Sångsjön

Bryggan lutade snett nedåt, som om den höll på att sjunka i dyn. Liv rörde sig försiktigt över de murkna brädorna. Ytan låg blank och vajade till när hon lät hinken gå igenom och fyllas av gulbrunt vatten. Bakom henne låg stugan och skogen, framför henne sjön och fjället. I allt detta var det bara hon som rörde sig. Hinken tyngde i hennes grepp när hon drog upp den mot vattenytan. Utan att veta varför öppnade hon handen och släppte taget, såg efter den blanka metallen när hinken sakta sjönk ned mot bottenslammet.

Mormor satt vid bordet i rummet och räknade pengarna i plåtburken. Hon var klädd i nattlinne och kofta. Håret, som hon slutat lägga upp på rullar, spretade ut från huvudet i gråa testar. Hon la pengarna framför sig på bordet, femhundralappar för sig, hundralappar och tjugor för sig, mynten i staplar efter valör, fuktade tummen och räknade. Liv ställde sig i dörröppningen och såg på henne.

»Jag tappade hinken i sjön.«

»Den nya?« Mormor stannade upp, men sen fortsatte hon att räkna.

Det var nästan det enda hon gjorde nuförtiden. Räknade hushållskassan, kokade kaffe och tog sitt kvällsdopp. Annars satt hon mest i den stora bruna fåtöljen och såg rakt ut i luften med den där blanka blicken. Den hon haft ända sen kvällen då mamma och pappa åkte till Sveg för att dansa och aldrig kom tillbaks igen.

»Liv, jag …« Hon sträckte ut handen mot Liv, men det var som om det inte fanns någon kraft i den och den blev hängande i luften mellan dem.

»Djupt nere på sjöbotten ligger den«, sa Liv och vände ryggen till. »Vi får nog aldrig upp den igen.« Hon gick upp på loftet utan att vänta på vad det var mormor ville säga.

Ovanför byrån hängde kalendern från Ica. Liv drog ner rullgardinen och strök över dagens datum. Tvåhundraelva dagar. Hon kröp upp i sängen där Smulan redan låg hoprullad vid huvudkudden och tryckte in ansiktet i den mjuka pälsen, ville inte tänka på långtradaren, strålkastarnas ljus i mörkret, smällen, ljudet av glas som krossades och metall som pressades samman, skrik? Med nästippen kände hon Smulans hjärta picka lätt innanför de tunna revbenen. Där nere la mormor tillbaks pengarna i plåtburken och satte på locket. Det knarrade i trappan och Liv slöt ögonen, andades djupt och regelbundet som om hon sov. Mormors tvekande steg stannade till bredvid hennes säng, innan de fortsatte bort till andra sidan rummet. Liv hörde hur hon gläntade på täcket och kröp ner.

Vid förstubron hade en skogsmus byggt bo inne i husväggen. Liv tog kex ur köksskåpet och la i småbitar framför öppningen. Hon satt alldeles stilla utanför boet och då och då fick hon se en skymt av nosen som snabbt nappade tag i en kexbit och försvann igen. I flera veckor hade hon suttit så och musen blev långsamt modigare. Hon hade sagt åt Smulan på skarpen att hon inte fick röra den.

Mormor kom ut på bron med plåtburken och en inköpslista och musen försvann snabbt in i sitt bo. Liv fick en bunt prydligt hopvikta sedlar.

»Köp blommor också om du vill«, sa mormor och strök Liv över kinden. »Ta några som du tycker om.«

Hon gick stigen längs vattnet med cykelväskorna i handen, kastade småsten i vattnet, såg dem sjunka ner mot botten. Efter varje plask stannade hon upp och lyssnade efter ett eko, något slags fortplantning av rörelsen, men skogen låg tyst omkring henne.

Långt därinne låg myren. För länge sen var det en pojke som gick ner sig där. Han stod alldeles stilla och bara sjönk utan att skrika. När hjälpen kom fram var det bara ena handen som stack upp. De drog, men dyn var starkare, sög pojken till sig och till slut hade de varit tvungna att släppa. Kanske simmade han fortfarande omkring där nere i mörkret.

Cykeln stod lutad mot ett träd ute vid grusvägen. Liv trampade fort in till byn och gick runt inne på Ica och fyllde korgen med sakerna från mormors lista. På väg mot kassan stannade hon vid ett ställ med chokladkakor, valde noga ut en gräddnougat och lät den slinka ner i jackans innerficka. Vid kassan stod en hink med tulpaner. Hon tog ett knippe lite på måfå, vattnet dröp om stjälkarna. Göran småpratade hela tiden medan han slog in varorna i kassan. Var allt bra med mormor? Fanns det några sommargäster kvar vid sjön? Och hur hade de det nu egentligen med tanke på … ja, du vet? Liv packade ner varorna i cykelväskorna och svarade »ja« och »nej« och »bra«. Hela vägen mot utgången kände hon hans blick i nacken.

Byn verkade tömd på folk. Hon cyklade förbi Folkets hus, macken och kaféet utan att se en enda människa. På bron över Kyrksjön stannade hon, lutade cykeln mot vägräcket och åt upp chokladkakan. Kände den söta fyllningen klibba fast i gommen och mot tänderna.

