Jakt

Att koppla honom, leda honom ut genom dörren. Farstutrappan ned, känna hur det drar och spänner i kopplet.

Rocky, säger han. Lugna dig.

Hans röst är annorlunda fast den ska vara som vanligt, han har lovat sig själv det. Har lovat Rocky att allt ska vara som vanligt.

Stövlarna på, overallen på. Som vanligt.

Fast inte brukar han ha Rocky kopplad på gårn. Det vet så klart Rocky om, det är därför som han försöker slita sig. För att det inte är som vanligt.

Doktorns röst, Gunns hand på hans arm. Hur en skakning for igenom hans kropp, som spasmer.

Jag gör det själv, hade han sagt, i bilen hem.

Du behöver inte, försökte Gunn, och där var den igen, handen på hans arm. Han viftade bort den, igen, som man viftar bort en enveten fluga.

Ingen jävla veterinär.

Det var det sista han sa under hela resan tillbaka. I baksätet sov Eskil, ovetandes, fast det var han som just förändrat allt.

Hans fel.

Lars vet att han inte får tänka så. Men så tänker han iallafall.

De går över gårdsplanen där volvon står parkerad. Rocky sliter och drar och fast han tänkt att han ska hålla honom kopplad hela vägen så drar Lars honom till sig, hakar kopplet ur spännet och släpper honom fri.

Att han har geväret slängt bakpå axeln spelar Rocky ingen roll, gör honom inte nervös. Så här brukar de gå, tillsammans. På jakt. Rocky spårar och Lars skjuter. En symbios, ett partnerskap som är enkelt, konkret, som fungerar. Mellan dem finns inga ord, inga samtal, bara korta kommandon och skall. Kli bakom örat och hundgodisarna som ligger och skramlar mot varandra i den ena overallfickan.

Det har alltid varit tystnaden som lockat. Tystnaden, ensamheten. Naturen, visst. Kamratskapet i jaktlaget, jo det också. Men främst tystnaden. Och enkelheten. Att bara få gå, få vara, sitta för sig själv i timmar. Ingen som frågar något, ingen som vill ha något. Känslorna, så konkreta. Ledan. Spänningen. Adrenalinet. Känslan av triumf när kulan träffar rätt. Besvikelsen när man missar.

Sedan, börja om från början igen. Vänta, sikta, skjut. Gå fram till djuret, försäkra sig om att det är dött, inget onödigt lidande. Ringa in träffen till de andra. Ryggdunkningarna sen. Kanske en öl i bastun.

Eller: höra skottet, men veta redan när geväret studsar bak mot axeln att man kommer att missa, se baken på djuret försvinna iväg in i skogen. Borta, för den här gången. Ibland lyckas man, ibland misslyckas man. Det är definitivt, inga gråskalor, inga tveksamheter. Så som livet borde vara.

Så börjar man om.

Vänta, sikta, skjut.

Han kommer från en släkt av jägare, av enkla människor som hade vett att reda sig själva. Odla, jaga, fiska, baka, sylta, safta. En fattigdom som krävde det, men som också skapade en form av självständighet. Bra karl reder sig själv, så sa alltid mor hans. Och menade sig själv lika mycket som någon annan.

Med Gunn, med Eskil. Inte är det så enkelt. Där finns på samma gång en euforisk lycka och en skräck så stor att han ibland tror att han ska kräkas. Han kan inte reda ut det, tycker inte om det.

Kom, Rocky!

Han visslar, sitt höga tjuvvisseltjut och Rocky kommer rusande genom åkern. Det gula vetet böjer sig åt sidan där Rocky springer fram.

Hej, pojken, säger han, kliar honom under hakan.

Godis, blöt nos i hans hand. Rockys vassa tänder bara som en aning i handflatan.

Han stryker Rocky över huvudet, öronen lägger sig ned. Något blött droppar ned på overallknät där han sitter på huk. Det skulle kunna vara Rockys saliv.

Kom, viskar han.

Han reser sig upp, lite för snabbt. Det känns i knäna, i huvudet. För en kort stund snurrar det till, mörker och ljusblixtar bakom ögonlocken när han blundar. Han får böja sig framlänges, andas in, andas ut, djupt, några gånger.

Känslan av yrsel försvinner, Lars börjar gå igen. Behöver inte vända sig om för att se Rocky tassa efter.

Framme vid dungen leder Lars dem runt, sedan genom en öppning bland alar och björk. Vid den halvt välta tallen har han lutat spaden, han har valt ut den platsen noggrant. Där ljuset liksom silar in mellan löven, träffar en glänta bland blåbärsris och stenar.

Sitt, Rocky.

Han borde ta ett ordentligt farväl, men han klarar det inte.

Han stegar iväg, lämnar några meter mellan sig själv och hunden. Inte för nära, då kommer Rocky ana oråd. Men inte så långt bort att han riskerar att missa.

Rocky gnyr, ger sedan från sig ett skall. Men Lars vet att han inte behöver vända sig om för att se att han sitter kvar.

Han lyfter geväret från axeln, vänder sig om, siktar. Skjuter. Skottet ekar bland träden, ekar ut över åkrarna. Det ekar längre än vad som egentligen är möjligt. Ljudet av skottet tar aldrig slut.

Från Rocky kommer inget ljud. Lars är en säker skytt, nog vet han det.

Nog vet han att Rocky är död.

Hur länge står han så, liksom inkapslad i ljudet av skottet?

Förlåt, viskar han, när han äntligen lyckas gå fram till Rocky. Men jag var tvungen. Det var du eller Eskil. Jag hade inget val.

Skottet, ett hål mitt i pannan. Rockys ögon stirrar, tungan hänger ut. Han har vält på sidan, så som han lägger sig när han vill bli kliad på magen.

Lars rör handen upp och ned längs den sträva pälsen, något mörkare därunder. Blod klibbar fast i hans hand. Han tittar mot Rockys svans, liksom förväntar sig att den ska börja vifta av förnöjdhet, men den ligger helt onaturligt still.

Blodet på händerna hamnar på geväret när Lars försäkrar sig om att inga patroner sitter kvar i, att det är säkrat. Det hamnar på spadtaget när han gräver. När hålet är tillräckligt djupt bär han Rocky dit försiktigt, så försiktigt, sänker ned honom. Skyfflar tillbaka jorden, ovanpå, tills Rocky inte längre syns.

Skogen kommer ta tillbaka jordplätten, snart kommer blåbärsris, skogsviol, gullviva, blåsippa gro. Solen kommer stråla in genom lövverket, lysa upp just den här platsen.

Lars tar geväret i ena handen, spaden i den andra. Vänder om, går hem. Och hela vägen ekar skottet, det tystnar aldrig.