som vi inte kan vara utan. Det blir ett lika existentiellt sökande som ett sökande efter konkreta svar. Hur blev det så här? 

Poeten, essäisten och botanikern Sten Selander, mest känd för sina fjällskildringar, skrev för över 60 år sedan i Mark och Rymd: 

Vår historia kan aldrig bli fullt levande och fattbar för oss, ifall vi tror att den skog, som under tallösa generationer omslöt våra förfäders liv, bildade den ständigt närvarande bakgrunden för deras vardag och satte sin prägel på deras lynne, liknade de nutida kulturskogarna.

Det vi kallar skog i dag är något annat än den skog jag lärde mig spåra tjäder, älg och räv i. Som i sin tur var en annan än de skogar som fanns här innan dess, på den tiden när man spårade varg, lo och järv där. Harry Martinsons skogar i diktsamlingen ­Natur:

Mellan granstammarna flyr

skogsduvans befjädrade steg.

Tjädern dånar upp

Annons

i flyktbrak över rykande myrstack.

Kärrets stripiga gyttjedeg går över

i blåljungens milsvida getragg.

Jordbrukssamhället förändrade till­varon för samlare och jägare. Feodal­samhällets fall, rösträtten och den allmänna folkpensionen förändrade sedan långsamt livet för det stora folkflertalet. I dag försvinner verkligheter som många levt sitt liv i så snabbt att vi ofta inte ens förstår vad det var som hände.

Självklart uppstår då en längtan efter berättelser som bygger en konkret eller känslomässig brygga mellan då och nu. Och även om dagens »förr i tiden« ligger närmare än någonsin, och även om vi använder andra stilistiska grepp, så finns det en stark litterär tradition att ta rygg på.

Raden av älskade skildringar av forna tiders umbäranden och förlorade miljöer, kulturer och språk kan göras lång. Dagens berättare har sina föregångare i Linnéa Fjällstedt, Vilhelm Moberg, Per Anders Fogelström, Sara Lidman och Kerstin Ekman.

 

Yngve Ryd var ytterligare en författare som ägnade sig helhjärtat åt att dokumentera försvinnande världar. Under ett drygt kvartssekel, fram till tidigt 2000-tal, publicerade han böcker om språk, hantverk och kunnande på väg att dö ut. Själv läste jag tidigt Jägarliv i Jokkmokks fjällvärld som han gjorde tillsammans med fotografen Gunnar Edholm. De hade åkt runt till jägare som berättat om björnjakt med spjut och vargjakt på skidor; jägare som försörjde sig på päls, kröp in i järvlyor och låg ute till fjälls i alla upptänkliga väder veckor i sträck.

Jag läste intervjuerna som äventyrsberättelser när boken kom ut 1981. Ett slags true crime för en vildmarks­längtande tonåring. Så småningom hade jag också privilegiet att lära känna Ryd och några av de intervjuade männen. Som Börje Danielsson i Kvikk­jokk, som säger att »när man jagar mycket lär man sig djuren så väl att de blir som kamrater«. En gång tog han hem järvungar och födde upp dem, efter det såg han det lynniga rovdjuret med vänligare ögon. Och när han sköt sin sista björn fick han nästan dåligt samvete: »Den hade ju inte gjort något.« 

För mig stod de här vittnesmålen för en närhet och relation till naturen som jag själv strävade efter. När jag skrev Ättlingarna upplevde jag en stark drivkraft att på något sätt förmedla den känslan. Men vad ser läsaren när jag skriver »ljungpipare«? En fågel som är väl­bekant för många som fjällvandrat men som antagligen väldigt få av mina läsare någonsin mött. Lösningen blev att gestalta dess närvaro. Redan på första sidans tredje rad dyker de upp:

Ljungpiparna följde dem på håll, sprang framåtlutade mellan tuvorna, stannade till, sträckte på halsarna, höll koll. Tlu – i, lät de, tlu – i, spände sina svarta bröst, följde Jenny och pappa med ögonen, steg för steg, tuva för tuva, tills nästa spanare tog över. Jenny sökte deras blickar, de verkade så oroliga. Vad vill ni? tänkte hon. Vad säger ni?

