The Spot

»Jan-Ella kom hit och låna ut dina smaklökar en stund!«

Klockan var tio på förmiddagen och personalen på The Spot började en efter en droppa in i restaurangen. Martin Sundström, också känd som Kapten Chaos på grund av sin oförmåga att hålla ordning omkring sig när han lagade mat i det pyttelilla cajunköket, hade redan varit på jobbet ett tag och bredde ut sig i baren med shakers, spritflaskor och diverse skarpdoftande behållare.

Yanella Kinsey White, aka Ella K, drog av sig sina svarta skinnhandskar och rynkade på näsan. »Vet du Martin om jag inte alskade dig och din norrlandske dialekt så javle micket skulle jag kick You in the as right now. Kallar du mig för Jan-Ella en fucking gång till så ska jag anvanda voodoo på dig till du ber om mercy. What’s smelling?«

»Okej okej. Miss Ella K.« Martin himlade med ögonen och rätade till snusnäsduken som höll undan de långa hårtestarna. »Jag jobbar på vår nya signaturcocktail. Den innehåller vermouth, vodka, tabasco, kräftspad och fermenterad selleri och jag kallar den Cajun Chaos.« Han såg nöjd ut när han höll upp den simmiga vätskan mot ljuset.

»Skulle hellre kalla den Sumpmark.« Det var Franco som kom haltande genom kökets svängdörr med en trave glas i famnen. Han gjorde en äcklad min och hulkade ljudlöst. »Stick i väg från min bar nu. Och torka upp kräkspadet ordentligt så jag slipper ringa ett saneringsföretag.« Den korte, mustaschprydde bartendern som såg ut att klä perfekt i gammeldags rödvitrandig baddräkt och antika träningsredskap i gjutjärn gjorde en dramatisk handskakning i luften och spände ögonen i Martin som började plocka ihop sina saker. Tess, som var the Spots andra bartender, tillika medlare och före detta sångstjärna, hjälpte till att lasta på saker i hans famn och blinkade åt honom när han, utan ett ord, retirerade till sitt kök.

»Har Dorotea kommit?« Ella K vände sig mot Franco. »Jag måste prata med henne om kvallens artists. De kommer tidigare an planerat och jag tankte att de kanske kan få göra sig hemmastadda i något av våra chambre séparées?«

»Har inte sett till henne än, vilka är det som kommer?«

»Så coola tjejer Franco, tre systrar som lirar blues så bra att Robert Johnson skulle ha blivit grön av avund och sålt his and his mothers soul to the devil för att spela som dom.«

»Spännande, är det några man känner till?« Anna-Lena stampade av snön från sina kraftiga kängor och slängde jacka och halsduk på ett av restaurangens ståbord. Ingen kunde undgå att märka henne när hon kom in i ett rum. Det blonda frissiga håret stod som en enorm gloria runt hennes huvud, den hårt dragna eyelinern ramade in ett par intensivt blå ögon. Hennes djupa röst och skojfulla konverserande kunde få den mest nervöse gäst att slappna av och den mest gnidne att ge bra med dricks. Hon hade serverat på the Spot sen restaurangen startade och var en stor bidragande anledning till stamgästernas trogna återkomst.

»Not yet, det ar deras första spelning, men de kommer att bli stora, I promise You!«

Ella K gjorde tummen upp och Anna-Lena skrattade ett bullrande skratt som fick hela hennes överkropp att guppa upp och ner.

