Tofu Döner-Kebab

Mittemot skolan öppnade en foodtruck. Det var i slutet av ettan i gymnasiet, på Tias födelsedag. Tofu Döner-Kebab stod det med gröna bokstäver. Och på snedden, med svart sprejfärg: Hardcore Vegan.

»Vi går dit«, sa Tia. »Det är ändå broccolinuggets idag.«

Det luktade vitlök och pommes. Hetta strålade ut från vagnen. Därinne jobbade en kille med lockigt hår. Hans t-shirt var blöt över ryggen men det såg inte äckligt ut. Tvärtom.

»Vad får det vara för damerna?« Han var som mest ett år äldre än oss. Kanske två.

»Varsin«, sa Tia och tittade upp i hans stora bruna ögon. »Vet du, idag är min födelsedag.«

»Men i sådana fall«, sa killen, »så bjuder jag.«

Tia log med läpparna lite särade. Tindrade med ögonen. Jag tittade åt ett annat håll.

»Vad heter du?« frågade Tia.

»Max.«

»Lycka till med affärerna, Max.«

Efter oss kom två av killarna i klassen.

»Vi gillar hardcore men inte vegan«, sa Sebbe.

Max tittade ned på dem från luckan i vagnen. Bakom honom fräste tofun på stekbordet.

»Om ni inte gillar vegan så vet ni inte vad hardcore är«, sa han. »Ska ni handla eller tar ni bara upp plats?«

Vi satte oss på stenbalustraden som skilde gatan från skolgården. Åt vår tofu döner-kebab. Det var, utan konkurrens, den godaste kebaben jag någonsin käkat. På en annan nivå.

»Det kommer gå bra för Max«, sa Tia. »Jag känner det på mig.«

»Du, födelsedagstjejen«, ropade Max över gatan. Lunchruschen var över och nu satt han på en pall utanför vagnen. Viftade med ett stycke brun kartong för att fläkta sig själv. »Vad heter du?«

»Tia«, ropade hon tillbaka.

När skolan började igen på hösten så var Max kvar. En text hade tillkommit på vagnen: Wie in Berlin!

»Tjejer«, hälsade han på oss. På bröstet bar han en vit pin med klarröda blodfläckar. I skrivmaskinstypsnitt stod det Meat is Murder.

»Snygg pin«, sa Tia.

Max log och knäppte loss nålen från bröstet.

»Gillar du den? Du får den.«

»Säkert?«

»Jag har en hel låda med dem.«

Vi stod längre bort på gatan och åt. Tia fingrade på Meat is Murder.

»Han har något«, sa hon.

»Nej«, sa jag.

Jag visste vad som skulle komma. Tia var en periodare. Hon var helt normal i månader och så en dag fixerade hon sig på någon snubbe. Sedan var det kört. Det fanns inget sätt att nå fram till henne innan vad det nu var som hände hade rasat ut. Och för att det skulle rasa ut måste hon först få det hon ville ha.

»Max är äkta«, sa hon.

»Nej, det är han inte«, sa jag. »Han är full av skit.«

»Du har fel. Han skulle inte stå och sälja vegansk kebab om han inte var äkta.«

»Han är så full av skit, han måste äta det med sked för att bli så full. Det är det han gör där inne efter att han stängt vagnen. Kolla här.«

Och jag drog med mig henne tillbaka till vagnen.

»Har du varit mycket i Berlin, Max?« frågade jag.

»Aldrig«, svarade han med ryggen vänd mot oss. Musklerna syntes genom kockjackan. »Men folk älskar Berlin.«

Tia skakade på huvudet.

»Du är bara avundsjuk«, sa hon.

Och det var jag. Tia fick alltid det hon fixerade sig på. Visste inte hur det var att få nej. Och Max såg fantastisk ut, så bra att munnen fylldes med saliv om jag tittade på honom. Men det var inte därför jag var avundsjuk. Jag var avundsjuk på Max som skulle få all uppmärksamhet medan jag fick ingenting.

Det bästa hade varit om Max bara smält inför henne. Då skulle han varit bortglömd en månad senare. Men det gjorde han inte.

Tia satte igång nästa dag. Hon lade armbågarna på disken medan hon väntade på att tofun skulle fräsa klart på stekbordet. Händerna under hakan, och så tittade hon upp på Max med sina stora bruna ögon.

Tia hade fantastiska ögon.

Max blinkade inte ens.

Därifrån trappade hon bara upp. Snart hade jag inte mer pengar att lägga på kebab.

»Jag betalar«, sa Tia bara.

I december stod vi och huttrade på gatan medan vi åt.

»Ni ska inte ta med det där in?« frågade Max.

»Vi kan komma in till dig«, föreslog Tia.

»Bara kökspersonal här inne«, sa Max.

På vårterminen låtsades Tia inte ens längre. Istället krävde hon.

»Gå på en dejt med mig«, sa hon.

»Nej.«

»Varför inte?«

»För att du är ett barn.«

»Vad fan snackar du om?«

»Du är en unge som fortfarande går i skolan«, förtydligade Max. »Jag dejtar inte barn.«

Vid det här laget visste han hur gamla vi var. Han visste ärligt talat allt om oss, eftersom Tia var tvungen att hålla igång konversationerna med honom.

»Hur gammal är du själv?«

»Äldre än dig.« Efter det ignorerade han Tia för att prata med nästa kund.

Det uppstod en form av stillestånd då. Tia tjatade inte. Vi fortsatte komma till foodtrucken flera gånger i veckan men hon nöjde sig med att titta på honom. De var som samurajerna i Akira Kurosawa-filmerna vi såg på skolans filmklubb.

Till sist hade det gått ett år.

På dagen.

Tia stod med armarna i kors medan Max gjorde i ordning vår mat. Över hjärtat bar hon Meat is Murder.

»Idag är det min födelsedag«, sa hon och vägrade ta emot sin kebab. »Gissa vad jag fyller. Arton.«

»Finns det något du önskar dig?«

»En dejt.«

Max gav upp då. Jag såg det i hans ögon. Hur han tänkte: Den här bruden kommer aldrig att ge sig.

»Okej«, sa han. »Kom förbi efter fem.«

Tia glödde resten av dagen. Hon tjatade och förhandlade och krävde smink och kläder från alla hon kände för att se sitt bästa ut men det behövdes inte. Hon såg redan ut som en gudinna.

Efter skolan gick Tia till foodtrucken och jag till busskuren bredvid. Max satt på trottoarkanten. Jag stirrade på dem från kuren, så mycket att en kille på rosa Foodora-vespa nästan körde på mig när han genade över trottoaren.

Tia stod framför Max. Han satt kvar, gjorde en rörelse med händerna.

»Vänta lite«, sa han.

Killen på vespan stannade hos dem. Böjde sig fram och frågade något. Max nickade och killen plockade upp en pappåse ur den isolerade fyrkanten. Räckte över den.

Ur pappåsen tog Max upp en burgare inslagen i vitt papper. McDonald’s-loggan lyste i guld. Lukten av kött nådde ända in i busskuren. Den letade sig in i näsborrarna på mig, söt och rökig. Köttig. Max åt. Tia stirrade. Han torkade av fingrarna på en pappservett.

Och sedan sa han:

»Ska vi dra då?«