Idén föddes ur ett försök att förstå sin släkthistoria. Trots att Terese Danielsson vann ser hon knappt sitt bidrag som facklitteratur.
Läs Terese Danielssons vinnande novellbidrag här!
Hur föddes idén till ditt tävlingsbidrag?
– För några år sedan upptäckte vi att vi har en NPF–problematik i släkten, och då började jag fundera på det biologiska arvet, det vi inte kan göra något åt. Jag skrev en meditativ text om utanförskap, en som mina anhöriga skulle kunna känna igen sig i. Jag kom över flera fackord – kromosomer, arvsmassa – som slog mig som poetiska. Jag skriver mycket poesi.
På vilket sätt var orden poetiska?
– De är svåra och förekommer inte så ofta, och när man sätter dem i en mer avskalad skildring av vardagshändelser uppstår en spännande kontrast. Något annat än att läsa »kromosom« i en journal.
Vad ville du uppnå med texten?
– Den tar avstamp i scenen där jag står med min syster vid havet och observerar hennes dotter, som har en språkstörning. Jag slås av att flickan inte kan sätta ord på vad hon känner, det jag ser att hon känner. Därför använder jag mina ord för att beskriva det hon inte kan beskriva. Texten är skriven med mycket kärlek.
Vad var utmanande?
– Att skildra ett så pass personligt ämne. Det är riskabelt, jag kan såra någon.
Många fackboksförfattare nördar ner sig i en företeelse bortanför sig själva. Du gräver i din egen person.
– Ja, och därför har jag knappt sett texten som facklitteratur. Texten är biografisk, och berör normkritik och kropp och själ, men inga hårda ämnen. Jag blev förvånad när den vann.
Men du skickade ändå in den till en fackbokstävling?
– Ja, jag tycker att det är en bra text.
Bidraget utgör en del av en längre text. Vad handlar den om?
– Fortsättningen är väldigt intim, och berör frågan om eget eventuellt moderskap och om jag skulle sätta ett barn till världen som kanske inte blir normalt fungerande. Jag undersöker också människans förhållande till normer och hur dessa har förändrats över tid – jag har själv länge känt att jag har svårt att passa in.
Men du har inte bestämt dig för att skriva en hel bok?
– Nej, det är jag inte alls säker på. För att skriva en hel bok skulle jag behöva mina anhörigas godkännande. Men jag blev nyfiken på workshopen som jag nu vunnit tillträde till, kanske kan jag lära mig ett och annat där.
