Yrkesrollen kräver att hon väger sina ord. Och hemma sätter tre småbarn ramarna. Men före gryningen gör Mikaela Rönnerman vad hon vill.
Läs Mikaela Rönnermans vinnande novellbidrag här!
När jag googlade dig sa första träffen »Diplomat with the Swedish Ministry for Foreign Affairs«. Det låter inte som om du skriver vad och hur som helst på jobbet?
– Nej. Jag skriver mycket, men det är väldigt inrutat och ligger så klart långt från det skönlitterära. Men det känns bra att det är så åtskilt. Och någon nytta har jag väl av yrkesskrivandet, det handlar ju i slutänden om ord.
En annan tidig Googleträff visar att du delade andraplatsen i Skrivas stora sommartävling som avgjordes i förra numret. Det är väldigt sällan som juryn, bland alla anonyma bidrag, väljer ut samma författare två gånger i rad. Många tycker att det är krävande bara att delta två gånger i rad.
– Jag tycker att det är väldigt roligt att skicka in till tävlingar. Man har en deadline och man ska hålla sig inom ett tema eller en genre. Sedan blir resultatet så bra eller dåligt som det blir. Som en skrivövning.
Så hur kom ditt vinnarbidrag till?
– Den här tävlingen var lite speciell eftersom man skulle förhålla sig till ett scenario, och det fanns ju väldigt mycket bakgrundsmaterial att ta till sig. Vilket jag gjorde, bland annat för att jag aldrig har skrivit något science fiction-liknande förr. Till slut fastnade jag för att scenariot »Djupgröna vågen« på något sätt hade raderat människornas individualism. Men jag tänker att människorna kommer att ha samma behov, som grupp och som individer, år 2099 som vi har i dag. Jag valde att hämta inspiration från dåtiden när jag skulle beskriva framtiden, för det är lätt att känna att världen upprepar sig, liksom går i cirklar.
Har du alltid skrivit egna berättelser?
– Jag gjorde det när jag var liten, och upp i höga tonåren. Sedan ingenting under ungefär tio år – tills jag blev föräldraledig. Jag har fått tre barn på tre år, så jag har hunnit skriva mycket under den tiden.
Okej …
– Ja, alltså, man går ju många och långa promenader då man hinner tänka mycket. Och så skriver jag ofta ett par timmar väldigt tidigt på morgonen. Jag har två romanprojekt igång som jag hoppas kunna skicka till förlag i vår.
Är du helt självlärd?
– Jag har alltid läst väldigt mycket och vet vad jag tycker om. Lena Andersson och Lina Wolff, till exempel. Men jag går mycket på känsla och har inte direkt studerat hantverket, utöver att jag använder Skrivas artikelbank på nätet en del. Och nu går jag faktiskt en distanskurs på Skeppsholmens folkhögskola också. Det är fantastiskt att få textrespons av lärare och kurskamrater!