»Det löftet har jag hört förr, men det blir säkert bra. Tjejerna kan välja vilket rum de vill i källaren, inget av dem är bokade i kväll. Lilla Alice passar nog bättre, det blir mer ombonat för dem. Om de inte behöver mycket yta att ställa saker på förstås, då får de ta Knut.«

»Are You sure? Dorotea verkar vara radd om möblerna.«

»Rädd om? Tror du att de ska kvadda rummet som värsta hårdrocksbandet? Men kläm in dem i omklädningsrummet bakom köket om du vill.«

»Of course not, men jag hörde att hon lat vardera möblerna igår och att det tydligen ar en halv förmögenhet som står dar nere.«

»Förmögenhet« Anna-Lena fnyste. »Vem bryr sig?«

Entrédörren öppnades igen och ett ensamt djur släpptes in tillsammans med ett moln av snöflingor. Den som inte visste att det var en hund fick ta sig en extra titt för att förstå vad det egentligen var. Du är som en gatukorsning efter en olycklig frontalkrock Spottie brukade hennes husse säga och klia kärleksfullt på huvudet som påminde om en bulldogs men med ragg och teckning likt en hyenas. Då lyste det i de ljusblå ögonen och svansen piskade som ett smatterband, men sen Robin dog hade Spottie blivit deprimerad och nu stod hon på golvet med huvudet hängandes och snön smältandes från den toviga pälsen.

»Men lilla älskling« Anna-Lena böjde sig ner och kramade om den ynkliga figuren »Kan någon hämta lite vatten åt henne? Emelie, du har snabba ben, spring in i köket och fyll en skål.«

Den irriterade blicken från restaurangens yngsta medarbetare gick Anna-Lena totalt förbi och hon vände sitt ansikte mot de stora bågformade fönstren som vette mot gatan.

»Shit kolla. Vilken jävla snösmocka. Varför sitter Dorotea kvar där ute?«

Hela personalen på The Spot ställde sig på rad och tittade ut. Deras nya chef satt på en kvarlämnad stol på uteserveringen. Det ymniga snöfallet gjorde henne suddig i konturerna men de kunde se att hon pratade i telefon.

En bit av golvet blev vitt av yrande snö när Dorotea klev in i lokalen. Hon ägnade en stund att borsta av sin päls och hänga den över en stolsrygg, sen baddade hon sina fuktiga kinder med en näsduk och tittade upp på välkomstdelegationen.

»Polisen ringde. De är klara med den tekniska undersökningen av Robins bil och de har anledning att misstänka att det inte var en olycka. De kommer hit för att förhöra er alla om en stund så ingen får lämna restaurangen.«

»Varför vill de prata med oss?« Emelie såg förvirrat på Dorotea.

»För att ni var de sista som såg honom i livet så klart och för att ni verkar vara de enda han umgicks med.«

»Han hade väl ett liv utanför restaurangen också?«

»Nja, tänk efter Emelie, han var faktiskt alltid här. Jag råkar veta att han ofta sov över i källaren. Och pratade han någonsin om något som inte rörde oss här på restaurangen? Vi visste ju inte ens att han hade en syster förrän nu.« Anna-Lena gjorde en gest mot Dorotea som snyftade till och tryckte näsduken mot ögonen.

»Förlåt att jag säger det Dorotea men så var det faktiskt. Det betyder inte att han inte älskade dig, bara att han var lite hemlig med sin bakgrund.«

Alla vände sig samtidigt om när något smällde till. Köksdörren svängde fram och tillbaka och genom det runda fönstret kunde de se Martins rygg. Plötsligt gjorde han ett utfall och det högljudda skramlet av rostfritt som mötte klinkergolvet fick dem att hoppa till. Spottie tjöt och gömde sig bakom Anna-Lenas kraftiga ben.

»Va fan håller han på med? Har han tappat det helt?« Franco gjorde ansats att gå dit.

»Du« Tess rörde vid hans armbåge. »Låt honom vara, han har haft det tufft.«

»Det har vi väl alla?« sa Franco och skakade bort hennes hand.

Dorotea dråsade ner vid ett bord med huvudet mot armarna. »Jag kan inte förstå att någon ville min älskade lillebror illa.«

Ella K klappade Dorotea lätt på axeln. »Vi vantar och lyssnar vad polisen sager, det ar sakert en missunderstanding. Vi vet ju att det var halt och att han körde för snabbt. Eller hur?«

Dorotea snöt sig ljudligt.