 

Yngve Ryd samlade kunskap som för evigt skulle vara förlorad utan hans böcker. I förordet till Jägarliv i Jokkmokks fjällvärld skriver han: »Vi måste betona att inte en enda rad i denna bok hade blivit skriven om inte jägarna själva berättat. Vi har bara varit deras skrivbiträden.« 

Men det är nog bara halva sanningen. Att intervjua, redigera intervjuer och skapa en läsbar berättelse av materialet kräver sin egen skicklighet. Tänk bara på Nobelpristagaren ­Svetlana Aleksijevitjs dokumentär­romaner och de hundratals intervjuer som ligger till grund för hennes verk. 

Lilian Ryd, syster till Yngve Ryd, gjorde för sin del succé med boken Kvinnor i väglöst land. Faktaunder­laget utgjordes bland annat av 1 200 sidor transkriberade intervjuer med nybyggarkvinnor som mot alla odds överlevt och sörjt för sina familjer under extremt svåra förhållanden i de fjällnära trakterna i Jokkmokks kommun. Ur förordet: »Jag fann ett stort, oprövat forskningsområde, vita fläckar som bredde ut sig kant i kant till en hel okänd kontinent.« 

Detaljerna i nybyggarnas urgamla naturahushåll var på väg att försvinna. Redskapen multnade bort och den otroliga kunskapsrikedomen dog ut med människorna. »Jag fick börja från noll«, skriver hon, »och det är en av anledningarna till att det tagit nästan åtta år att få boken klar.« Hon intervjuade ögonvittnen födda 1890 och framåt, och visar hur handgreppen och teknikerna överfördes mellan generationerna: »De intervjuade skiljer noga mellan a) vad de själva lärt sig göra av någon äldre kunnig person, b) vad de endast sett göras, och c) vad de fått beskrivet för sig av närstående trovärdig person som själv har arbetat med det beskrivna.«

Så hittar du substans till din berättelse:

1. Sök igenom din närmaste omgivning. Kanske har du kunniga personer eller material i form av dagböcker eller annat som du kan använda.

2. Intervjua dina källor innan det är för sent. Helst redan i dag.

3. Inventera kunskapsläget. Vilka andra har skrivit om den här tiden, det här fenomenet, den här kunskapen?

4. Finns det föreningar eller organisationer som ägnar sig åt det du vill utforska?

5. Gör det där lilla extra, ge inte upp om du kommer till en återvändsgränd. Var beredd att resa, sök efter sinnes­intrycken, ljuset, dofterna, ljuden. 

6. Samla så mycket information du bara kan, men sovra i materialet. För många detaljer kan skymma din berättelse. 

Lilian Ryds slutsats i förordet pekar ut en rörelse i det förindustriella Sverige som fortfarande inte är färdigberättad: »Samma förtvivlade fattigdom och jordhunger som drev människor att utvandra till Nord- och Sydamerika förmådde nu folk att söka sig uppåt älvdalarna i det tillsynes karga Nord­sverige.«

Författaren Linnéa Fjällstedt, som skrev 15 böcker under sin livstid 1926–2015 och även var verksam som forskare, valde för sin del romanen som uttrycksform. Poas söner, som jag läste för många år sedan och som gjorde stort intryck på mig, skildrar en i dag nästan ofattbart svår kamp för överlevnad i den fjällnära vildmarken i början på 1900-talet. Den bygger på intervjuer med bröderna Axel och Johan Hamberg men jag undrar om den hade varit möjlig att skriva utan Fjällstedts egen uppväxt i samma tid och delvis samma miljö. Ibland är konsten inte att hitta det udda och annorlunda, utan att ta tillvara de berättelser som man har framför ögonen i sin egen tid, sitt eget liv.

 

För Patrik Svenssons del handlade det om att söka efter både sig själv, sin far och en bottenlevande fisk i Ålevangeliet. Den bygger till stor del på Svenssons relation med sin far, som gestaltas i självbiografiska kapitel, medan sidorna om ålgåtan lutar sig mot forskning. Boken är lika noggrant faktabaserad som den är vackert gestaltad och berättad. I inledningen skriver han: »Med Sargassohavet är det som med drömmen, du kan sällan helt säkert säga exakt när du träder in eller ut, du kan bara veta att du varit där.«

Ålevangeliet handlar inte bara om ålarnas förunderliga leverne, utan också om en far som inte längre finns. En berättelse om en barndom och en relation som tolkas och förstås genom »en fisk som alla från Aristoteles till Sigmund Freud försökt förstå sig på, utan att lyckas. Och som nu dör ifrån oss, utan att vi riktigt förstår varför«, som det står i baksidestexten. 

