Emma Wikström skrev den bästa novellen

En bästa vän med ett mörkt kraftfält, och en egen hemlighet som hotar att rasera allt. I Emma Wikströms novell skildras den sorts fängslande ego som många av oss mött i verkligheten.

Läs Emma Wikströms vinnande novellbidrag här!

 

Den här novelltävlingens tema var »Ego« och du har skrivit om en på många sätt typisk egoist, som säkert de flesta läsare kan relatera till. Visste du redan från början hur du ville tolka temat?

– Jag har gått ett tag och tänkt att jag vill skriva någonting om min tonårsperiod. Till den här novellen kändes det roligt att uppfinna en person som var just väldigt egoistisk men också fascinerande och liksom attraktiv. Hade jag skrivit om ett helt bombastiskt eller monstruöst ego skulle det nog inte ha funnits så mycket att säga, sådana personer är ju bara svintråkiga, dem vill man inte vara nära. Det kändes mer intressant att utforska den där typen av människa som är självupptagen men som många ändå dras till.

I bästisparet du skriver fram finns alltså en som leder och en som följer. Hur ville du skildra deras dynamik?

– Av de här två tjejerna är berättaren Ella den som ligger mig närmast, så det var hennes perspektiv jag ville lyfta: att man dras in och sugs med och inte kan stå emot någon, även om man vet att den personen inte är bra för en egentligen. Under tonårstiden vill man ju ofta vara med de där människorna som verkar flyta ovanpå allt och alla. Man har inte riktigt samma självbevarelsedrift som vuxna och väljer inte alltid de människor som är bra för en.

Var fann du din inspiration?

– Många saker är påhittade och personerna i novellen är helt fiktiva, men mycket har jag hämtat från min egen tonårstid. Sådant som hände, sådant vi gjorde och sa. Det mesta är väl preskriberat nu men mina gamla kompisar skulle säkert känna igen sig.

Hur ser ditt skrivande liv annars ut?

– Det är helt sjukt faktiskt, men det här är den första skönlitterära text jag har skrivit i hela mitt vuxna liv. Jag hade jobbat som bagare under hela mitt arbetsliv, först i min mammas bageri och sedan på Ica Maxi, innan jag för några år sedan började plugga till F-3-lärare. Men skrivande har jag inte ägnat mig åt överhuvudtaget. Jag skrev däremot mycket när jag var barn och var säker på att jag ville bli författare. Men sedan glömde jag bort den drömmen. Tills nu, eftersom jag gick igång på den här tävlingen där det fanns lite ramar men ändå handlade om ganska fritt skrivande. Jag tänkte att jag kunde göra ett försök, och så fick det fick bära eller brista.

Skriver du någonting just nu?

– Nej, och jag hade nästan glömt bort att jag skickat in den här novellen. Men nu när jag gick och vann blir jag förstås jättetaggad på att skriva mer. Det känns som ett bevis på att jag borde fortsätta! Fast först ska jag skriva klart en uppsats.