»Ja, och det kanske finns en naturlig förklaring till att bromsen inte fungerade.«

»Vad menar du?« sa Franco och rynkade pannan. »Har polisen sagt till dig att det var fel på bromsarna?«

Dorotea tittade upp över den skrynkliga pappersbiten. »Ja. Det sa jag ju. De misstänker att någon mixtrat med bromsarna. Men bilar är ju totalt opålitliga, allt kan gå sönder. Det är därför jag bara åker tåg.«

»Okej, kom du hit med tåg samma dag som Robin dog?«

»Ja Franco, när jag fick höra vad som hänt min bror tog jag första bästa tåg från Göteborg till Stockholm. Vi träffades ju samma kväll, minns du inte det? Varför frågar du?«

»Ren nyfikenhet. Nu måste jag jobba.«

»Bra.« Dorotea viftade med näsduken. »Ni andra kan också gå och göra det ni får betalt för, restaurangen sköter sig inte själv.«

 

Spottie stod vid dörren och ylade. Snöfallet hade intensifierats till storm under den senaste timmen och på nyhetssändningarna varnades det för att ge sig ut i ovädret. Det såg ut som att någon hade placerat en mur på gatan utanför och fönstren skallrade i blåsten.

Tjejerna i bluesbandet hade ringt och ställt in kvällens spelning då deras minibuss kört fast utanför Knivsta och polisen hade informerat att de skulle bli tvungna att flytta fram förhöret till dagen efter på grund av rådande trafikkaos. Ella K, Anna-Lena, Tess och Emelie satt vid ett bord och drack kaffe.

»Jaha Tess då får du upptrada för oss ikvall. You can sing metal ballads, så dricker vi oss fulla och gråter tillsammans.«

»Nä jag är för ringrostig. Men vi kan ju spela min enda hit på Spotify på repeat om ni vill, så tjänar jag några extra ören på kuppen.«

Spottie sprang ett varv runt bordet och sen ställde hon sig vid dörren och ylade igen. Anna-Lena vände sig till Emelie. »Du som är ung och pigg kan ta en tur med henne. Hon måste få kissa, annars kommer hon att driva oss till vansinne här.«

»Gör det själv, jag går inte ut i det här vädret. Det är en portal till Sibirien, man kan dö därute.«

»Larva dig inte, om du inte går slutar jag dela dricksen med dig.«

»Kärring.« Emelie stampade mot dörren. »Kom Spottie.«

När hon tog i dörren satt den fast. Hon tryckte ner handtaget några gånger och knuffade med höften, men den satt som berget.

»Fan jag tror vi är insnöade.«

»Då får du gå genom källaren och ut på bakgården.«

Emelie försvann med med Spottie i hasorna. Hon höll upp ett finger bakom ryggen.

»Jag tror att jag ska gå och prata med Martin en stund. Han har skramlat runt ensam i köket tillräckligt länge nu.« Tess reste sig upp.

 

Martin tittade inte upp när Tess ställde sig bredvid honom.

»Det luktar gott! Vi kanske kan ta ut lite gumbo till de andra?«

»Han tyckte inte om henne.«

»Va? Vem?«

»Dorotea. Robin tålde henne inte.«

»Så du visste att han hade en syster? När berättade han det för dig?

»För ett tag sen. Han fick ärva möblerna i källaren från deras mamma. Dorotea försökte göra honom arvlös på grund av att han inte var där när hon var sjuk eller nåt. Jag vet inte vad hon gör här Tess, jag litar inte på att hon verkligen vill ta hand om restaurangen och jag tror definitivt inte att Robin hade velat det. Tänk om hon säljer, eller gör sig av med oss?«

»Äsch inte …« Ett utdraget skrik avbröt henne mitt i meningen. »Det lät som Emelie, kom så kollar vi om det hänt något.«

Martin stängde av spisen och sprang efter Tess. De tog trappen i några snabba steg. Nere bland de tegelröda valven tvekade de åt vilket håll de skulle fortsätta. Spotties skall ledde dem vidare mot Knut, det stora av de två privata sällskapsrummen. Tess ryckte tag i handtaget och slängde upp dörren. Spottie var kopplad vid ett element och skällde högt. Synen av en blodig Franco, fastbunden vid en stol och Emelie avsvimmad på golvet chockade dem och de hann inte reagera när Dorotea kom fram bakom dörren och slog ner dem.