Det Svensson gör är att skapa en allegori där bildledet är sökandet efter svaret på »ålgåtan«, och sakledet är sökandet efter svaret på »pappagåtan«. Vi förstår djupet i »pappagåtan« genom att förstå djupet i »ålgåtan«.

Svenssons berättelse jobbar med samma litterära figur som många andra. Bristen. Förlusten. Tomrummet. Och berättartekniken är densamma som i många litterära verk i den här genren. Etablera närhet till berättaren. Etablera en konflikt, en utmaning eller ett problem som ska lösas. Det viktiga är inte om hjälten övervinner alla hinder och tar hem skatten, det viktiga är resan, att vi får följa hjältens vedermödor. »Den sista fienden som ska bekämpas är döden«, skriver Svensson.

Vi fascineras inte bara av ålens liv och hemligheter, utan också av författarens jakt på svar. 

I bokens sista kapitel, när läsaren är djupt investerad i ålens öde, placerar Svenssons dessutom in den i ett sammanhang: »Det som nu sker, med ålen likväl som med så många andra arter, är något som till sin natur och sin omfattning vida överskrider evolutionens och livets normala framåtskridande.« Han knyter ihop sin berättelse med det pågående sjätte massutdöendet av arter i jorden historia. På så sätt lyckas han föra sin berättelse från det allra minsta och partikulära, ålen i hans barndoms fiskevatten, till det allra största, livet på planeten jorden. Samtidigt återskapar han kopplingen mellan människan och naturmiljön. Jämställer våra personliga relationer med relationen till naturen. Visar att vi kanske är skyldiga ålen samma sorts vördnad som vi är skyldiga våra förfäder, föräldrar, oss själva och kommande generationer.

 

Jag tror att mycket av det som skrivs just nu handlar om precis det. Vi ser TV-serier, filmer, fackböcker, romaner och diktsamlingar som alla på ett eller annat sätt problematiserar och gestaltar vårt eget, vår kulturs och vårt samhälles förhållande till naturen. Det pågår en värderingsförskjutning. Livet i glesbygd, kodat som mer naturnära, lyfts. Och det märks i den samtida litteraturen.

Marit Kaplas drygt 800 sidor långa diktsamling Osebol baseras på intervjuer med 42 invånare i Osebol i norra Värmland. Även Kapla befinner sig i ett gränsland mellan det journalistiska sanningssökandet och den litterära gestaltningen – de intervjuade personerna presenteras med namn och ålder, och varje citat kopplas till rätt person. Kapla skapar känslan av konkret närvaro, fakta och lyrisk komplikation i vart och ett av fragmenten. 

När replikerna ställs upp som dikter läser vi dem på ett annat sätt än om de bara hade varit renskrivna intervjuer. Vittnesmålen blir angelägna för oss på ett djupare plan. Även om vi aldrig arbetat i skogen kan vi relatera till förlusten av ett skogsarbete och en flottning som inte längre existerar. Jag tror att vi är många läsare som likt Osebols invånare känner att vi har djupa kunskaper om något som inte längre efterfrågas. 

Kaplas människor kliver fram som våra samtida grannar, våra mor- och farföräldrar, våra mostrar, farbröder och kusiner. Den tid de berättar om har bara alldeles nyss tynat bort. Fabriker, fritidsanläggningar och skolor som lagts ner i glesbygden finns fortfarande i våra levande minnen. Också här finns ett vemod och en sorg över det vi trodde vi skulle få behålla. En förlust av relationer inte bara till varandra utan till en natur som håller på att glida oss ur händerna. Bror Anderson, född 1935, pratar om fåglar utanför fönstret och bilden av dem blir en bild av en tillvaro när det fanns tid att förundras:

Nu är det väl länge sedan du såg domherrar?

Det var fem, sex stycken utanför här förut.

På vintern när det är som kallast

brukar det vara femtio, sextio stycken.

