Jag väntar på Frank

Jag väntar på Frank. Jag väntar på Frank vid garderoben på Styrbord. Jag väntar på Frank bak i hörnet på Publik. Jag väntar på Frank på Chapmans, vid bibblan typ. Jag väntar på Frank när han hånglar med en tjej på Trädgår’n. Jag väntar på Frank när det skymmer över körsbärsblommorna på Järn och ciggen börjar ta slut. Jag väntar på Frank när 2006 blir 2007, och en kille faller genom glaset ut till balkongen så det börjar blöda stort på armen och sen dör hemmafesten fast de spelar Silent Shout på högsta.

Sen drar vi iväg.

Jag drar med Frank till Uppåt för det är nåt band som ska vara okej, men när vi kommer fram har de alltid spelat klart. Jag drar med Frank till Mehmed för att han ska spela skivor på Respekt sen. Jag drar med Frank på svartfest, lite överallt, jag minns inte, mest Nya Varvet tror jag. Jag drar med Frank till Kortedala för att hans langare har punka men riktigt bra weed så det är värt att ta sexan en bit. Jag drar med Frank till Neff igen. Jag drar med Frank på husfest i Änggården och på konstfest på Valand. Jag drar med Frank till Egg and Milk för det är den bästa bakisfrukosten. Vi har alltid jackan på eller hivad bakom dj-båset för att kunna dra direkt igen. Jag drar med Frank tills rökmaskinen gör mig blind och basen gör mig döv och jag tappar bort honom igen.

Man kan alltid få nåt att dricka på en butiksöppning. Man kan alltid få nåt att dricka på vernissage. Man kan alltid få nåt att dricka på förfest hos nån man inte riktigt känner och det är ett speciellt leende man antar då. Man kan alltid få nåt att dricka på ett event man är plus en på. Man kan alltid få stammispris i baren om man dyker upp tillräckligt ofta. Man kan alltid få lista om man kommer med Frank. Det går att gå ut fyra dagar i veckan på ett CSN – det gäller bara att ligga i.

Det finns sanningar som är absoluta och värda att upprepa.

Jag säger att Rome egentligen är den bästa HBO serien. Jag säger att Housemartins är bättre än Smiths. Jag säger att tech house hade varit bättre utan house-biten men folk är tråkiga och håller inte med. Jag säger att svensk punk aldrig blev bättre än Attentats Manskomplex. Jag säger allt igen och igen för det är hela tiden någon ny som behöver höra det eller så har någon redan hört det men glömt det och det är inte så noga.

En del kallar det utefolket andra kallar det utelivet, men det är typ samma människor som dyker upp i olika sättningar, står på samma listor, är på samma ställen. Alla verkar ha lite lagom tråkigt, det är väl så man ska va. Jag dansar men Frank dansar inte. Jag dansar så jävla bra. Det är ärligt talat en fröjd att se.

Det är inne med strippor på svartfester. Det är inne med båtskor. Det är inne att blanda easy listening rock från 80-talet med svår disco. Det är lite inne med mustasch men där drar jag fan gränsen. Det är inne att blanda postrock med house. Det är inne med billigt bubbel. Kola är inne och sen blir det väldigt inne.

Vi pratar nästan aldrig om tjejer, det finns inte så mycket att säga tycker Frank. Antingen är man ihop och då är det topp nice. Sen när tjejen blir dum i huvet och krävig och säkert borderline är det roligare att snacka om annat. Hon var visst sjuk i huvet hon med och så är det med det.

Vi pratar nästan aldrig om våra pappor, det finns inte så mycket att säga tycker Frank. Farsan söp sig dement. Det var dumt och han ska aldrig trilla dit. Annars var han en bra farsa. Glad, alla gillade honom. Bara lite dum som inte kunde låta bli att supa.

Ibland hjälper jag Frank.

Jag hjälper Frank dela ut flyers. Jag hjälper Frank städa efter förfesterna. Jag hjälper Frank kånka lådor med sponsrat bubbel han fixat till klubben. Jag hjälper honom inte flytta, men jag är med en stund på flyttstädningen. Han ska till Stockholm och vi säger inte hejdå. Man kan väl ringa och skriva nåt mejl.

De stänger våra ställen och öppnar nya. Jag går vidare, natten med.