Ute på udden låg kyrkan, liten och vit och omgiven av taniga björkar och gravstenar i räta rader. Hon plockade upp den tilltufsade tulpanbuketten ur cykelväskan och tog bort plasten runtom, sen drog hon ut en blomma i taget, sträckte handen över broräcket och lät dem singla genom luften, en och en, tills en liten flotta i vitt, rosa och gult guppade iväg över vattnet. Det såg fint ut, mamma och pappa förstod säkert. Men inte mormor. Det gick inte att förklara sånt för henne.

Mormor stod bredvid bryggan och tvättade sig när Liv kom hem. Liv stannade upp på stigen och tittade på henne. Skinkorna hängde som tomma skinnpåsar där bak och magen liknade en nedhasad deg. Mormor skopade upp vatten i sin kupade hand och lät det rinna ner över kroppen, tvålade in sig med kraftiga tag över axlarna och i armhålorna, så att löddret föll från henne i stora gräddklickar. Böjde sig framåt med rumpan rakt upp i vädret och doppade huvudet, för att sen räta på sig och skaka vattnet ur håret som en hund. Inte ett dugg lik mamma, tänkte Liv. Då fick mormor syn på henne och höjde handen till en hälsning. Liv grep tag i cykelväskorna och skyndade upp mot huset.

Senare på kvällen, när hon just lagt sig, kom mormor upp och satte sig på hennes sängkant. Liv låg alldeles stilla under den mjuka handflatan som sakta strök henne över pannan, fingrarna som plockade med luggen, en svag doft av sjövatten och syrentvål.

»Liv? Är du vaken?«

Mormors mjuka röst och svedan bakom ögonlocken. Hon blundade och andades och tänkte på mormors slappa hud, hennes dåliga rygg och stela leder, dag för dag en långsamt tilltagande söndervittring, tills ingenting återstod. Sen lyftes handen försiktigt från hennes panna och mormor tassade bort till sig. Efter ett tag hördes djupa andetag från den andra sängen. Liv låg vaken och lyssnade efter steg i mossan utanför, antydan till röster, lommens klagosång. Men det var ingen där. Ingenting.

På morgonen vaknade hon av att Smulan hoppade upp till henne i sängen. Liv sträckte ut en sömntung hand och smekte den mjuka pälsen. Smulan spann och såg på henne på det där skälmska sättet. Runt munnen hade hon spår av blod och ute på bron låg skogsmusen och flämtade med inälvorna utanför kroppen och sen slutade den att flämta och stirrade upp i himlen med ögon av glas. På dörrmattan satt Smulan och tvättade sig och spelade oberörd.

Inuti Livs huvud blev allt vitt. Skogen susade omkring henne och hon stirrade på Smulan som slutade tvätta sig och försvann in mellan granarna som ett skott. Liv kastade en kotte efter henne, hoppades att den träffade och att det gjorde ont. En vind gick genom trädtopparna och så kom regnet, enstaka stänk först, sen ett jämnt ihållande strilande. Liv skyndade in i stugan och drog igen dörren bakom sig. Hon stod innanför fönsterrutan och såg skogsmusens blodiga päls bli genomblöt av regnvatten. Hon kände det som om hon långsamt sjönk utan att kunna göra något åt det, som pojken på myren, tills hon var borta.

När skymningen kom smygande var Smulan fortfarande försvunnen. Liv gick runt i skogsbrynet och letade efter henne. Vid redskapsskjulet stod mormor och rengjorde planteringsspaden hon använt för att begrava skogsmusen. Mormor som trodde att hon kunde göra döden vacker genom sina blommor. Hon vände sig om när Liv kom.

»Jaså, är det du som kommer?«

»Vem skulle det annars vara?«

Liv fortsatte ner till bryggan, hade tagit med sig kikaren och spanade efter Smulan längs stranden på andra sidan sjön. Ingenting.

Mormor kom ner för att ta sitt kvällsdopp. Liv hörde vattnet klucka när hon vadade ut och kände den där fuktiga blicken i nacken. Hon vände sig om, fäste kikarögat vid mormors kropp i det bruna vattnet. Det där sättet på vilket hon smög omkring, som en tyst skugga och ändå alltid med blicken fastkletad i Livs nacke. Nu sa hon någonting.

»Vad tänker du på?«

»Ingenting.«

Mormors blöta ögon i kikaren.

»Liv, jag vet att jag inte …«

Och med ett skrik hade hon slängt ifrån sig kikaren och kastat sig ut i vattnet och över mormor som såg förvånad ut först, men stod stadigare än väntat. Liv knuffade och drog för att få omkull henne. Kämpade tills mormor fångade henne i sina kraftiga armar. Liv fortsatte skrika och allt samlades i skriket, långtradaren, smällen, ljudet av metall som slets isär. Saknaden. Mormor tryckte henne mot bröstet. Bar henne som ett litet barn ut på det djupa. Liv sprattlade för att komma loss, men mormor höll henne stadigt i famnen och sänkte sig ner genom vattnet. De sjönk och Livs skrik steg uppåt som bubblor som rann ur hennes mun. Mormors hår stod rakt upp som grånat sjögräs. Sen stampade hon ifrån mot botten och de sköt frustande upp över ytan igen.

»Sisten till badflotten är en rutten sill«, sa mormor och började simma med Liv jagande efter sig. Liv var snabbast, rörde sig glimmande smidigt i vattnet. När de simmat tillbaks och närmade sig bryggan gjorde mormor ett tecken bort mot myren. Liv stannade upp och lyssnade. Det var lommen. Först hördes den bara helt svagt, sen allt starkare.