Sonja

Det var jag som hittade kroppen. Byxorna var neddragna till knäna och jackan låg på marken bredvid henne. Jag kände igen hennes rosa byxor och röda skor. Hon gick i parallellklassen, vi hade delat häst på friluftsdagen och brukade följas åt på väg hem från skolan ibland. Hon låg på mage med huvudet halvt dolt i ett snårigt buskage, benen ihop och armarna utsträckta. Jag förstod att hon var död trots att jag aldrig sett en död människa förut. Det är inget man behöver lära sig att känna igen. En levande känner igen en död.

Det jag inte riktigt vet är om jag hörde något skrik. Det fanns fåglar i skogen som skrek som förtvivlade barn och barn vars lek lät som gälla måsskrik. Det var sådant man hörde ibland och inte lade någon större vikt vid. Senare var det andra som sa att de hört henne skrika, eller i alla fall att de hört ett skrik mitt på dagen någon gång, men det kan ha varit något de inbillade sig i efterhand. Jag fick syn på henne när jag lämnade mitt kojbygge och gick mot ängen för att leta efter igelkottar. Jag brukade gå dit och titta i den stora rishögen som skulle bli majbrasa. Jag hade hört att de kunde bosätta sig där och ville gärna rädda så många som möjligt. Varje kväll precis innan jag skulle somna tänkte jag på alla djur som for illa. Igelkottarna som brann, korna som blev hamburgare, kaninerna med mascara i ögonen. Jag ville inte, men tankarna gick inte att värja sig mot. Om jag rabblade »Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är« på rätt sätt och tänkte intensivt på ett specifikt djur kunde jag kanske rädda det från sitt öde. En stund kände jag mig lugn, men snart invaderade alla plågade djur min hjärna igen, och jag fick göra om proceduren tills jag räddat tillräckligt många och var så utmattad att jag somnade.

Jag sprang hela vägen hem, ingen var hemma, det visste jag redan, så jag ringde på hos grannen. Det tog en stund innan han förstod vad jag menade och tog mig på allvar. Polisen kom och jag fick följa med och visa dem var hon låg. Hela tiden var jag livrädd för att kroppen skulle vara borta, att den flyttats eller bara funnits i min fantasi. Att jag var galen. Den låg kvar. En kvinnlig polis lade armen om mig och vi satte oss ner på en stor sten medan den andra gick fram och tittade. De frågade om jag kände henne, var hennes föräldrar bodde, om hon brukade bråka med någon. Jag visste egentligen ingenting förutom att vi turats om att rida på hästen Livingstone, borstat och flätat hans man och kratsat hans hovar med samma entusiasm. Ingen av oss hade ridit förut och det märktes. De andra tjejerna travade, galopperade och hoppade, men vi lunkade bara på, varv efter varv i ridhuset. En tonårstjej gick bredvid och såg uttråkad ut.

Hon heter Sonja, vi går i samma skola och bor på samma gård. Det var det jag sa till dem. Det fanns också något jag inte sa, och jag kan fortfarande inte förklara varför. Att hennes styvmamma kom till skolan en gång i början av året och väntade utanför staketet vid klätterställningen efter sista lektionen. Jag såg henne genom fönstret redan när jag satt inne i klassrummet, men då visste jag inte vem hon var. Det var ändå konstigt, jag förstod inte varför hon stod där, vi blev inte längre hämtade av våra föräldrar. När vi kom ut försökte Sonja vika av åt ett annat håll, men det var för sent, hon blev tvungen att gå fram till henne. De pratade en stund. Eller styvmamman pratade i alla fall, men det gick inte att höra vad hon sa. Hon hade mörkt hår och spända ansiktsmuskler, man såg hur det ryckte i dem på långt håll, och en djup rynka låg som ett utropstecken mellan ögonbrynen. Jag smet lättat förbi dem, ville bara bort. Berätta inte för någon att hon var här, sa Sonja till mig när hon kom ikapp mig på trottoaren. Hon är gift med min pappa, men jag gillar inte henne, lade hon till och sparkade på en sten så att den for ut i gatan.

Skolkuratorn kom till vårt klassrum och sa att vi kunde prata med henne om vi hade några funderingar. Hon skrev SORG i stora bokstäver på tavlan och ritade en massa frågetecken runtomkring. Man kan säga att sorg till väldigt stor del består av frågor, sa hon, och läraren nickade långsamt med händerna knäppta framför sig på katedern. Jag kommer sitta här utanför i kapprummet under den här lektionen och så kan den som vill komma ut och prata med mig, ställa frågor eller vad ni vill, sa hon och gick ut. Mellan rummen fanns stora fönster som täckte nästan hela väggen. Hon satt där ute i en timme och plockade med papper och antecknade något då och då, fast jag fick för mig att hon bara låtsades för att verka upptagen när någon tittade åt hennes håll. Ingen gick ut dit och när klockan var tre minuter i två reste hon sig och gick ut på skolgården med sin stora bunt papper, ville väl inte vänta tills vi rasade ut och började rycka och slita i jackor och skor.

