Foto: Anders Meisner

»Jag vill ge en sann bild av hur det var«

Gabriella Håkansson har aldrig satt sin fot i London. Men snart har hon skrivit 2 500 sidor om staden.

Jag hade skrivit tre modernistiska romaner tidigare och nu ville jag skriva någonting helt annat. Men jag visste inte vad. En dag, för tretton år sedan, satt jag på ett skittråkigt möte på författarförbundet. När mötet var slut gick jag och fikade själv. Då kom ­plötsligt hela berättelsen till mig. Redan då såg jag framför mig ett storverk om London på 1800-talet. Jag var euforisk, och kände att detta var den bästa idé jag någonsin fått. Jag sprang och köpte en anteckningsbok och sen skrev jag ner tolv sidor med den övergripande ­intrigen.

Samtidigt började jag fundera på projektets omfattning. Hur lång skulle berättelsen vara? 200 sidor? 400? Så långt hade jag aldrig skrivit förut. Sen insåg jag att det skulle behövas tusentals sidor. Hur skulle jag sälja in det till förlaget? Med ett så stort projekt visste jag att jag skulle vara tvungen att ha med dem på tåget redan från start.

Så jag gjorde pärmar med synopsis och vad för slags information som skulle vara med i varje kapitel. Jag gjorde även en storyline på tre meter som jag satte upp på väggen. Sen åkte jag med en pärm till Bonniers för att pitcha projektet. Det är nog inte så vanligt att skönlitterära författare pitchar in böcker, men jag ville ju skriva en serie böcker på 2 500 sidor och kände att jag bara måste få ett okej och ett kontrakt innan jag satte igång på allvar. Jag flög upp till Stockholm och berättade om boken och mina idéer på ett möte för Jonas Axelsson och Stephen Farran-Lee. De checkade av hur kommersiellt jag hade tänkt mig projektet, hur mycket jag kunde tänka mig att arbeta om, vad jag hade för visioner och så vidare. Och jag var tydlig med att det här är skulle bli en litterär roman och inte en mallad grej à la Dan Brown men att jag ville ha stöd från förlaget under resans gång. Och Stephen gillade idén jättemycket, antog boken och så började vi arbeta med den första delen.

Gabriella Håkansson

Född: 1968.

Bor: Malmö

Aktuell: Skriver på den sista delen i sin trilogi om 1800-talets London.

Annons

Utgivning i urval: Operation B (1997), Fallet Sandemann (2002), Hjärnmänniskan (2007), Alder­manns arvinge (2013), Kättarnas tempel (2014).

Historiska favoritverk: Hadrianus minnen och Vishetens natt av Marguerite Yourcenar

Mina böcker om London hade varit mycket svårare att skriva för tjugo år sedan, före internet. Då hade jag varit tvungen att åka till England och sitta i månader på något arkiv. Nu kan jag printa ut gamla tidningar som London Gazette hemma. Faktum är att jag aldrig har varit i London, och jag har inga planer på att åka dit. Jag pratade med en person som översatte en del av boken till engelska, och frågade henne om jag borde åka dit. ›Nej, gör absolut inte det‹, sa hon. ›Din bild av 1800-talets London är så levande, men den kommer att raseras om du åker dit i dag.‹

Att göra research är den lustfyllda delen av arbetet. Och ju mer man kan, desto friare blir man. Mycket av det jag skriver är jag sanslöst fascinerad av. Jag hade samlat material om sällskapet Dilettanti i flera år innan jag visste att jag skulle skriva om dem. En sak som kan vara krångligt är att hitta bra namn till romanpersonerna. Det finns en bok om Ostindiska kompaniet, med tre sidor namn på folk som har dömts för olika brott, som jag går till om jag behöver arbetarklassnamn. Överklassnamn är svårare eftersom de här släkterna lever kvar. Där får man vara försiktig. Men allt i romanerna är korrekt, till och med vädret, för jag vill ge en sann bild av hur det var. Jag har till och med kopierat miljöbeskrivningar och platsbeskrivningar rakt av från artiklar och historiska böcker. När det har uppstått schismer med redaktören har jag kunnat säga: ›men det står ju så. Har man läst mina böcker ska man ha lärt sig något.‹«