Sönder på Strandvägen

Mammas och pappas blickar for fram och tillbaka över fiskbullarna när inbjudan kom. Finlandsfärja? Otippat. Har vi råd? Pappa som sa: De bjuder på allt och så var det bestämt. En helg i december, efter disco, luskamning och fyra svåra stormar, åkte vi från Skåne för att fira farfars födelsedag till havs.

På rad stod vi utanför taxfreen och såg på plastsläkten. De var inte alls plastiga. Mer glänsande, som kristallkronorna och prydnadssakerna hos farfar och hans fru. Tog i hand gjorde vi, och de kysste först på ena och sen på andra kinden.

»Det här är Victoria«, sa farfars fru till mig. 

Victoria. Nästan vuxen och nästan min kusin. Ändå var det första gången vi sågs. Hon hade ett tjockt diadem och örhängen som knappast kom från Glitter. Mamma och pappa hade förberett mig, hade berättat att jag inte skulle sova med dem, att farfar och hans fru delat upp det så. Jag skulle sova med Victoria. 

Där jag gick bakom henne i färjans korridorer undrade jag om hon kände min farfar, jag menar på riktigt kände, och så undrade jag om hon någon gång hade haft sönder något på Strandvägen.

»Här är det«, sa hon och satte kortet mot läsaren.

I hytten fanns det golvyta, fönster och ljus. Jag visste inte att en hytt kunde vara så, men sa inget för det fanns andra saker jag undrade mer.

»Har du sovit över på Strandvägen?« frågade jag.

»Hos farmor? Det är klart«, sa hon. 

Det är klart. 

På fritids, med silverskon på en av Monopols dyraste gator, brukade jag säga: Där bor min farfar. Jag sa det med hamrande hjärta, för det kändes osant. Bara en enda gång hade jag varit där. Lägenheten kallades för våning, och jag kunde förstå att ett annat ord behövdes. Jag mindes en kyla om fötterna trots mjuka mattor, jag mindes en oändlig rymd till taket. Jag mindes hur prydnadsfisken i mina händer för en sekund fick liv, sprattlade och föll, blev fiskfjäll över golvet. Bottenkylan då. 

»Ska vi gå?« frågade Victoria. 

Jag hämtade presenten i min väska. En pappersrulle med röd rosett. 

Så det är det det går om, brukade farfar säga om man ville visa något, en volt, en teckning, ett simmärke eller så. Jag hade ingen aning om vad det betydde. Det var ju inte ofta det gick att visa saker för farfar, men ibland var det praktiskt för honom och hans fru att hälsa på hos oss i byn där vi bodde, för den låg mellan Stockholm och Frankrike, och de hade ett hus där, i Provence. Farfar och hans fru sov inte hos oss, för de kände några med ett slott ganska nära. Alltså ett riktigt. Vitt med tinnar och torn. 

»Har du varit i Frankrike?« frågade jag Victoria.

Hon saktade in. »Många gånger. Har du?«

Jag skakade på huvudet. Aldrig. Jag undrade mer, men nu kom mamma, pappa och mina bröder från sin hytt med fyra sängar. Vi gick till ett rum som hette schambrö-någonting, och jag frågade inte vad det betydde, men var säker på att Victoria visste, för det lät ju franskt. I rummet fick vi mackor med räkor med mera och plastsläkting efter plastsläkting höll tal. Efter varje talare tog jag sats för att ge farfar min present, men det var alltid någon annans tur.

Kanske skulle jag strunta i det. Jag visste ändå hur reaktionen skulle bli, även om jag inte visste vad den betydde. Jag gled på stolen.

Så klingade farfars fru i glaset och stämde upp i sång till tårta och jag sjöng fel för här skulle åren vara många lyckliga, inte hundrade. När farfars fru sjöng rörde sig hennes ögonbryn som eleganta bågar över pannan och jag hade svårt att slita blicken från dem. Ingen annan i världen målade sig som hon, med grön penna. 

Han som nog var Victorias pappa räckte farfar ett paket och sa: Låt det bli många fler fina somrar ihop. Under pappret fanns en röd vas som fick mig att tänka på fisken och skärvorna, och inte kunde jag gå till farfar med en teckning då. 

»Då föreslår jag att vi rör oss mot de mörkare salongerna«, sa farfars fru. 

Vi gick dit. I mörkret fanns sammetsstolar, scen och dansgolv. Ett band spelade och när pappa frågade om lov svarade jag ja. Han svängde mig till fyra bugg, till Carola och till sången om Eloise. Pappersrullen brände i kjolens linning och skorna klibbade mot golvet. 

Ingen dansade som pappa, ändå var det mig Victoria frågade.

»Du kanske kan lära mig?« sa hon.

Kunde jag väl. På tå förde jag henne i snurrar, i turer. En sväng med båda armarna och sen skulle jag hålla hennes handled bakom min nacke, min andra hand om hennes överarm och vi skulle glida mot varandras händer. Vi gled som tänkt, men sen blev det annorlunda. Vi slog i. Vi slog i ett bord och inte vilket bord som helst. Den röda vasens bord.

Bandet sjöng dagen då mitt hjärta slutar slå och jag undrade hur de kunde veta så precis. Det var Victorias kropp som stötte, men jag var den som fört och jag hade ju tänkt, undrat, nästan velat, att också hon skulle ha haft sönder något på Strandvägen. 

Victoria samlade ihop skärvorna. Farfar gick fram till henne, lutade sig fram. Sa han något, log de? Som om de hade en hemlighet, de två? Jag slog ner blicken men såg snart farfars skor. Han räckte fram rullen, pappret, presenten. Jag måste ha tappat den i svängen. 

»Är den här din?« frågade han. 

»Nej, den är din«, fick jag ur mig och han drog av bandet, rullade ut. 

En sekunds väntan var en för mycket och något behövde sägas. 

»Ni är på Titanic. Det är du längst fram. Vivian står bakom för hon är ju längst.«

Jag sa inget om ögonbrynen, men jag visste att jag hade fått till precis rätt färg. 

Farfar såg på teckningen. Nu skulle han nog snart säga som han alltid sa. Det där som inte gick att förstå. I väntan blev jag liten, krympte på kalla golv under glänsande kristallkronor. Han lutade sig fram.

»Det är en fin teckning. Du ska ha tack.«

Skulle han säga något mer, något om vasen? Inte? Med ord som gick att förstå svävade jag upp i taket där inga kristallkronor fanns, bara discokulor, ljus. Något att svara, fanns det att hitta där? Jag fann inget, men något behövde bli sagt. Och orden kom till mig.

»Så det är det det går om«, sa jag.