Då är det alldeles fullt i björkarna där.

Det är så fint då

när det är rimfrost på grenarna.

De sitter där och värmer sig

när solen går upp.

Det är precis som röda äpplen. 

Berättelserna om till synes triviala företeelser används som en kompass i ett existentiellt sökande. I sitt efterord skriver Kapla: »Var börjar någonting? Och var tar det slut? Om det nu är så att molekylerna i min kropp inte riktigt står stilla, var slutar jag? Och var börjar platsen omkring mig?« Och i baksidestexten: »När maskinerna tog över i skogsbruket försvann många jobb. I dag har affären lagt ner, slalombacken är igenväxt och bron över älven är stängd för trafik. Samtidigt flyttar människor hit från när och fjärran och en ny generation växer upp.« 

Elin Anna Labba beskriver sin bok Herrarna satte oss hit, 2020 års Augustprisvinnare i fackboksklassen, som ett kollektivt verk, ett gemensamt berättande. Prisjuryn lyfter också fram den aspekten i sin motivering: »Genom att även väva in vittnesmål, arkivfotografier, kartor, jojkar och myndighetspapper riktar hon i denna mycket vackert formgivna bok nytt ljus på en mörk del av Sveriges historia.« Men juryn pekar också på bokens poetiska kraft – som ligger i språket. 

Linnea Axelssons Aednan tilldelades Augustpriset 2018. Ett diktepos om Sápmis och den samiska kulturens historia, skildrat genom två familjer. Axelsson anger i en intervju i Dagens Nyheter Svetlana Aleksijevitj som en av sina förebilder: »Jag älskar bilden av hur hon lyssnar till människor, och så genom det dokumentära vaknar språk, sång, berättande – en slags Hesekiel som får världen att leva och börja tala igen.« 

Poeten Jonas Grens värld rinner också mellan fingrarna på oss. Gren kallas ibland ekopoet, det vill säga en poet som problematiserar människans, och framför allt det mänskliga samhällets, förhållande till naturen. 

I sin tredje diktsamling, Dälden, där de blommar, rör han sig i ett melan­koliskt sinnestillstånd. Ordet »däld« är gammalt och nästan förlorat. Kan vi ens framkalla de dofter och ljud som en äldre generation förknippar med det? Är varje bäckravin en däld? Knappast. Jonas Gren går till botten med alla de betydelseskikt, associationer och sinnesförnimmelser som kan tänkas gömma sig i en däld, en äkta däld – och därmed också i själva ordet. 

Men dälden tillhör en värld som också den är förlorad. Om du inte har upplevt den, hur ska skrivtecken mellan två hårda pärmar återskapa den? På slutsidorna, skrivna en kort tid innan de förödande skogsbränderna 2018 bredde ut sig, ställs frågan:

varför brinner den?

varför brinner den nu?

flammor slår upp emot

dalgångens branter

fångar de knotiga tallarna

slungar sig fram

över markerna

Arbetar inte Jonas Gren med samma berättelse som Yngve Ryd, Patrik Svensson, Linnea Axelsson eller Marit Kapla? Samma känsla av maktlöshet och ensamhet? Samma famlande efter minnen och erfarenheter som kan förklara det nuvarande tillståndet, både på jorden och i oss själva? Vem var jag, vem har jag blivit? Och hur gick det till?

Är det ett grundläggande mänskligt predikament?

Jag tror inte det. 

Jag tror att vi på riktigt upplever en akut förlust. De förändringar som tidigare tog generationer drabbar oss nu flera gånger under en livstid. Det försvinnande vi jobbar med som författare i dag – det sjätte massutdöendet, polarisarna, permafrosten, de milsvida skogarna, men kanske även andra: språk, kulturer, yrken, levande landsbygd – sker i en aldrig tidigare skådad skala och i en hastighet som gör oss fartblinda. Min barndoms gäddfiske kommer aldrig att bli detsamma … men kan jag lita på det jag minns? Är det inte bara skönmålning av en tid som jag vill ska kännas bättre än den var?

Någon måste vittna. Någon måste berätta sanningen. Hur det faktiskt såg ut. Vad man faktiskt gjorde. 

