Han skrev bästa novellen

Jonas Eskilsson skriver främst filmmanus, men vissa berättelser kräver andra format. Nu har han vunnit Skrivas novelltävling med en historia som han längtat efter att skriva.

Läs Jonas Eskilssons vinnande novellbidrag här!

 

Hur blev du en skrivande person?

– Böcker hade en nästan upphöjd plats under min uppväxt. Min mamma skrev en del barn- och ungdomsböcker och läste mycket högt för mig. Jag läste och skrev mycket själv också, och under tonåren fick jag för mig att jag skulle bli serietecknare. Sedan tänkte jag att serier var töntigt. Film – som ju också var text och bild – kändes lite coolare. Så jag landade där.

Hur skiljer sig filmskapandet från att skriva på en bok?

– Främst handlar det om perspektiv och tid. Film berättas utifrån, i presens. Man befinner sig i ett tydligt nu. Skriver man litterärt kan man vara mer svepande i tiden, som i min novell. Där beskrivs ett ganska långt tidsspann på liten yta. Sedan är filmskapande ett kollektivt arbete, vilket kan vara kul och givande, men jag är inte en jättesocial person. Därför har jag föredragit den skrivande delen av processen, när man sitter själv och knåpar på manus. På det sättet är det likt att skriva skönlitterärt. Den kan kännas som en fristad, skrivarbubblan. Man har inget ansvar gentemot någon annan än sig själv, sina karaktärer och världen man skapat.

Jonas Eskilsson

Ålder: 40 år.

Bor: Guldheden i Göteborg.

Gör: Filmregissör och manusförfattare.

På nattduksbordet: »Jag läste Roberto Bolaños Det ondas hemlighet när jag var på landet sist. Han är så bra på att skildra ett samhälles kollaps. Känslan av att det under civilisationen finns en våldsam mänsklig natur som hotar att bryta fram. Sedan ligger Michel Houellebecqs senaste på nattduksbordet, utan att jag läst den. Hans författarskap har jag följt länge, men vet inte om jag tycker om det.«

Hur inspirerades du av temat »Göteborg«?

– Egentligen hade jag skrivit en annan novell, som jag inte visste vad jag skulle göra av. Så halkade jag in på den här novelltävlingen, och så fort jag såg att man skulle skriva om Göteborg fick jag en idé. Den tid i livet som skildras i novellen har jag velat berätta om länge, och för mig utspelade den sig i Göteborg.

Novellen är skriven med en väldigt specifik stil. Hur nådde du fram till den?

– Jag brukar inte vara särskilt förtjust i så upprepande berättande, men det gör sig bra i en sådan här kort text. Det skapar ett driv, och tillvaron som texten beskriver – att vara runt 25 och festa mycket – var dessutom ganska repetitiv. Kvällarna följde ungefär samma mönster. Vilket ställe var roligast? Var kände man sig fräckast? En blandning av glamour och tristess.

Mycket lämnas öppet för tolkning, bland annat slutet. Varför?

– Så är ofta fallet med sådant jag själv läser eller kollar på. Det behöver finnas utrymme för att fylla på med egna tankar. Som läsare eller publik vill man känna sig medskapande.

Vad vill du skriva i framtiden?

– Jag har länge velat skildra den existentiella kris som uppstår när man, framför allt som man, blir förälder. Kontrollförlusten, glappet mellan vad man känner och kanske borde känna. Jag har försökt skissa på ett filmmanus om ämnet, men tror att romanformen skulle passa bättre. Man behöver de inre känslorna.