Jag hade skrivit tre modernistiska romaner tidigare och nu ville jag skriva någonting helt annat. Men jag visste inte vad. En dag, för tretton år sedan, satt jag på ett skittråkigt möte på författarförbundet. När mötet var slut gick jag och fikade själv. Då kom plötsligt hela berättelsen till mig. Redan då såg jag framför mig ett storverk om London på 1800-talet. Jag var euforisk, och kände att detta var den bästa idé jag någonsin fått. Jag sprang och köpte en anteckningsbok och sen skrev jag ner tolv sidor med den övergripande intrigen.
Samtidigt började jag fundera på projektets omfattning. Hur lång skulle berättelsen vara? 200 sidor? 400? Så långt hade jag aldrig skrivit förut. Sen insåg jag att det skulle behövas tusentals sidor. Hur skulle jag sälja in det till förlaget? Med ett så stort projekt visste jag att jag skulle vara tvungen att ha med dem på tåget redan från start.
Så jag gjorde pärmar med synopsis och vad för slags information som skulle vara med i varje kapitel. Jag gjorde även en storyline på tre meter som jag satte upp på väggen. Sen åkte jag med en pärm till Bonniers för att pitcha projektet. Det är nog inte så vanligt att skönlitterära författare pitchar in böcker, men jag ville ju skriva en serie böcker på 2 500 sidor och kände att jag bara måste få ett okej och ett kontrakt innan jag satte igång på allvar. Jag flög upp till Stockholm och berättade om boken och mina idéer på ett möte för Jonas Axelsson och Stephen Farran-Lee. De checkade av hur kommersiellt jag hade tänkt mig projektet, hur mycket jag kunde tänka mig att arbeta om, vad jag hade för visioner och så vidare. Och jag var tydlig med att det här är skulle bli en litterär roman och inte en mallad grej à la Dan Brown men att jag ville ha stöd från förlaget under resans gång. Och Stephen gillade idén jättemycket, antog boken och så började vi arbeta med den första delen.
