I Karin Valterssons novell Jakt ställs en jägare inför ett svårt beslut: avliva sin trofaste jakthund eller inte? Med ett pricksäkert språk skildrar Karin ett hjärtskärande öde, baserat på en släkthistoria.
Läs Karin Valterssons vinnande novellbidrag här!
Varifrån kom idén?
– Jakt är en berättelse som har varit med mig länge. Den är löst baserad på en historia ur min släkt, och har liksom bara legat och väntat i bakhuvudet på mig. Tidsbrist och annat har gjort att jag inte har kunnat sitta med större projekt, och jag har inte skrivit noveller på jättelänge, men nu skrev jag äntligen ned den. Mer eller mindre på en dag. Och den passade ju in så himla bra på tävlingens tema »Val«, så jag var tvungen att skicka in den.
Du debuterade annars på Polaris med spänningsromanen Angelika 2019. Hur har skrivarlivet sett ut sedan dess?
– Jag jobbar fyra dagar i veckan på mitt vanliga jobb, så fredagar är i teorin mina skrivardagar. Det går lite sådär. Jag har två barn, vilket kräver sin tid, och jobbet tenderar också att spilla över lite. Jag skriver ju även på kvällar och helger, men jag behöver ändå den där fredagen, om inte annat för att erkänna för mig själv och göra det tydligt för andra att skrivandet tar tid. Det är inte något som sker av sig själv. Ändå verkar vissa tro att fredagar är min »glida runt och ha det skönt-dag«.
Kommer du fortsätta att skicka in bidrag till novelltävlingar, fastän du redan romandebuterat?
– Det tror jag. Främst för att få jobba med själva delandet av texter, jag tror att det är viktigt. Speciellt nu när jag skrivit på längre grejer som liksom inte har lossnat än, i termer av publicering. Novellen är också en form som känns väldigt skild från romanen. Den är sin egen kategori.
Berättelsen utspelar sig i en lantlig miljö, något som märks i ordval och språk – jägaren går exempelvis ut på »gårn«, snarare än »gården«. Hur tog du de besluten?
– Jag tror att i berättelser som Jakt kommer språket lite av sig själv. Det anpassar sig efter historien och karaktären – språket hör ihop med huvudpersonens perspektiv. Jag försöker att befinna mig inuti karaktären jag skriver om, så att språket passar hens röst.
Händelseförloppet lämnas lite öppet i novellen, man får inte veta exakt vad som hänt. Är det viktigt att läsaren får dra egna slutsatser?
– Ja, det tycker jag, speciellt när en berättelse har så begränsat omfång. Då måste läsaren få jobba lite och lista ut saker själv. Generellt tycker jag att man bara ska skriva det som behövs. Inte skriva läsaren på näsan, utan tvinga hen att fundera.
– Jag har vissa idéer om att sätta Jakt i ett större sammanhang, kanske binda ihop den med flera noveller, men tills vidare får berättelsen stå för sig själv.