Jag gick tillbaka till platsen flera gånger. Jag satte mig ner där hon hade legat, lade mig på marken på samma sätt, luktade på det torra gräset, krafsade med naglarna i den hårt packade jorden. Det var avspärrat de första dagarna, sedan fick man göra vad man ville där igen. Det var ingen helig plats omgärdad av regler. Vid en kraftig björk ett par meter därifrån låg några vissna blombuketter och en tilltufsad nalle. I början förmanade fröknar och föräldrar oss att inte vistas i skogen och att springa direkt till en vuxen om vi såg någon konstig gubbe som rörde sig i området. En kväll hörde jag mamma säga till pappa att det kunde vara vem som helst som dödat Sonja, till och med en lärare. De trodde att jag sov, för de vägrade att prata med mig om det som hänt och nämnde aldrig min roll i det. De sa att det var bäst att inte prata med någon om det. Det blev ett absolut krav efter att en kvällstidning ringt och bett att få tala med mig. Det var jag som svarade, och jag började berätta min historia för mannen i andra änden, men när mamma kom in i köket tog hon luren ur min hand och slängde på den. Dina föräldrar måste vara stolta över dig, du är en smart tjej, sa reportern precis innan mamma avslutade samtalet. Många gånger upprepade jag det för mig själv, spelade upp det som ett kassettband i huvudet. Du är en smart tjej. Det lät lite falskt och sliskigt kunde jag tycka senare när jag hört det alltför många gånger. Men i stunden kändes det ändå bra.

Hej, sa kvinnan som stod på vår innergård och rökte. Jag svarade inte, trots att jag i allra högsta grad var uppfostrad till det. Allt som hade med Sonja att göra fick mig numera att tystna. Att prata med hennes styvmamma var som att prata om det jag blivit tillsagd att inte prata om. De bodde inte här, hon och pappan, utan en bra bit bort. Jag saknar verkligen Sonja, sa hon, men det kanske du förstår. Hon fimpade mot ryggstödet på en nymålad bänk. Jag höll i remmarna på min ryggsäck, drog fingrarna fram och tillbaka över den glatta ytan, tittade ner i marken. Jag vet inte om hon sa något till dig om mig, men du ska veta att hon kunde hitta på allt möjligt, sa hon och krossade fimpen under skon. Hon ljög säkert för dig också, hon ljög jämt fast vi sa åt henne att sluta upp med det där, fortsatte hon och såg bort mot kastanjeträdet som om Sonja gömde sig där bakom och inte vågade komma fram. Vi pratade inte så mycket, sa jag och började gå mot porten. Hon gick efter, öppnade den och följde med mig in i trapphuset, lade handen på min axel och sa att det inte fanns många människor man kunde lita på. Jag sprang sista biten upp till min dörr och hörde hur porten öppnades och slog igen bakom henne där nere. Jag sa inget till mamma om det, men tänkte på det hela kvällen och drömde sedan att jag blev jagad uppför trapporna av ett mörkt, ansiktslöst väsen.

Hon jobbade på ett dagis i närheten av skolan och jag tog alltid en omväg när jag såg henne ute på gården. En gång när jag gick förbi tog hon ett litet barn hårt i armen och tvingade ner honom i en gunga och puttade på tills han var högt uppe i luften och skrek och grät. Hon sa en annan sak också den där dagen när hon stod och väntade på mig. Det tar lång tid innan ett barn kan skilja på lögn och sanning, ofta tror de sig själva när de ljuger. Jag har läst pedagogik och psykologi så jag vet. Jag skulle egentligen doktorera när jag träffade Sonjas pappa och blev gravid. Hon frågade mig om jag visste vad doktorera betydde. Jag skakade på huvudet, men hon kom inte med någon förklaring, fortsatte bara att titta på trädet.

Varken Sonja eller jag brukade leka på innergården. Det hände att jag stod i mitt fönster och såg henne springa i riktning mot skogen, ängen och sjön, dit där vi inte fick vara. Vi skulle leka på gården i de rutschkanor och lekstugor som konstruerats just för detta ändamål. Men i skogen kände jag mig fri, som ett föräldralöst halvdjur med oanade talanger och obegränsade förmågor. Kanske kände hon likadant ända fram till den stund då någon lade ett skärp runt hennes hals och drog åt. För det var så det hade gått till. Det läste jag i tidningen vid köksbordet en morgon när jag var uppe ovanligt tidigt och gjorde i ordning frukost åt mig själv. Ostmacka och varm choklad. Strypmärken runt halsen, något slags snara, troligen ett skärp, en vuxen hade suttit på hennes rygg. Jag rusade in på toaletten och kräktes nästan innan jag hunnit få upp toalettlocket. Det var bara en löjlig dröm, det där om att vara fri, det var först då jag förstod det på riktigt och aldrig glömde det.