 

Vi behöver sörja för att komma vidare med våra berättelser. Vi gör det genom att beskriva vad det är vi lämnar bakom oss. Eller som i Thomas Tidholms Augustnominerade Jord­löparens bok: ett försök att skriva en civilisationskritik som förstår människorna och våra misslyckanden.

Det är inte en slump att Delia Owens Där kräftorna sjunger var USA:s mest sålda bok 2019. Owens är zoolog och har skrivit flera framgångsrika fackböcker, men var 70 år när hon debuterade skönlitterärt med boken om »träskflickan Kya«. Det är både en berättelse om en ensam och utsatt flicka som växer upp under svåra förhållanden i ett avsides träskland, och berättelsen om en naturtyp som knappt längre existerar i sitt naturliga tillstånd. För det närliggande samhällets invånare ett ogästvänligt träsk, för Owens och Kya något helt annat. Owens kombinerar det naturlyriska anslaget med forskarens detaljkunskap och författarens sinne för relationer och dramatik. Boken är full av underbart poetiska naturskildringar och inleds så här:

Våtmark är inte samma sak som träsk. Våtmarken är en ljus plats, där gräset växer i vattnet och vattnet flyter ihop med himlen. Långsamma bäckar slingrar sig fram och bär med sig solstrålarna till havet, och långbenta fåglar lyfter med oväntad grace – som om de inte vore byggda för att flyga – till skriet från tusentals snögäss.

Som om Owens inte litar på att läsaren vet vad det är för miljö hennes karaktärer befinner sig i. Som om hon vill framkalla känslor för den där avlägsna och ogästvänliga träsk­marken och dess invånare, vare sig de är fåglar, fiskar eller något mitt emellan. Själv kallar hon sin bok för ett mysterium, en intensiv kärlekshistoria och ett utforskande av den mänskliga naturens råa kärna. Hon låter också naturen träda fram som en självständig karaktär. Någon som bokens huvudperson Kya har en djup och komplicerad relation med. En relation vi som läsare kan spegla, och kanske till viss del återfinna, oss själva i. 

Kya lär sig allt om våtmarken. Inte bara det hon behöver för att överleva – hon gräver sig ner i de vetenskapliga aspekterna. Djurens, fåglarnas, snäckornas och växternas latinska namn. Deras fortplantning och födosök. I hemlighet börjar hon teckna och måla, skapa fantastiska akvareller av det hon ser omkring sig och publicera poesi under pseudonym i lokal­tidningen. 

Owens öppnar läsarens ögon för träskets skönhet. Genom Kya lär vi känna våtmarken som något vi bryr oss om. Något som vi kan förlora om vi inte aktar oss. Även om det inte sägs rakt ut förstår vi att det pågår en ­torrläggning och exploatering av ­våt­marken, och att dess dagar är räknade. 

Våtmarken, aednan, dälden, Osebol eller i mitt fall kalfjället, naturskogarna och älven är alla hotade livs­miljöer som författarna låter stå för något mycket större: människans utsatthet, vårt beroende av marken vi lever av, vår närhet till naturen, platsen och årstidernas växlingar. Vår överlevnad. 

Att skriva handlar om att göra komplexa samband begripliga. I bästa fall på en känslomässig nivå. Vi läser handböcker för att lära oss att reparera en motor, installera en ny TV. Vi läser litteratur för att förstå oss själva och den värld vi lever i. Vi förstår med magen, med intuitionen. 

De författare jag diskuterat här sätter oss i kontakt med lager både av verkligheten och oss själva som annars är svåråtkomliga. Varför älskar vi att läsa de här böckerna? Kan bokstäver återuppväcka det vi förlorat?

Förstås inte. Men vi älskar att läsa om det eftersom det påminner oss om vilka vi är och vilka vi skulle kunna vara. Bär litteraturen någon viktigare fråga? Genom att göra berättelserna personliga, genom att komma nära människorna i dem, genom att vara nära sanningen och samtidigt tala ett litterärt språk – i bilder, metaforer, allegorier – skapar författarna världar där du har möjlighet att delta med all din förförståelse. 

Ta en stor fråga, gestalta den och koppla den till något litet, dig själv. Kombinationen av fakta, förlust och möjlighet är oemotståndlig.

Artikeln publicerades i Skriva #1 2021 (08 februari 2021) och är skriven av .