När de vaknade till satt de bundna med ryggarna mot varandra.

»Va fan håller du på med?« Martin ryckte i repen som höll hans armar låsta bakom stolsryggen.

»Så går det när man inte kan låta bli att lägga näsan i blöt.« Dorotea sparkade hårt på Francos knä. Han stönade till och lutade sig framåt så mycket som repen tillät.

»Jag började misstänka henne när hon sa att bromsarna inte fungerade. Polisen avslöjar aldrig fynd från en teknisk utredning innan förhör har hållits.«

»Och det vet du för att?« Emelie hade återfått medvetandet och låg på sidan med buntband runt handlederna.

»Han jobbade som polis innan knäskadan.« Tess försökte vrida sig mot Franco och viskade: »Vad ska vi göra?« Franco ryckte på axlarna.

»Vet inte. När Dorotea sa att hon åkte tåg från Göteborg samma dag som Robin dog blev jag ännu mer misstänksam. Jag råkar veta att det var en stor kopparstöld på den sträckan just den dagen och att tågen stod still till långt in på kvällen eftersom jag väntade besök.«

»Okej, men varför sitter vi här, varför ringde du inte polisen?« Martin lät irriterad.

»Tror du inte jag försökte? Där uppe kunde jag ju inte ringa och du vet hur täckningen är här nere i källaren. Jag vet inte om min gamla kollega hörde något jag sa för det bröts hela tiden. Jag ville gå ut på bakgården men den dörren sitter fast, jag misstänker att det har trillat ner snö från taket. Så kom hon upp bakifrån mig och slog ner mig.«

Emelie ryckte till. »Skämtar du? Den dörren också? Då är vi fast här. Insnöade med en jävla psykopat som har tagit livet av vår chef, sin egen lillebror, och nu tänker röja oss ur vägen.«

»Håll käften, det var inte meningen att döda Robin, jag ville bara skrämma honom lite.«

»Kul practical joke. Släpp loss mig härifrån!« Emelie skakade som en arg daggmask.

Dörren slogs upp med ett brak och Anna-Lena tornade upp sig i öppningen.

»Vad händer här?«

Hon tog två snabba steg mot Dorotea och plötsligt lösgjorde sig Ella K ur skuggan bakom hennes rygg och hoppade ner på golvet på alla fyra, med ena benet ut från kroppen, samtidigt som hon gav ifrån sig ett gällt tjut.

Det blev knäpp tyst och alla stirrade på den poserande kvinnan.

Ett frustande ljud från någon som förgäves försökt hålla sig för skratt bröt tystnaden.

»Alltså vad fa-an vad det där?«

 

»Det här var sämsta mordgåtan ever om det inte vore för er inlevelse och komiska skådespelarinsatser.« Dorotea Diamant tillika Cecilia Lagerqvist, lageransvarig på nätbutiken naturapoteket vred sig av skratt. »På nästa personalfest vill jag ha en spännande maffiahistoria a la 20-talets New York med tjusiga kläder och sofistikerade rollfigurer. Lite mer får vi faktiskt anstränga oss. Kan någon ta ut Sigge på en kissrunda? Vi andra går upp och tar en fördrink innan middagen.«

Gunnel Svensson, firmans äldsta medarbetare vände sig till senaste tillskottet Tilde som fick hjälp att klippa upp buntbanden runt handlederna.

»Du är yngst och har pigga ben. Gå du!«